De av Israel genomförda morden på Hizbollah-ledaren Fuad Shukr i Berut och Hamas ledare Ismail Haniyeh i Teheran har lett till att Iran och libanesiska Hizbollah sett sig pressade att planera för att verkställa kraftfulla militära svar. Dessutom har från Hamas sida förklarats att alla förhandlingar, direkta så väl som via mellanhänder, i nuläget är fullständigt uteslutna.
Den situation som uppstått passar Netanyahus och den israeliska extremhögerns strategi som hand i handske.
I den israeliska oppositionstidningen Haaretz skrev kolumnisten och tidigare toppdiplomaten Alon Pinkas igår att det kan förhålla sig så “att Israel avsiktligt vill provocera fram en eskalering med Iran, med förhoppningen att USA ska dras in i konflikten”.
Det finns all anledning att förmoda att Alon Pinkas misstanke träffar helt rätt.
Den eskalering som nu inletts började med att Israel svarade på dödandet av tolv fotbollsspelande drusiska ungdomar i byn Majdal Shams – i det av Israel annekterade Golan-området – med att mörda den högt uppsatte Hizbollah-ledaren Fuad Shukr genom en attack i Libanons huvudstad Beirut. Vid drönarattacken mot det hus där Shukr vistades dödades också sju civila, några av dem barn.
Det finns all anledning att utgå ifrån att raketen som orsakade de drusiska ungdomarnas död inte skickats avsiktligt av Hizbollah mot fotbollsplanen och inte mot den drusiska byn överhuvudtaget.
Detta på grund av att Hizbollah aldrig tidigare riktat angrepp mot drusiska byar.
Dessutom förnekade Hizbollah att man skickat raketen som träffade fotbollsplanen byn Majdal Shams.
Hizbollah har aldrig tidigare förnekat att man legat bakom raketbeskjutning som omvärlden tillskrivit Hizbollah.
Om det ändå var Hizbollah som skickade raketen som dödade de tolv drusiska ungdomarna så tyder organisationens reaktion på att man absolut inte vill förknippas med den, och att det alltså var ett misstag att den slog ner i den drusiska byn.
Raketens mål kan ha varit en israelisk bas som låg några kilometer från nedslagsplatsen. Ett annat alternativ är att det faktiskt inte var Hizbollah som avfyrade raketen, utan att den som ett inledande steg i en provokativ plan avfyrades av israelisk militär.
Hursomhelst har kommentatorer världen över i stort sett unisont framfört meningen att raketen med största sannolikhet inte avsiktligt skickades av Hizbollah med den drusiska byn som mål. Endast den israeliska högerns politiska företrädare har framställt dödandet av de drusiska ungdomarna som tveklöst en av Hizbollah avsiktligt utförd gärning.
Trots Hizbollahs avståndstagande och trots omvärldens bedömning av att det med största sannolikhet handlade om ett misstag, valde Israels regering att svara med en ytterst provocerande eskalering. Mordet på Fuad Shukr ställde Hizbollah inför vad organisationens ledning bedömde som en situation som med nödvändighet krävde ett kraftfullt svar.
För den israeliska ledningen innebär det att man anser sig komma att i sin tur få argument för egna nya “svar” innebärande oerhört massiva angrepp mot Libanon. Som den israeliska försvarsministern Yoav Gallant tidigare uttryckt det: “Vi kan förpassa Libanon tillbaks till stenåldern.” Vilket kan tolkas som ett inte särskilt förtäckt hot om att till och med kärnvapen kan komma ifråga.
Så följde då, strax efter mordet i Libanons huvudstad på Hizbollah-ledaren Shukr, mordet i Irans huvudstad Teheran på den gästande högste Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.
Dådet innebar en maximal provokation. Det innebar en oerhörd förnedring av inte bara det iranska Revolutionsgardet – i vars hus Haniyeh var inhyst – och den iranska säkerhetstjänsten. Även Haniyehs värd, den iranska statsledningen, förnedrades på ett utstuderat sätt.
Dessutom finns en kvardröjande spänning mellan det sunnimuslimska Hamas och shiiterna i Irans statsledning och Hizbollah. När Iran senast besvarade Israels angrepp mot konsulatet i Damaskus med en i praktiken symbolisk flock raketer och drönare kommenterades detta av intervjuade Hamas-anhängare med förakt. Att Iran till och med förvarnade Israel och USA, och i praktiken lät sina projektiler skjutas ner, föranledde spydiga kommentarer om shiiterna i Teheran.
Ledarna i Teheran känner sig nu uppenbart pressade att svara mycket kraftfullt. Och det är precis det som den israeliska högern ser fram emot.
Vilka är då de bakomliggande motiven till att den israeliska högern vill driva fram ett regionalt storkrig?
Det grundläggande motivet är att högern passionerat önskar att fullfölja fördrivningen av den palestinska befolkningen – från Gaza-området, och även från Västbanken.
För att kunna göra det behöver de skapa en djup kris i området, och skapa en helt ny geopolitisk situation. Fördrivningen av palestinierna är tänkt att ske genom fortsatta monotont malande massakrer och terrorbombningar i förening med en skoningslös utsvältningspolitik.
Det är i skuggan av ett regionalt storkrig som fördrivningen av palestinierna är tänkt att äga rum. Möjligheten av någon som helst samverkan med palestinska representanter i framtiden har man medvetet raderat ut genom de senaste tio månaderna av massdödande i Gazaområdet och genom bosättarligornas offensiv, understödd av polis och militär, på Västbanken. I Knesset, det israeliska parlamentet, har en bedövande majoritet nu slagit fast att någon tvåstatslösning aldrig någonsin kan komma på tal. Någon palestinsk stat ska aldrig tillåtas se dagens ljus.
Dessutom finns inom den israeliska högern ett ytterligare mål, som handlar om att annektera, det vill säga definitivt erövra, en stor del av södra Libanon. Och ett annat mål är att krossa den iranska statsbildningen, och att förvandla landet till grus och aska.
Centralt för den israeliska högern är att USA involveras. Här finns stora förhoppningar på att Donald Trump och Republikanerna i november ska komma att gå segrande fram i valen till Vita Huset och kongressen.
Men planen är att redan den nuvarande administrationen ska se sig tvungen att kraftfullt sluta upp vid Israel sida om storkriget bryter ut redan i omedelbar närtid.
Den förhoppningen är alls inte orealistisk. Biden-administrationen deklarerar nu offentligt att ingen ska tveka om att USA kommer att med kraft “försvara Israel” i en konfrontation med Iran.
Så vad är nu att vänta?
Iran och Hizbollah kommer med största sannolikhet att leverera svar i någon form – på de provokationer som man utsatts för. Dessa svar kommer antagligen att bli kraftfullare än något vi tidigare har sett.
Det kommer inte att spela någon roll om Iran och Hizbollah försöker signalera en önskan om att sedan inte eskalera vidare. Israel kommer att “finna argument” för ett “svar” som i praktiken kommer att leda till det storkrig som den israeliska högern av allt att döma vill ha.
USA kommer att skrida till “Israels försvar” mot den “terroristiska skurkstaten” och dess “proxy-miliser”. Med tanke på Irans och Hizbollahs beväpning och militära kapacitet kommer strategin att bygga på ett oerhört kraftfullt förstaslag från USA:s och Israels sida. Skrämmande är att användning av kärnvapen inte kan uteslutas.
Förödelsen kommer med säkerhet att bli enorm, liksom förlusten av människoliv.
Kommer Iran och Hizbollah att kunna undvika att gå in i den fälla som den israeliska högern gillrat?
Vi kan bara hoppas.
Läs också:
Fem punkter om upptrappningen i Mellanösternkonflikten – Aftonbladet, 1 augusti 2024.
Provokation mot Iran och eskalering till regionalt storkrig – Avsikten bakom mordet på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh – eFOLKET, 31 juli 2024.
Nya angrepp mot Gaza City – Israels strategi handlar om folkfördrivning och regionalt storkrig – eFOLKET, 9 juli 2024.
Den koloniala apartheid- och terrorstaten Israel söker regionalt storkrig – eFOLKET, 10 april 2024.
Är kolonialstaten Israels strategi eskalering i riktning mot regionalt storkrig och direkt involvering av USA? – eFOLKET, 2 april 2024.
Efter Irans svar: Israels plan på ett storkrig ligger med största säkerhet fast – eFOLKET, 14 april 2024.
Israelisk minister förordar massiv attack mot Libanon – eFOLKT, 16 juli 2024.
