Emma Lundströms krönika har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
Morgon. Gnistrande sol. Minus sjutton grader. En ilsken, helt vanlig förkylning som satt sig i bihålorna. Det allmänna tillståndet i samhället känns i axlarna. Uppförsbacke till utlämningsstället på hörnet. Butik & Spel. Jag ska returnera ett paket, posta ett brev till Finland och hämta ut ett paket.
Det är inga andra kunder i butiken. Skönt. Den unga tjejen i kassan håller på att ställa in snus i kylen.
– Jag ska bara göra färdigt, säger hon och balanserar en packe snus genom att hålla fast den med hakan. Hästsvansen ser ut att hålla lodlinjen mellan tak och golv.
– Ingen brådska, säger jag och tar av mig vantarna.
Snart är hon klar och kommer fram och blippar paketet. Jag förklarar att jag ska skicka ett brev också. Då får vi gå till den andra kassan. Det är där frimärkena ska betalas. För att hantera paketet som jag ska hämta ut måste vi tillbaka till den andra kassan igen. Det verkar onödigt krångligt.
– Vi ska få nya ägare snart och då ska de bygga om här, säger tjejen. Hon menar nog att det blir enklare för kunderna då, men jag tänker mest på att det kanske blir bättre för dem som jobbar. Lokalen är liten. Jag fattar inte riktigt var de får plats med allt som ska hämtas och lämnas.
I princip alla postombud jag besökt känns överbelastade.
– Det måste bli väldigt många paket att hantera för er, säger jag och sneglar på en skrymmande trave som står i ett hörn och tar upp plats.
– Ja, vi bryter mot alla lagar om säkerhet på arbetsplatsen genom att springa upp och ned i en brant trappa för att hämta paket, säger hon och ler, som för att säga att hon vet att det är korkat alltihop. Under tiden har hon satt ett frimärke på brevet. Och jag har betalat.
Vi går tillbaka till postavdelningen.
– Man kan längta efter ett gammalt hederligt postkontor, säger jag medan jag letar fram sms:et med det rätta numret för att få ut mitt paket.
– För det är ju inte som att det blir mindre post nuförtiden. Det är egentligen helt absurt att sådana här ställen ska ta hand om allting, tillägger jag när jag inser att det kanske lät som att jag kritiserade hennes jobb.
– Ja, säger hon. Folk skickar faktiskt mer. Inte bara paket utan förvånansvärt många brev också.
– Det kanske finns en längtan efter att allt inte ska gå så snabbt. Dessutom är ju pappersbreven kvar. De kan inte helt plötsligt bara försvinna i tomma intet, säger jag och berättar att jag blev av med ett helt mejlkonto för ett tag sedan. Tjugo års brevväxlingar borta.
Hon hämtar mitt paket och innan jag ska gå säger jag att det inte var något vidare bra system de fick till när de avvecklade det gamla postsystemet.
– Det är den här jävla kapitalismen, säger hon snabbt, lite från sidan så att jag måste fånga orden i farten.
– Det har du helt rätt i, utbrister jag och känner hur axlarna åker ned en smula. Den sista kylan rinner ur tårna. Vad skönt att du sa det. Då är vi på samma linje.
– Jodå, säger den unga tjejen. Hjärtat är rött och ligger till vänster.
– Härligt att höra! Det gjorde min dag, säger jag. Och menar det.
På vägen hem är det nedförsbacke. Det är fortfarande 17 minus. Men det känns inte alls lika kallt.
Emma Lundström
