Den stora pensionssvindeln

Artikelförfattare är Lars Henriksson – socialist, facklig gräsrotsaktivist på Volvo i Göteborg och flitig som  miljödebattör. Han är bland annat medförfattare till den i den svenska miljödebatten banbrytande boken Ställ om – För en ekologisk socialism, utgiven på Röda Rummets förlag (2016).

Denna artikel har också varit (25/10) publicerad i tidningen Internationalen.

För snart två år sedan gick de partier som står bakom vårt nuvarande pensionssystem – S, MP, M, L, C och KD – ihop för att “säkra långsiktigt höjda och trygga pensioner”. Med en originell tolkning av “höjda och trygga” beslutade dessa partier i förra veckan att höja pensionsåldern, och på så vis göra det otrygga och ojämlika pensionssystem som infördes 1994 ännu mer otryggt och ojämlikt.

Det viktigaste beslutet var att införa begreppet “riktålder” – en flytande pensionsålder som automatiskt höjs med ökad medellivslängd. I propositionen skriver regeringen att den genomsnittliga förväntade livslängden efter 65 års ålder är längre än vad som antogs när det nuvarande pensionssystemet beslutades 1994. De intjänade pensionerna kommer då att spridas ut över en längre tid och blir därmed lägre.

“Allmänheten har emellertid inte i nämnvärd utsträckning tagit hänsyn till detta”, beklagar sig regeringen.

Folk envisas alltså med att sluta arbeta vid 65 års ålder trots att det ger lägre pension. Lösningen blir då alltså att tvinga igenom höjd pensionsålder.

Vi har inte råd med pensioner när allt färre arbetande ska försörja allt fler gamla.”

Så löd huvudargumentet redan på 80-talet när vägen röjdes för att skrota det gamla ATP-systemet. Få motröster hördes och genom ett av svensk politiks skickligaste propagandanummer etablerades detta som ett faktum. Själva grundantagandet, den ökade försörjningsbördan, ifrågasattes aldrig. Ändå är det, nu som då, felaktigt.

Visst har andelen som är över 65 år ökat rejält sedan ATP-systemet infördes 1960 – med 129 procent, mer än en fördubbling. Onekligen skulle det funnits skäl att fundera över pensionssystemet om allt annat varit oförändrat.

Men som alla vet har det hänt en hel del sedan 50-talet. Bland annat har produktiviteten ökat, alltså hur mycket värde som skapas av varje arbetad timme. Under de 58 år som gått sedan 1960 har produktiviteten ökat med i snitt 2,3 procent per år vilket med en “ränta på ränta”-effekt ger en sammanlagd ökning på 315 procent, en siffra som med råge brädar det ökande antalet äldre.

Lägg till detta att långt fler människor lönearbetar idag. År 1960 förvärvsarbetade 32 procent av alla kvinnor i åldern 16-64 år. Idag arbetar 84 procent av Sveriges 2,8 miljoner kvinnor mellan 20 och 64. Hade siffran legat kvar på 1960 års nivå skulle närmare en och en halv miljon människor färre ha arbetat, betalat skatt och bidragit till att försörja pensionärerna.

Inget av detta är nytt eller okänt. Siffrorna finns i SCB:s Nationalräkenskaper och Arbetskraftsundersökningar. Beräkningar görs med jämna mellanrum i rapporter, debattböcker och artiklar som denna. Ändå fortsätter den politiska köttkvarnen att mala ner pensionssystemet bit för bit, år efter år, som om inget hade hänt. Det går naturligtvis att peta lite i siffror och beräkningar, både produktivitet och tillväxt är tveksamma mått, men huvudpoängen går det inte att bortse från: att vi blir äldre är inget skäl för att försämra pensionerna.

Debattens värsta argument är ändå det som brukar följa på “vi har inte råd”. Nämligen: “så därför måste vi själva bidra med en större del.” Genom att först med felaktiga siffror ha skapat en känsla av att det finns för många gamla att försörja ska vi dra slutsatsen att det nu är var och en för sig själv. Här lämnar pensionsdebatten missuppfattningarnas snårskog och försvinner ut i det medvetna bedrägeriets träskmark!

För om vi inte tillsammans kan finansiera pensionerna, hur skulle vi då ha råd med samma sak en och en? Pensioner är nämligen inte att lägga saker på hög som vi kan använda när vi blir gamla, det är ett kontrakt mellan generationer om att de yngre ska ta hand om de äldre. Det är en myt att vi kan spara till pensionen. Som sagan om kung Midas lärt oss kan vi inte äta guld. Eller sedlar. Eller pensionsfonder.

Det vi lever av är nyttigheter, saker vi gemensamt skapar i samspel med naturen. Det som avgör hur mycket samhället kan avsätta till pensioner är hur mycket som produceras just när det ska konsumeras. För, och detta är viktigt, pensionerna betalas alltid ur den produktion som pågår när de betalas ut. Men i en fantastisk logisk kullerbytta presenterades privata försäkringar som räddningen. Om det är banker eller staten som sköter hanteringen borde inte påverka om samhället kan eller inte kan producera mat, husrum, sjukvård och så vidare utan att tvinga de äldre att jobba. Förutom den lilla detaljen att bankerna inte sköter administrationen till självkostnadspris…

Försämringen av pensionerna har varit en viktig del i finansmarknadens cancerlika tillväxt. En påminnelse om detta kom samma vecka som beslutet att höja pensionsåldern, när rättegången mot pensionsbolaget Allra inleddes, anklagade för att ha blåst sparare på hundratals miljoner. Inte så mycket i det stora pensionscasinot, men en påminnelse om hur banker och försäkringsbolag helt lagligt mjölkar pensionssystemet på miljarder.

Den höjning av pensionsåldern som riksdagen klubbade i förra veckan förstärker de ökande klyftorna i samhället. De med lägst lön och tyngst jobb, de som ofta tvingas avsluta sitt yrkesliv med sjukskrivningar och ofrivillig deltid, de får också lägst pension. För att inte tala om att de totalt får ut en mindre pension eftersom de dör tidigare än de högavlönade, ett yttersta hån mot arbetare i pensionsfrågan.

En trend som dessutom förstärkts på senare år när medel­åldern för människor med låg utbildning legat stilla för män och sjunkit för kvinnor. En automatiskt stigande “riktålder”, lika bekväm och utan besvärande politiska debatter som pensionssystemets “broms”, kommer att ytterligare försämra ålderdomen för dem med tunga jobb.

Istället för dagens allt mer orättvisa system är det fullt möjligt att införa pensioner som är rättvisa och utjämnande genom att ge alla en rimlig, statligt garanterad pension. Inte dagens garantipension som bara garanterar att en stor del av landets arbetare och kvinnor blir fattigpensionärer utan garanti som gör att en genomsnittlig arbetare kan leva ett anständigt liv. En garanterad pension på låt oss säga 80 procent av en genomsnittlig LO-lön skulle ge runt 21 000 i månaden. Den skulle liksom dagens pensioner finansieras genom skatten och med en progressiv skatteskala innebära en utjämning till fördel för alla dem som tillhört de senaste årtiondenas förlorare.

Lars Henriksson  

 

Liknande artiklar: