Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Rickard Andersson har omsorgsfullt planerat slakten genom att, likt Breivik, packa ned de kläder han ska använda vid dådet. Likaså flera vapen och ammunition som packats i ett gitarrfodral.
Han bor på diametralt motsatt håll gentemot SFI-skolan och passerar på vägen dit så gott som samtliga stadens gymnasieskolor. Alltså var SFI/Komvux ett medvetet mål, skriver Christer Norlin, Örebro, som hade flera nära vänner inne på Risbergska skolan när mördaren gick lös.
*******
Christer Norlin:
För några dygn sedan var jag vid platsen för terrordådet på SFI/Komvux i Örebro. Jag blev omdirigerad av Polis och befann mig därför inte inne i byggnaden när dådet begicks, vilket några nära vänner gjorde. Jag har i efterhand talat med dem och, vilket ni kanske redan sett på tv, de berättar om två timmar av skräck, äckel och ångest inför dådet.
Någon berättar också om hur de fick nytta av en inrymningsövning personalen krävt i år och som genomfördes för tre veckor sedan. Så fort gärningsmannen började skjuta låste de lärare som genomgått utbildningen dörrarna, beordrade elever att barrikadera med bänkar, drog ned persiennerna och såg till att alla tog skydd i klassrummet. Precis då ryckte gärningsmannen i dörrhandtaget till ett barrikaderat klassrum men tog sig alltså inte in.
En annan berättar om kaoset där man sprang huller om buller för att ta sig ut, alltmedan glas- och träsplitter yrde och skjutna föll till marken. Några som försökte dra undan sina skjutna kamrater blev själva offer. Vittnesmålen om hur polisen slog in dörrarna och ledde ut elever och lärare på led genom bloddränkta korridorer är många och en minnesbild som kommer att finnas på näthinnan resten av livet. Elever och lärare leddes blundande i rad med inneskor och tofflor ut genom korridorerna. En unken stank av blod och krut fick många att ändå förfärat att öppna ögonen. Det var inte bara sorg, utan också upprivenhet, förvirring och avsky som många kände när man inte visste riktigt vilka som mördats. Var det en vän? En släkting? En kollega? En skolkamrat?
Vi var också många som i samband med dådet försökte få uppgifter om omfattning och orsak. Dels för att polis och media i början gav vilseledande uppgifter, dels för att nättrollen ångade på för fullt om invandrares och (s)s skuld. Polisen gick nästan omedelbart ut med uppgiften att “Allt tyder på att skjutningen inte har politiska motiv”. En uppgift som syntes vara förhastad, trots att man uppmanade till lugn. Man talade om massmorden som en “skolskjutning” vilket också Kristersson, kungen m fl fyllde i då vi ”skulle ta hand om våra barn”. De första uppgifter som läckte ut var från internationella media, där det skrevs om en vit man med efternamnet Andersson som gärningsman samt att han dödat elever och lärare selektivt med människor av utomeuropeiskt utseende som huvudmål. Vi var många här i Örebro som ville komma till klarhet.
Oron, förvirringen och skräcken bland invandrare är fortfarande förlamande, i synnerhet nu när man vet att offren till allra största delen är människor med “utomnordiskt” utseende. Att politiker och en del media står långt ifrån den känslan gör ingen tryggare. I år har vi matats med, som Kristersson nyligen uttryckte det, att all skjutning är invandrarrelaterad. Ebba Busch som vid “Påskupproret” här i Örebro menade att polisen skulle skjuta skarpt mot invandrare. Ett repatrieringsbidrag för att flyktingar ska flytta ut ur landet, Sverigedemokraternas hets mot invandrare och dess svans, som även i det här fallet löpte amok på nätet. Minskad hemspråksundervisning, Liberalernas omtuggande att “man ska lära sig svenska samtidigt som bidrag till SFI, Folkhögskolor, studieförbund m fl utbildningstillfällen dras ned. Flyktingar har blivit ett tacksamt villebråd i takt med den alltmer sluttande högerkantringen i landet och internationellt.
Samtidigt minns vi attackerna på Utöya, Trollhättan, Klippan, Kode, Malmö, hur det efter Kent Ekeroths publicering av adresser till landets flyktingboenden följdes av mordbränningar. Hur järnrörsskandalens män uttryckte hat mot invandrare men nu åter välkomnas i SD, hur Åkesson och ledargarnityret sjöng nidvisor om mordet på Palme och hur Moderaterna på valmöten inför det val som skulle bli hans sista sparkade omkring på en Palmedocka på scenen. Under lång tid har den alltmer radikaliserade högern öppet visat sitt förakt för arbetarrörelse och flyktingar. Som många uttrycker det: det var aldrig en fråga om, utan snarare när ett större attentat som det på Campus Risbergska i Örebro skulle inträffa.
Vad vet vi då hittills om motivet till terrordådet i Örebro?
Rickard Andersson har omsorgsfullt planerat slakten genom att, likt Breivik, packa ned de kläder han ska använda vid dådet. Likaså flera vapen och ammunition som packats i ett gitarrfodral.
Han bor på diametralt motsatt håll gentemot SFI-skolan och passerar på vägen dit så gott som samtliga stadens gymnasieskolor. Alltså var SFI/Komvux ett medvetet mål.
Andersson går in på en toalett och byter där om till typ militärkläder (Breivik bytte om till polis). Han tar fram och laddar vapnen, öppnar dörren och påbörjar massakern genom att gå genom korridorerna och skjuta de människor han finner på vägen.
Han skjuter inte alla han ser utan låter människor med nordiskt utseende passera. Allt medan han skriker “Ni ska bort från Europa”.
Det var inte stoisk tystnad som behövde höras från statsledningen. Det var inte bara tomma fraser. Det var äkta sympati, det skulle vara ett löfte om att samla alla oroliga och förtvivlade (som moskéerna gjorde) för att diskutera vad som hänt, varför och vad vi kan göra åt det växande invandrarhatet.
Den uppgiften måste Arbetarrörelsen axla. Arbetarrörelsen måste samlas för att integrera och innesluta flyktingar i sina organisationer, sin verksamhet. Man måste visa att vi är systrar och bröder i det arbetet och uppmuntra till att ett sådant arbete bedrivs där människor lever. På arbetsplatser, i skolor, bostadsområden, föreningar o s v.
Christer Norlin
