Den första, med mycken spänning emotsedda, debatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton hölls kvällen 26 september. I amerikanska politiska konfrontationer kan tonen bli mycket hård och personangreppen många. Det är viktigt att hålla i minnet att detta inte alls behöver spegla hårda motsättningar i sakfrågorna. Tvärtom. Bristen på verkliga politiska skillnader tvingar fram personangrepp och diskussioner om motståndarens ”karaktär” för att dölja att det i sakfrågorna inte finns större skillnader. Därför kan angreppen i primärvalen (valen inom respektive parti för att utse presidentkandidaten) bli absurt hårda (minns årets primärvalsdebatt inom republikanerna eller debatten mellan Hillary Clinton och Obama i demokraternas primärval för 8 år sedan).
Mellan Trump och Clinton finns förvisso verkliga motsättningar. Men det är samtidigt så att båda i grunden försvarar det rådande kapitalistiska systemet. Trump är själv en mäktig kapitalist. Clinton har en folklig bakgrund men har gjort en karriär som gjort henne som en integrerad del av de politiska etablissemanget och en politiker med starka banden till den härskande ekonomiska klassen på Wall Street.
Trumps bisarra förslag om att bygga en mur mot Mexiko och att slänga ut 11 miljoner latinamerikanska invandrare liksom han förslag att förhindra muslimer från att resa in i USA har naturligtvis gjort honom omöjlig i stora delar av befolkningen och öppnat för Clinton att med lätthet ta hem poänger. Samtidigt verkar hans absurda förslag och utspel inte påverka stödet från de som verkligen slutit upp bakom honom. Trump får stöd från olika delar av det amerikanska samhället. Även från delar av eliten i det republikanska partiet. (Senator Ted Cruz som slogs ut av Trump och som betecknat Trump som en ”sociopatisk lögnare” stöder nu Trump)
Men en del av Trumps stöd kommer från arbetare och låginkomsttagare som farit mycket illa under den kapitalistiska krisen och utflyttningen av industrier. I brist på klassmedvetande och klassorganisation accepterar många av dessa att problemet är ”invandringen” och att USA inte är starkt nog i de internationella konflikterna. Detta är oerhört tragiskt och visar också på att Bernie Sanders som motkandidat skulle haft mycket större chans att vinna över folk från Trumplägret än vad Clinton har. Sanders kunde säga till de arbetare som stöder Trump: ”Ni har rätt att vara förbannade och frustrerade, men Trump är en kapitalistisk bondfångare som riktar er ilska totalt fel. Han riktar den så att den inte ifrågasätter de ekonomiska makthavarnas allmakt. Vad ni behöver är en demokratisk socialistisk politik”. Clinton kan inte vinna över folk som lurats av Trump på detta sätt eftersom hon är motståndare till en politik som ifrågasätter det ekonomiska systemet.
Donald Trump står för en politik med delvis fascistoida drag. (Idén om den starke mannen, ”Bara jag kan lösa USA:s problem”, klara rasistiska tendenser och en USA-chauvinism.). Clinton har inga förslag som ifrågasätter Wall Streets makt, hon har en historia av aggressiv utrikespolitik.
USA behöver ett progressivt alternativ. Bernie Sanders-kampanjen visade att det var möjligt. Den som i presidentvalet fortsätter att driva en antikapitalistisk politik är det Gröna Partiets kandidat Jill Stein. Hon ligger i opinionsundersökningarna på runt 4%. Många fler stöder henne men säger att det tyvärr är nödvändigt att rösta på Clinton för att blockera Trump just nu. Den debatten kommer att fortsätta bland progressiva krafter i USA.
Peter Widén
