Insändarskribent: Jakob Pettersson
Strypningen av bistånd till FN:s palestinska flyktingorganisation UNRWA av bland annat Sveriges regering ser ut att bli detta års största politiska och mediala haveri.
Samtidigt som världsdomstolen ICJ delgav sitt historiska beslut om att Israel skall utredas för folkmord så publicerar New York Times en artikel baserad på en israelisk dossier som tidningen i likhet med USA:s utrikesdepartement fått tillgång till. Artikeln hävdar att tolv UNRWA-anställda deltog i planeringen och utförandet av Hamas attack den sjunde oktober 2023.
New York Times säger att de har bekräftat de anklagades identitet, och FN avskedar de anklagade prompt.
Samma dag publicerades en artikel i Wall Street Journal som gick något längre – den repeterar okritiskt anklagelser från Israels dossier om att 10% av UNRWA:s anställda har Hamas-kopplingar. Artikeln skapar kontroverser på sociala medier, då en av skribenterna (Carrie Keller-Lynn) visar sig vara tidigare IDF-soldat med kopplingar till Aliza Landes, utformaren av Israels sociala-medier-strategi. Diverse artiklar om hennes bakgrund skrubbas därefter från nätet, men genom internetarkivet kan man fortfarande läsa en intervju där de beskrivs som bästisar.
Även om det för närvarande inte finns några bevis på en koppling direkt till israeliska påverkansoperationer för just denna artikel, undergrävde detta trovärdigheten.
Samtidigt stryper USA och andra länder stödet till UNRWA med motiveringen att de inte vill delta i sponsringen av terrorism.
Sverige följde efter den 30:e januari, där 31 miljoner till Sida ströps och biståndsministern Johan Forsell hävdade att pengarna skulle gå till “seriösa aktörer” istället.
I efterhand skriver New York Times att bara cirka en procent, omkring tre miljoner kronor, ströks från USA:s bistånd.
Sverige, liksom Kanada, menar att stödet skall gå till andra “seriösa aktörer” – men ett upprop från ett stort antal av dessa aktörer visar att ingen annan organisation har samma förutsättningar som UNRWA att bidra med humanitärt stöd. Även Human Rights Watch och Amnesty International pekar på att ingen annan organisation kan ersätta det arbete som UNRWA utför.
UNRWA är den största biståndsorganisationen för Palestinska flyktingar och är en del av FN:s arbete för flyktingar i allmänhet. UNRWA arbetar separat från FN:s allmänna flyktingorgan, UNHCR (då International Refugee Organisation, eller IRO), delvis på grund av att Israel och västerländska allierade i FN inte ville ge palestinska flyktingar samma status som FN skänker andra flyktingar. Rädslan från Israel var att om Palestinier föll under IRO:s ansvar kunde en rak linje mellan dem och de judar som flydde förintelsen och staten Israels egna aktioner dras.
UNRWA bildades av FN 1949, efter den etniska rensningen (Nakban, katastrofen) och grundandet 1948 av kolonialstaten Israel. Omkring 720 000 palestinier fördrevs från sina hem. UNRWA har en speciell status i Gaza, då en stor andel av invånarna kommer från familjer av flyktingar från den perioden.
Över 1,2 miljoner palestinier får stöd av UNRWA, och upp till 152 UNRWA-anställda har dödats i striderna. Delar av det israeliska politiska etablissemanget har en långtgående negativ attityd gentemot UNRWA, då UNRWA håller den palestinska flyktingfrågan levande.
De etnonationalistiska och religiöst fundamentalistiska krafterna som driver det högersionistiska projektet har uttalat drömt om att fördriva palestinier till närliggande nationer, och flyktingars rätt att återvända till sina hem hotar i deras världsbild visionen av en etniskt homogen judisk stat.
Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu krävde nyligen att UNRWA skall stängas, en tidigare utrikesfunktionär vid namn Noga Arbell hävdade den fjärde januari att “UNRWA måste förstöras” för att Israel skall uppnå sina krigsmål. Det tål även att nämnas att bevisföringen bakom ICJ:s beslut om preventiva åtgärder för att förhindra ett troligt folkmord grundar sig i stort på rapporter som kommer från UNRWA.
Strypandet av bistånd har mött stor internationell kritik, delvis från FN själva, regeringar som Spanien och Norge, riksdagsoppositionen i Sverige samt många journalister. Man pekar främst på UNRWA:s oersättliga arbete i Gaza under den väldokumenterade humanitära katastrofen som har utvecklats.
Ett återkommande påpekande är att det handlar om kollektiv bestraffning.
Men även användandet begreppet “bestraffning” kan ifrågasättas.
“Bestraffning” förutsätter att ett brott eller tjänstefel har begåtts, och hitintills finns inga bevis för detta, bara anklagelser i en hemlig dossier. När Gazas civilbefolkning får lida för de krigsbrott som begicks 7 oktober handlar det om en kollektiv, och därför fullkomligt oacceptabel, bestraffning. När UNRWA, och därmed – än en gång – också Gaza befolkning skall straffas handlar det bara om grym galenskap.
Informationen som presenteras, och sägs komma från Israels underrättelsetjänst har inte delgetts till UNRWA, som fått all information om fallet från media-rapporteringen. Det finns inget som indikerar att FN:s säkerhetschef, som skall utreda ärendet, har sett anklagelserna heller.
Den israeliska regeringen har alltså givit bevisen enbart till USA:s utrikesdepartement och US-amerikanska journalister.
USA:s utrikesminister Antony Blinken säger att USA inte har haft möjlighet att undersöka påståendena, men hävdar att de är “väldigt, väldigt trovärdiga”. Förutom New York Times och Wall Street Journal har ett antal av de nyhetsorganisationer som också sett dossiern inte varit lika imponerade.
Financial Times , som också intervjuar UNRWA:s kommisarie Philippe Lazzarini, säger att dossiern inte innehåller några bevis för sina anklagelser. Lazzarini tillägger att UNRWA skickar över en lista av sina anställda till Israel, och trots år av anklagelser mot UNRWA har de aldrig lämnat någon formell anklagelse mot någon av de anställda.
Sky News, som av oklara anledningar hänvisar till enbart fyra anklagade UNRWA-anstälda i dossiern istället för 12, säger att de inte kunde se några bevis för Israels anklagelser, och poängterar att även om de stämmer, så implicerar inte alla anklagelser UNRWA.
Channel 4, som är en brittisk public-service-kanal, instämmer i att det inte finns något bevis för anklagelserna.
Vad har vi då här för slags situation? Det främsta “beviset” är att Antony Blinken, utan självständig undersökning, tycker att upgifterna är trovärdiga. I övrigt finns det, för närvarande, inga konkreta bevis för att UNRWA var inblandat i attacken den sjunde oktober, och de berörda har inte fått se anklagelserna.
Påståendena, som inte stöds av den information som delgivits media, kommer från israelisk underrättelsetjänst, och kommer samtidigt som UNRWA:s medarbetare dödas och deras vittnesmål används som bevisföring i världens högsta domstol. Det tål också att tilläggas att israel har en historia av att använda tortyr för att få fram erkännanden.
Vidare har Israel återkommande spridit lögner om bland annat att al-Shifa-sjukhuset kontrollerades av Hamas, och att civila de dödade i en bil i Lebanon var terrorister. Trots att Israel hävdar att de arbetar inom ramen för internationell lag, så bör vi också minnas att Netanyahu, och ett antal andra ministrar, öppet trotsar ICJ:s beslut i Haag.
– Ingen kommer stoppa oss – inte Haag, inte ondskans axelmakter, och ingen annan, sa Netanyahu efter domslutet.
Israel har konsekvent visat sin likgiltighet gentemot internationell lag, civila offer och palestinier i synnerhet.
I kort fanns det aldrig någon anledning att tro på anklagelserna om UNRWA. Att anklagelserna tas på allvar, och att UNRWA reagerar, är inte märkligt. Men västerländska regeringar som valde att klippa stödet till organisationen gjorde så utan någon evidensbaserad grund eller utredning. För även om det finns anledningar att tro att vissa i UNRWA har samröre med Hamas – UNRWA är en del av Gazas civilsamhälle, där Hamas styr – så finns det inga underlag för just dessa anklagelser. Det är ett ogrundat påstående från en propagandistisk stat som söker legitimera sina egna militära aktioner och undergräva sina kritiker.
Det är därför ett enormt haveri att Johan Forsell och Tidöregeringen klippte stödet till UNRWA. Hans aktioner kan komma att involvera Sverige som anklagad i folkmordsåtalet mot Israel, och bidrar till den humanitära katastrof som vid detta laget är väldokumenterad och otvetydig.
Folkmordskonventionen, och det lagligt bindande beslutet som kräver att Israel säkrar humanitärt bistånd, innebär att alla medlemsstater har en skyldighet att förhindra att folkmord begås, vilket betyder att sabotage gentemot humanitära insatser kan ses som brottsligt.
Det är tydligt att vår regering är benägna att tro israeliska påståenden utan några bevis, medan den uppsjö av anklagelser mot Israels regering och IDF knappt förtjänar, enligt svenska regeringsmedlemmar, någon respons alls. Även om det i framtiden framkommer mer konkret information som kan legitimera anklagelserna, finns det inget som rättfärdigar regeringens beslut, särskilt då beslutet bidrar till en humanitär katastrof.
Vi måste börja se israeliska utspel, mediekampanjer och påståenden för vad de är – påverkansoperationer.
Journalister tillsammans med desinformations-förebyggande aktörer som Myndigheten för Psykologiskt Försvar bör arbeta utifrån den förutsättningen. När Israel till exempel hävdar att Hamas planerar ett terrordåd mot Sverige – ett påstående som eldas på av så kallade “experter” som Magnus Ranstorp – kan det såklart inte bara avfärdas, men det tåls att ta med mer än en nypa salt, speciellt mitt i en infekterad konflikt där ett folkmordsanklagat Israel i desperation försöker legitimera sig själv bland västerländska regeringar och civilbefolkning.
Nyligen meddelade ICJ, i ett mindre uppmärksammat beslut, att Ryssland är skäligen misstänkta för att ha brutit mot internationell lag när de hävdade som rättfärdigande av invasionen att Ukraina begick folkmord i Donbas-regionen. Ryssland har återkommande karaktäriserat Ukraina som en pro-nazistisk stat – påståenden som svensk media med rätta avfärdar. Propaganda är inte att ta lätt på. När vår egen regering väljer att svälja den helt, riskerar svenskar att bidra till folkmord.
Jakob Pettersson,
Eskilstuna
