DN:s spalter står alltid vidöppna för attacker på Kuba. Attacker som aldrig får besvaras, trots att de publiceras under “debatt”. (Så mycket för den yttrandefriheten).
Denna gång har Erik Jennische från det s.k. Civil Rights Defenders CRD fått sällskap av Lisa Pelling från Arena Idé, som finansieras av fackförbund inom LO, TCO och Saco. Sorgligt men betecknande. Arena Idé ställer sig bakom CRD och ger ut en propagandaskrift som Jennische skrivit: “Hur EU förlorade kampen om demokrati på Kuba”.
De två hävdar, som Jennische gjort sedan han började försörja sig på Kubafientlighet för flera årtionden sedan, att “förtrycket i Kuba är värre än någonsin”. En uppfattning som delas av få. Då CRD misslyckades med att få Sverige att fronta mot övriga EU-länder i arbetet för förbättrade relationer med Kuba, angriper de EU för att låta sig “styras av Kuba” (!)
De kräver att EU ska säga upp avtalet mellan Kuba och EU som de inte lyckades förhindra, om inte Kuba genomför de förändringar som debattörerna vill ha; i klartext släppa in USA och införa kapitalism.
Debattörerna kan inte acceptera att det inte är det påstådda förtrycket som gör att kapitalismen inte återinförs. Orsaken är att kubanerna inte är intresserade. De vill inte ha det som i regionen i övrigt med politiska mord, gatubarn, undernäring, organiserad brottslighet, knarkmaffia och hälsovård och utbildning enbart för dem med pengar.
Den lilla opposition som CRD (och Arena) vurmar för har inget politiskt program, de har ingen förankring bland vanligt folk och de har ingen trovärdighet eftersom de betalas utifrån. Vilket också bekräftas av USA:s ambassad på ön.
Debattörerna har rätt om att Kuba är i ekonomisk kris. Ett strypgrepp och förödande sanktioner utan motstycke, i kombination med att turismen upphört på grund av pandemin, utsätter ekonomin för stora påfrestningar. Dessa vill Jennische/Pelling späda på ytterligare och lägga sten på bördan i kubanernas liv. I motsats till FN:s generalsekreterare, i motsats till FN:s människorättskommissionär och i motsats till en lång rad organisationer och statschefer.
Nyligen skrev fem FN-experter i en rapport:
Dessa sanktioner, som genomförs i namnet av mänskliga rättigheter, dödar i praktiken människor och berövar dem fundamentala rättigheter som deras rätt till hälsovård, livsmedel och livet självt.
Men de förödande sanktionerna bekymrar inte Jennische/Pelling.
Under pandemin har Kuba, som alltid, prioriterat liv. Tack vare en effektiv och allomfattande hälsovård har endast 89 personer avlidit av Covid-19. Kuba får beröm från WHO och andra experter.
Dessutom har Kuba skickat sina läkarbrigader till ett drygt 20-tal länder för att bekämpa pandemin. Bland andra Italien har uttryckt stor tacksamhet för biståndet. En solidaritetshandling utan motstycke, samtidigt som EU-länderna var upptagna av att stjäla skyddsutrustning från varandra. Så här uttryckte borgmästaren Stefania Bonaldi italienska staden Crema saken:
Vi var skeppsbrutna och ni räddade oss utan att fråga oss om namn eller ursprung. Efter månader av sorg, rädsla och tvivel så ser vi nu äntligen ljuset. När ni kom sa ni att ert fosterland är världen och från och med nu och framöver kommer ni att vara våra landsmän i denna stora värld som så ofta visar brist på högre värden som solidaritet.
Nu pågår för övrigt en omfattande internationell kampanj för att Kubas läkarbrigader ska tilldelas Nobels Fredspris 2021.
Det avtal som Jennische/Pelling är så starkt emot innebär att EU nu behandlar Kuba som andra länder i Latinamerika. Varken bättre eller sämre. Alltså som de politiska mordens Mecka, Colombia. Som kuppernas Honduras och Bolivia. Som indianförtryckets Guatemala. Som homofoben och miljöfienden Bolsonaros Brasilien. Och så vidare. Om dessa länder, som kränker mänskliga rättigheter i en skala där Kuba inte ens skulle synas, har CRD, Jennische och Arena väldigt lite att säga.
Kubanerna har gång på gång visat att de inte vill ha Jennisches/Pellings system. Så sent som förra året antogs i en folkomröstning en ny Grundlag. Den arbetades fram under månader av diskussioner av miljontals kubaner på tusentals möten innan de röstade om den. En demokratisk process utan motstycke. Och nej, det finns inget utrymme för Uncle Sams återkomst, hur mycket Jennische/Pelling än drömmer om det. Kuba har under ett dussin USA-administrationer visat att landet aldrig förhandlar under utpressning. Kanske dags för Jennische att inse det. Men då skulle han å andra sidan förlora sin försörjning.
Zoltan Tiroler 200820
