Ninel Barrios Pizarro träffade den chilienska journalisten Claudia Aranda när hon var på Sverigebesök. Det blev ett långt samtal om värdighet, kamp och solidaritet. Samt varför det fortfarande är rätt att göra uppror.
Artikeln tidigare (6/3) publicerad i tidningen Internaionalen
Vi träffas en krispig vintermorgon i en förstad till Stockholm. Jag ser på en gång att det är hon, ett strålande leende och en öppen famn. Vi hälsar och kramas, hon frågar om hon får tända en cigarett. Vi går mot pendeltågsstationen, jag, barnbarn till exilchilenare – medlem i föreningen “Döttrar”, hon, Claudia Aranda – en chilensk journalist på besök i Sverige, direkt från Santiago. Hon förklarar att hon började röka igen natten mellan den 18 och 19 oktober i fjol. Natten som El Estallido social (det sociala uppvaknadet/utbrottet) var ett faktum. Snön knarrar under våra skor där vi går och pratar om att vi befinner oss på andra sidan jordklotet, långt bort från Chile.
– Allt började med elevernas protest mot de höjda biljettpriserna i kollektivtrafiken. När elevernas aktioner blev underminerade och förlöjligade i chilensk tv av en representant för kollektivtrafiken, ställde sig Chiles folk på deras sida. Plötsligt var det inte längre bara elever och studenter vid tunnelbanestationerna, alla slöt upp på ungdomarnas sida och El Estallido social var ett faktum, berättar Claudia.
Manifestationerna växte och blev större, gatorna fylldes av människor från alla samhällsklasser. Svaret blev statligt våld genom gummibeklädda blykulor, tårgas, vattenkanoner, samt sparkar och slag. Rapporter om försvunna började komma in. Militärpolisen bröt sig in hos människor och rev dem ur sängarna. Några återfanns döda i diken, andra kom tillbaka och berättade om tortyrrum i tunnelbanesystemets mindre kända utrymmen. Rapporter om våldtäkter och sexuellt våld.
Detta ledde till organisering även i Sverige, jag själv gick samman med andra ur min generation och nu arbetar vi genom organisationen Döttrar för internationell solidaritet.
Manifestationerna i Chile fortsatte, och ingen lämnade det ockuperade torget som snabbt döptes om till Plaza de la Dignidad (Värdighetens torg). En försvarslinje upprättades på vägarna in till torget för att människor skulle kunna manifestera utan att bli påpucklade av militärpolisen. Denna försvarslinje fick namnet La Primera Linea, Frontlinjen. Och det är därifrån som Claudia rapporterat, det är där hon hon stått mot vattenkanonerna.
– Den natten, då allt startade, kände jag allt! Eufori, dödsskräck, glädje och ilska. Allt blandat.
Men hon vägrar kännas vid bitterhet:
– Det ska jag aldrig ge dom! Jag tänker kämpa tills alla i Chile kan leva värdigt!.
Den natten skrev hon ett meddelande i en chattgrupp för gamla klasskamrater:
– Är det någon mer än jag som inte kan sova?
Och svaren lät sig inte väntas, samtalet fortsatte inpå småtimmarna.
Hon stannar plötsligt till utanför en butik som har pulkor till försäljning, tefat närmare bestämt.
– Åh, dom ser lätta ut! Dom i metall väger så mycket, fast plast kanske går sönder lätt?
Jag tittar på tefaten i skyltfönstret, plast med handtag för att åka i snö, eller sköldar att försvara sig mot vattenkanoner och militärpolis med. Jag säger att det kanske ändå skulle bli svårt att få med sig pulkorna i väskan, och hon håller med.
Claudia Aranda har nära till skrattet, hon pratar snabbt och röker.
– Du inser väl att det är väldigt tydligt att folk vet vilka som skadar dem, vilka som är fienden. Att en ny konstitution har föreslagits är inte för att det varit en massiv demonstration utan för att saker drogs till sin spets och nu brinner allt!
Claudia menar att La Primera Linea är den radikala förlängningen av solidariteten:
– Där kallar man varandra för syster och bror. Mig kallar dom tía (moster/faster på spanska). Du sätter ditt liv på spel där, alla gör det. Om vi inte skulle ta hand om varandra skulle vi ha dödsfall varje dag. Vi skyddar dom på torget, utan att veta vilka dom är. Det är någons morfar och därmed allas morfar. En äldre man står på torget med skylten: Tack modiga ungdom!. Ungar som har hela sitt liv framför sig kämpar för de äldres rätt till en värdig ålderdom.
Människor ser inte längre någon framtid i ett system där de måste låna till allt. Det är ekonomiskt slaveri.
– Om du tar ifrån medelklassen deras kreditkort så blir den så fattig att den inte har råd att betala för grundläggande saker såsom mat och vatten. “I den här världen, i det här landet, som det är nu, vill vi inte leva!” Och det är okej om allt rasar då, för då rasar det för alla! Om det inte finns till alla så finns det inte till någon. Vi vill ha social rättvisa på riktigt, säger Claudia.
Jag undrar vilka La Primera Linea består av. Claudia väljer att beskriva det med en anekdot:
– Jag och några argentinska journalistkollegor var där på en söndag. Söndagarna är cyklisternas dag, då är det lite lugnare. Vi hade “fört bok” på La Primera Linea i tio dagar i sträck, vi registrerar brotten mot mänskliga rättigheter och skriver ner allt som händer som en del av vår historia. En kille uttrykte stolthet över att protesterna dokumenterades och sa till min argentinska kollega, “Jag kommer att vara här på torget imorgon med min mamma.” Han var alltid maskerad så vi hade aldrig sett hans ansikte. “Jag vill presentera henne för dig, hon manifesterar på torget och jag är i La Primera Linea för att hon ska kunna göra det.” Så vi gick dit och där var han, en ung kille, smal och tanig, typiskt ung kille från förorten. Med en vit tröja, proper och med sin chilenska flagga, stolt över att få presentera sin mamma för oss. Han sa: “Tía, jag kämpar för min mamma. För alla mammor därute.” Vi frågade om vi fick fota honom och han tog av sig sin tröja, maskerade sig med den, och med bar överkropp poserade han med sin chilenska flagga och näven i luften. Han tillhör dom som blir över bland dom som är över. Dom förkastade. Han, och andra som honom, gick direkt till försvar av folket när allt bröt ut …
Claudia tar en kort paus, hon tittar ut genom pendeltågsfönstret. Hon tar ett andetag och ser på mig:
– Jag vet inte om du förstår, men dom förväntade sig inte reaktionen som kom. Respekten och känslan över att äntligen, äntligen få tillhöra något. Förstår du? Plötsligt var dom inte bottenslammet som blir över, de som inte är värda något för att dom inte har ett kreditkort, nu var dom en del av något. De blev folkets hjältar, våra syskon. Det är känslan: det är allas ungar.
Jag frågar så klart om saker hon inte kan svara på, hur La Primera Linea är organiserat och detaljer kring hur kommunikationen går till. Hon undviker frågorna genom att berätta andra saker.
– Ungdomen idag försöker ju slå sig fri från de patriarkala strukturerna men det är svårt. Killarna där springer genast för att hjälpa tjejerna om det är tunga saker eller svåra uppgifter. Tjejerna slår irriterat ifrån sig, “Vi är här på lika villkor och av samma anledning!” Pojkarnas oro för sina medsystrar i La Primera Linea är påtaglig av andra anledningar också. Det sexuella våldet, tortyren, gruppvåldtäkterna är inte långt borta. Staten har gett militärpolisen ansvarsfrihet för sina handlingar. Patriarkatet låter dem kommer undan med det.
– Men patriarkatet ska krossas, det kommer att gå under tillsammans med neoliberalismen, säger Claudia.
Väl inne i stan tar vi en sväng runt Gamla stan, det är kallt och soligt. Vi köper polkagris och besöker små gallerier en halv trappa ned. När vi passerar byggnader försöker jag minnas vad jag lärt mig om dem och berätta men Claudia skapar snabbt egna band till platserna och personerna där. Vi har olika sätt att vara. Jag är född här i Sverige och saknar hennes självklara chilenska sätt att bemöta sin nästa. Jag frågar hur Chile förändrats sen den 18 oktober.
– Det är ett annat Chile nu. Vad som än händer nu så har vi vunnit förmågan att vara solidariska.
Hon växte upp i ett Chile sargat av Pinochets militärdiktatur. När hon i höstas för första gången hörde maskingevär igen, satt hon på cykeln, på väg till torget. Hon kastade sig av den och kröp ihop mot väggen, i en port. Hennes kropp minns vad den ska göra när maskingevär ljuder. Hon växte upp med försvunna grannar, mördade kamrater och torterade släktingar. Precis som många andra jag känner.
Claudias berättelser från Primera Linea är så gripande, så fulla av kärlek men också fruktansvärda. På torget står människor och manifesterar. La Primera Linea håller militärpolisen borta med sköldar av trafikskyltar mot vattenkanonerna. Mellan torget och La Primera Linea står behållare med vatten i. Tårgasgranaterna som skjuts mot La Primera Linea kastas i första hand tillbaka, med speciella tjocka vantar för att undvika brännskador. De granater som inte kan kastas tillbaka släcks i behållarna. Granaterna skjuts högt upp för att landa mitt i folkmassan, så det gäller att ha koll. Målet för militärpolisen är inte La Primera Linea, målet är att skingra den fredliga folkmassan på torget.
Jag frågar vilket bemötande hon fått i Sverige.
– Det har inte varit enbart positivt men jag är här för att berätta om min syn på det. Det är inte att strunta i historien att säga att de som tände gnistan den här gången var minderåriga. Det var inte kampen från 70-talet även om den kampen är högst relevant för det som händer i dag. All respekt för Victor Jara och Violeta Parra, men musiken som lett denna revolution är en annan. Vare sig vi gillar det eller inte och vi måste ena oss bakom detta.
– Kampen är internationell och vi måste börja med att vakna. Det är klart att administrativa förändringar såsom pensionssystemet och ny konstitution är viktiga, och genererar förändringar i stor skala som skapar bättre förutsättningar, men det är även varje individs ansvar att se sin medmänniska. Det finns en liten elit som skor sig på systemet, som räddar sig själva och som behöver oss som slavar, vi vinner aldrig kampen mot systemet om vi delar upp oss. Det finns så många olika anledningar till att kämpa, allt är viktigt, alla kan göra något. Den riktiga segern är att skapa ett system för alla och det går. Vi måste göra förändringar om vi vill överleva som art, precis som Greta säger. Och tiden är knapp, världen kommer att rämna, det är det som händer nu.
Claudia Aranda avslutar:
– Mitt budskap till svenskarna är: om ni inte vill att samma sak ska hända här som i Chile så måste ni vakna upp nu!
Ninel Barrios Pizarro
Aktiv i Döttrar för
internationell solidaritet.
DÖTTRAR
Föreningen Döttrar för internationell solidaritet är partipolitiskt och religiöst obunden och verkar för internationell solidaritet och mänskliga rättigheter.
Läs mer på www.dottrar.se
