Rubriken är hämtad från en chatt som en 16-åring skickade till en kompis efter att ha utfört ett beställningsmord på en jämnårig. Betalningen för mordet var 100 000 kronor.
Ett par dagar efter mordet begav han sig till NK i Stockholm för att köpa dyra märkeskläder för blodspengarna, bland annat en Gucci-keps för 3 950 kronor.
Det här sätter fingret på en ”öm punkt‘ . Den gängkriminella jakten efter pengar är samma jakt som många andra ägnar sig åt i dagens samhälle där girighetens gud Mammon blivit husguden.
Den här penninggaloppen har blivit något av en folksport oavsett om det handlar om bostadsaffärer, börsspekulationer, smarta skatteupplägg, hemliga konton i skatteparadis, penningtvätt, kasinospel, knarkaffärer, bedrägerier eller annat fiffel och båg.
Det handlar om en livsstil där dyra och meningslösa prylar är meningen med livet. Dyra prylar som ska visa att man har status och som man tror inger respekt.
Respekt och status möjligen inom de egna leden. Men ”lånta fjädrar” imponerar inte på mig.
Varför ska man respektera och se upp till någon bara för att han, det är oftast en han, har en Gucci-keps för 3 950 kronor. Det är ju bara löjligt och skrattretande.
Själv har jag en keps som kostade ett par hundralappar. Som keps fungerar den precis lika bra som en för 3 950 kronor. Dessutom är risken obefintlig att jag blir rånad på min ”respektlösa” keps.
Vad är det egentligen för skillnad mellan direktören som har behov att imponera på sin omgivning med en Rolexklocka som kostar en miljon, och den gängkriminelle som vill imponera i sina kretsar med en likadan klocka?
Möjligen att direktören kommit över sin klocka på ett mer sofistikerat sätt som balanserar på rätt sida om lagens gräns, men som ibland också gör övertramp, medan den kriminelle bokstavligen ”går över lik” för sin klocka. Men en dyr Rolexklocka visar ju samma tid som en klocka för några hundralappar.
Tillvägagångssätten må skilja sig åt. Men livsstilen den respekterade direktören och den respektlösa ledaren i det kriminella gänget strävar efter är i stor sett densamma. Skillnaden kan, lite tillspetsat, vara att direktören väljer sin lyxbil i oskuldens vita färg, medan den kriminelle föredrar syndens svarta färg på sin BMW.
Och i ett konsumtions- och överflödssamhälle där vi lockas av alla dessa ytliga ting blir det frestande att ta ”genvägen” till lyckans rike. En ”genväg” som oftast leder till helvetet.
Den här vulgära, och i grunden borgerliga, livsstilen är en del av roten till det onda. Den välbärgade som lever i sitt skyddade ”reservat” har råd att vältra sig i överflöd. Den arme som lever i samhällets utkant, och som faller för frestelsen att leka rik, tar till metoder som ligger utanför lagens gränser.
Rolf Waltersson
