För några dagar sedan jag vaknat satte jag som vanligt på radion för att höra P1 – morgon. Två nyheter fick mej att fundera på vår samhällsorganisation.
Den första nyheten handlade om hur kineserna i Wuhan lyckats bygga ett nytt sjukhus på tio dagar. Ett sjukhus för att kunna ta emot och behandla patienter infekterade av Corona-viruset.
Den andra handlade om att ingen plast från skrotade bilar återanvänds i Sverige. Till skillnad från i Belgien där cirka 50 procent återvinns. Plast från stötfångare och paneler.
En representant från Bilbranschen förklarade att man gärna skulle skicka plast till återvinning men att det “inte finns någon marknad”. Kort sagt inga företag som funnit denna plaståtervinning tillräckligt profitabel. Och då sker det inte.
I Kina sitter man alltså inte och väntar på att “marknaden” ska erbjuda sej att snabb-bygga sjukhus i den akuta situationen. Man fattar ett politiskt beslut och genomför sedan åtgärden.
Varför denna skillnad? Båda länderna är kapitalistiska, men staten har väldigt olika roller. Sverige har till mycket stor del kapitulerat för nyliberalismen, Kina har det inte.
Politiken före nyliberalismen
Vad menas med nyliberalism? Låt oss göra en mycket kort och komprimerad återblick.
Först: Hur såg det ut innan nyliberalismen? Efter andra världskriget antog de flesta västeuropeiska stater en politik som innebar att staten skulle ta ett mycket mer aktivt ansvar för den ekonomiska politiken och en mycket mer aktiv roll. Man hade sett hur den oreglerade marknadsekonomi, lett fram till den stora ekonomiska depressionen på trettiotalet. Detta menade man nu måste undvikas. Vård, skola och infrastruktur skulle nu istället kontrolleras av staten. I vissa länder överfördes även många basnäringar, (gruvor, stålverk m. m.) i samhällets ägo. Ekonomin var fortfarande till största delen privatkapitalistisk men icke oväsentliga delar drogs undan den kapitalistiska logiken.
Staten skulle också genom arbetslöshetsunderstöd, barnbidrag med mera se till att efterfrågan på varor hölls uppe och att ekonomiska konjunktursvängningar mildrades. Framförallt fick svängningarna inte fördjupas till ekonomiska kriser av trettiotalsmodell. Ibland kallas denna politik Keynesianism. John Maynard Keynes var en brittiska nationalekonom som just förordade denna typ av aktivt statligt ansvar och att marknadskrafterna inte fick släppas vind för våg.
Nyliberalismen gör entré
Under 1980-talet gick högerledare som USA:s Ronald Reagan och Storbritanniens Margaret Thatcher i bräschen för ett brott med “Keynesianismen”. Reagan, Thatcher med flera menade att så mycket som möjligt skulle läggas i privatkapitalets händer och att “marknaden”, (profiten) skulle reglera allt vad som producerades och utfördes. Vi fick en våg av privatiseringar och nedskärningar av statlig och kommunal verksamhet. Sverige tog på många områden (till exempelvis pensionssystemet och “friskolesystemet”) denna politik till extrema höjder.
Ibland kallas denna politik “nyliberalism”. En tokig benämning egentligen. Det borde hellre kallas “gammalliberalism”. Det handlar nämligen om en återgång till den politik som varit rådande i kapitalismens barndom och som först efter andra världskriget på allvar utmanats av keynesianismen. På 1800-talet kallades denna form av dogmatisk marknadsdyrkande liberalism ofta för “Manchesterliberalism”. De liberaler som trodde på mer statligt ansvar kom istället att kallas socialliberaler. De senare kom att efter andra världskriget att stöda den keynesianska politiken. De socialdemokratiska partierna och socialliberalerna hamnade på så sätt ofta bakom samma lösningar.
Nyliberalismen måste utmanas
Men nyliberalism har blivit den beteckning som kommit att bli etablerad, när man vill beskriva en borgerlig politik som vill privatisera så mycket som möjligt och låta profit och egoism styra samhällsutvecklingen.
Till skillnad från i Sverige så dominerar inte nyliberalismen i Kina. Kina är förvisso ett kapitalistiskt land. De dominerande delarna av det ekonomiska livet fungerar kapitalistiskt. Men staten spelar en mycket mer aktiv roll och kan styra utvecklingen på ett sätt som inte finns i t. ex. Sverige. Vilket visar sej nu när sjukhus kan byggas i rasande tempo. Kina är inte nyliberalt.
Kina är inte heller socialistiskt. Den röda flaggan och namnet på det styrande partiet är bara fasader bakom vilka en kapitalistisk ekonomi dominerar och profitinriktade kapitalister frodas. I ett socialistisk samhälle är det samhälleliga ägandet dominerande och besluten tas demokratiskt utifrån folkets behov. Kina är kapitalistiskt men, som sagt, politiken är inte nyliberal.
I Sverige genomförs alltså ingen plaståtervinning från skrotade bilar eftersom “marknaden” inte erbjuder det. Ett annat exempel på faran med nyliberalism gavs av en forskare som intervjuades på radion i veckan. Han trodde att det skulle gå ganska bra att få fram ett vaccin mot coronaviruset men poängterade att nästa problem blir om det finns något läkemedelsföretag som vill producera det. Kort sagt; om inget företag finner det profitabelt så blir det ingen produktion.
Så var det även med ebola-viruset. Trots att man haft tidigare utbrott togs inget vaccin fram förrän efter det sista stora utbrottet och då var det tänkt att användas inte på lokalbefolkning utan på hjälparbetare. Fattiga afrikaner saknar den köpkraft som skulle kunna generera profiter.
Vår slutsats blir: marknadsekonomin fungerar inte för en politik som sätter hälsa och miljö främst.
Det är dags att damma av den gamla parollen om socialisering av läkemedelsföretagen. Och fallet med den uteblivna plaståtervinningen visar på att den omställning som kampen mot klimatförsämringen och miljöförstöringen kräver, måste innebära politisk handling som inte sitter och väntar på “marknadskrafterna”.
Kina kan, tack vare att man inte låter staten abdikera i ett sådant krisläge som virusutbrottet innebär, vidta åtgärder som länder med nyliberal politik inte förmår. Men för oss räcker det inte. Det faktum att Kina trots allt är kapitalistiskt (och med en auktoritär regim dessutom) leder till att inte heller det kinesiska samhället förmår ta de långsiktiga strategiska omställningarna. Megastäder, kolbrytning och privatbilism, militarism och en konsumtion styrd av de välbeställda och nyrika innebär att inte heller Kina, som det idag fungerar, bygger en ekologiskt hållbar framtid.
Vad som krävs är inte bara att nyliberalismen rullas tillbaka. Själva det ekonomiska systemet, kapitalismen, måste utmanas och ersättas. En anti-kapitalistisk politik som överför de tunga delarna av ekonomin i samhällets ägo måste till. I Sverige måste bankerna, läkemedelsindustrin och de stora industriföretagen föras över i samhällets ägo. Så kan en ekologisk socialism börja byggas. Socialism innebär med nödvändighet en sådan egendomsförändring.
Men tillbaks till där vi började; trots att Kina ingalunda är socialistiskt så visar landets förmåga att snabbt agera utan att vänta på marknadskrafterna att radikala omställningar är möjliga. Utbyggnad av solkraft, och omställning av produktion är möjlig att genomföra snabbt. Vilket är nödvändigt om klimatförsämringen ska kunna bekämpas. Men då duger inte nyliberalism och förhoppningar om att “marknadskrafterna” ska agera.
Sverige driver (speciellt med centerns och liberalernas politik som dominerar januariöverenskommelsen) en extremt nyliberal politik. Ett land som Kina som inte kapitulerat för nyliberalismen kan agera på ett annat sätt. Men Kina är fortfarande kapitalistiskt och även i Kina är den ohållbara tillväxten det som gäller. Kapitalismen, i Sverige såväl som i Kina, måste ersättas med en ekologiskt hållbar demokratisk socialism.
Peter Widén
