Text och foto: Emma Lundström
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen
Hon tycker att det är lite pinsamt att säga det. För att det låter så pretentiöst. Ändå kan det inte hjälpas. Serietecknaren och konstnären Nina Hemmingsson kan numera även kalla sig författare. Men när hon ska berätta om sin första skönlitterära roman – Rum utan titel – handlar det i lika hög grad om bilderna, skapandeprocessen, vikten av konst och meningen med livet.
Det är utsålt på Bokcafé Pilgatan i Umeå. Ruggigt mörker utanför de stora fönstren. Från det avstånd där jag sitter ser Nina Hemmingssons ögon för ett ögonblick just så genomvita ut som de gör på hennes ritade alterego. Flickkvinnan som säger rakt ut vad hon menar. Som sopar till alla hon möter med drypande uppriktighet, ofta droppande av sarkasm, ironi och några deciliter avgrund.
För över tjugo år sedan gick hon ut konstakademin i Trondheim. Då hade hon ingen relation till serietecknandet. Det var lite ute. Inte som nu. Ändå var det just serieformatet som skulle bli hennes signum. Eller snarare skämtteckningsformatet. Bilder som hon själv kallar för “enrutingar”. Eftersom de faktiskt inte behöver innehålla något skämt:
– Det kan få plats var som helst. Sedan blir det ofta skämt när man skalar av och hittar kärnan i saker och ting. Men jag tänker inte: nu ska jag hitta på något roligt. Tvärtom är det ofta så att jag känner att nu har det hänt någonting hemskt och jobbigt.
Av någon anledning blir det ganska ofta kul.
Enrutingar har varit Nina Hemmingssons signum. Även om hon har gjort några längre serier, som till exempel Det är svårt att vara Elvis i Uppsala. Det långa formatet har inte passat henne. Hon har haft svårt att stanna i ett längre projekt. Istället har hon fastnat för det lilla formatet, inte bara i längd, utan även i storlek. När hon fick barn började hon teckna i små Moleskineblock:
– Jag var tvungen att göra saker som jag kunde bli avbruten i och sedan snabbt komma in i igen. Utan att bli på dåligt humör, säger hon och tillägger att det dessutom är så att när det är någonting i formatet som är beskedligt och snällt och ofarligt, så kan större tankar få plats i det.
Nina Hemmingssons första egna seriebok, Jag är din flickvän nu, kom ut 2006. Den fick mycket uppmärksamhet och sålde bra. Själv blev hon rädd för att börja göra det som förväntades av henne. Något hon tycker att vi lätt gör i livet – på gott och ont:
– Man är så bra på att veta vad andra vill ha. Det är fint också. Att människor är så. Man vet hur flocken fungerar, man vet vad man kan bidra med. Men det kan också göra att man begår våld på sig själv för att man går med på något som man egentligen inte vill. Det gäller tecknandet och det gäller livet i stort.
För henne själv är det otroligt viktigt att inte bara leva upp till omvärldens förväntningar. Att vara uppriktig mot sig själv i skapandet.
– Ibland har det varit den enda platsen där jag har kunnat vara det. Den enda platsen där jag har haft kontakt med mig själv. Om den linjen bryts, kontakten mellan mig och mitt inre, då är det farligt att leva. Jag har erfarit det själv och jag har sett det hos andra. Det blir inte bra, säger hon och fortsätter:
– Man kan hitta den där tråden till sitt inre på många sätt, det behöver inte vara med konst. Men det måste finnas någon uppriktighet tror jag. Något forum där man kan släppa de där förväntningarna.
Men förväntningarna finns inte bara när det gäller skapandet. Det finns många förväntningar kring föräldraskap och kärleksrelationer. Förväntningar som många av oss försöker leva upp till för att vi, med Nina Hemmingssons ord, “så gärna vill ha kärlek, vara en normal människa och passa in”.
Förväntningar som huvudpersonen i Rum utan titel försöker leva upp till, både inför sig själv och inför andra.
Under nästan hela pandemin gjorde Nina Hemmingsson en teckning om dagen. Kanske som en sorts kontakt med omvärlden. Hon var nämligen inte beredd på att ensamheten under pandemin skulle bli ett problem.
– Alla var så ledsna och jag var faktiskt en av de ledsnaste i Sverige. Jag kom på att jag, som har haft som något slags märkligt skryt att jag är bra på att vara ensam, är värdelös på det. När jag var tvungen att vara ensam så hamnade jag i någon slags djup existentiell ensamhet som jag tyckte var förfärligt jobbig, säger hon med den avskalade tankens ärlighet som präglar så mycket av hennes skapande.
För Nina Hemmingsson utnyttjar sina egna tankar hårt. Hon tittar inåt och håller löftet hon gav sig själv när hon började teckna serier: “Om jag känner att det blir pinsamt så ska jag bara fortsätta i den riktningen.”
För när det blir riktigt pinsamt, då är man något på spåret:
– Det pinsamma ligger nära det allra viktigaste, det är därför det blir pinsamt. Man ska vara rädd om det pinsamma. Det blir genant på riktigt om man försöker sejfa när man tecknar och skriver. Så länge man är ärlig och uppriktig så är man åtminstone ärlig och uppriktig. Det kan ju bli dåligt. Men det blir inte pinsamt. Även om det är det.
Det är de gånger då hon själv verkligen känner att hon har visat att hon är “ett riktigt ufo”, som flest människor verkar känna igen sig.
– Då blir det som mest allmängiltigt, vilket jag tycker är jättekonstigt, och skönt, för mig. Då känner jag mig ju också mindre ensam, säger hon och tror också att det är därför det blir roligt.
Att känna igen sig i en tanke som man ännu inte själv har formulerat, kan vara en lättnad:
– I samma stund som man erkänner att man har de tankarna och inser att man är i gott sällskap, där tror jag att det blir en förlösning där humor skapas.
Kreativitet är något som Nina Hemmingsson tycker är känsligt och lättskrämt. Något som det inte går att titta rakt på, för då försvinner det.
– Man måste titta lite åt sidan. Egentligen är det samma i livet generellt. Det är svårt att titta rakt på någonting. Det är ofta i ögonvrån som det händer. Man måste försöka hitta strategier för att fånga upp det där som händer vid sidan av, säger hon och menar att det allra viktigaste kan vara det som är allra svagast i konturerna och långt borta.
Hon tycker att det är livsviktigt med konst och brukar säga att hon skulle ha dött om hon inte hade fått hålla på med det. Något hon till och med tror är sant:
– Jag tror att det har funnits tillfällen i livet då jag hade gått under om jag inte hade haft konsten, säger hon och menar att den är viktig för att den gör att man hittar saker som man inte kan hitta på något annat sätt. Ett otroligt bra verktyg för att göra världen större.
Samtidigt är hon väl medveten om att det inte är alla i världen förunnat att kunna hålla på med konst. En fråga från P1 Kultur om vad hon skulle ta med för kultur eller konstverk i en krislåda när krisen verkligen kommer, tycker hon var rent korkad:
– Om krisen kommer skulle jag bara ha fullständig panik och försöka rädda mina barn.
Boken då? Det är en historia som hon har velat berätta i flera år. En historia som handlar om just det hon har pratat om. Om att ha kontakt med sig själv. Att vara sann mot sig själv. Och om vad som händer om man börjar begå våld på sig.
Scenen är ett äktenskap som faller samman. En relation som går i baklås nästan från början. Framförallt handlar det om vad som händer med den kvinnliga huvudpersonen när hon inte längre kan uttrycka sig konstnärligt. Av olika anledningar.
Nina Hemmingsson började skriva boken som en serieroman. Men hon fick lust att fortsätta skriva. Att gå på djupet. Serieromanen skulle ha hetat Skjut mig och vara lite mer drastisk. Men enrutingarna passade inte för den berättelse hon ville få ut. I enrutingarna målar hon upp vad som skulle ha hänt om det blev precis tvärtom:
– Jag ändrar världen för att synliggöra hur det verkligen ser ut. I romanen kunde jag inte bara vända på allting och backa själv.
Hon började ändå med att beskriva olika scener, som hon är van att göra, och fick sedan arbeta ihop dem till en helhet. En helhet som ger gåshud och har vissa drag av psykologisk thriller.
Två människor har träffats. Eva och Karl. De flyttar ihop i ett radhus. De gifter sig. Får barn. Normala saker händer. Men det känns nästan hela tiden obekvämt. Obehagligt.
Vad innebär det till exempel att bli totalt sågad av en person som säger sig älska en och som inte själv verkar förstå att han skär sönder tillvaron med ord och handlingar?
Vad innebär det att navigera runt en person som alltid kan reagera helt avigt och samtidigt tycker att man själv är konstig. En person som får en att känna sig som en långsam avart.
Vad innebär det att bara kunna andas ordentligt när den man lever med inte är hemma? Att behöva tänka, röra sig och andas på sätt som är anpassade för en annan. Inte som sig själv. Att väldigt sällan känna sig som en person som det går att vara och till och med tycka om.
Att till slut göra sig otillgänglig. Gå sin väg.
Den som läser boken börjar ganska tidigt att undra varför paret överhuvudtaget gifter sig med varandra. Nina Hemmingsson återkommer till den där längtan efter att vara normal. En önskan om att det ska se bra ut på ytan. Inte för att man på något vis är en ytlig person.
– Man vill såklart komma åt något genuint lyckligt. Genuin kärlek, säger Nina Hemmingsson och menar att man kanske vill åt det i så hög grad att man är beredd att gå väldigt långt om man upplever att man har det inom räckhåll:
– Boken handlar om en destruktiv relation. Men den handlar inte främst om våld som någon annan utövar mot en, utan om det våld som man begår på sig själv. För att man inte vill vara ensam. Man vill vara en normal och fin människa.
Det kan låta becksvart. Magontsmörkt. Precis som meningarna i många av Nina Hemmingssons pratbubblor och bilder. Ändå har hon roligt när hon skapar. Och även om boken är allvarligare än bilderna, så var den lustfylld att skriva. När hon hade kommit in i berättelsen tyckte hon att allt i livet kunde relateras till den:
– Det var som om hela livet blev förhöjt. Därför vill jag fortsätta skriva. Jag kommer inte att sluta teckna. Men jag vill vara inne i ett sådant här projekt igen för att det blir ett djup och en närvaro i livet. En nerv.
En nerv som ligger precis på gränsen mellan det fiktiva och det personliga. För Nina Hemmingssons skönlitterära debut är – precis som enrutingarna – högst personlig på ett fiktivt vis. Eva är Nina. Precis som den tecknade drastiska flickan med de vita ögonen är Nina. Ögon som kommit att symbolisera ett inåtblickande, snarare än en själslig tomhet:
– Vi är ganska nära varandra, men hon ger oftare svar på tal än vad jag gör. Hon är ett föredöme för mig. Jag kan inte förneka henne. Hon är som en liten vakt i mitt liv.
Text och foto: Emma Lundström
