Kommunalrådet i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), har fått uppbackning från sitt partis yttersta högerkant. Widar Andersson applåderar Janssons jakt på fattiga tiggare i socialdemokratiska Norrköpings-tidningen Folkbladet.
Widar Andersson, riksdagsledamot (s) 1991-98 och ersättare i EU-parlamentet 2004-09, har genom åren profilerat sig som talesman för den svenska socialdemokratins yttersta högerkant. Han har varit ordförande för friskolorna riksförbund och leder idag ett organ kallat “advisory board” inom det privata utbildningsbolaget Academia, ägt av riskkapitalisterna EQT.
Andersson har länge förespråkat socialdemokratiskt politiskt samarbete högerut, och även närmande till SD. Meningsmotståndare inom det egna partiet brukar han avfärda arrogant och laid-back. Den självsäkra attityden har väl sin grund i att den svenska socialdemokratin sedan Olof Palmes bortgång stadigt rört sig högerut. Det är möjligt att Widar Andersson ser sig själv som den pådrivande visionären som förtjänstfullt och energiskt genom åren starkt bidragit till att peka ut kursen.
Flosklerna i avslutningen på hyllningsartikeln till Jimmy Jansson är intressanta och avslöjande:
Dessvärre och som bekant så kan ju vare sig (sic) fattigdom eller ohälsa förbjudas. Men det är inte förbjudet för politiken att försöka göra vad man kan för att begränsa problemet. Man kan ju tycka att en stat som inte drar sig för att av hälsoskäl förbjuda rökning utomhus inte borde tveka inför att förbjuda något så manifest fattigdomsalstrande som gatutiggeri?
Andersson har naturligtvis fel när han påstår att “fattigdom inte kan förbjudas”. En genuint socialistisk arbetarregering skulle naturligtvis utrota (“förbjuda”) fattigdom! Däremot skulle en sådan regering aldrig komma på tanken att förbjuda fredliga desperata uttryck för en i en given situation existerande fattigdom.
Chefredaktören på Folkbladet påstår att ett förbud mot tiggeri innebär att “problemet begränsas”, och menar med det att fattigdomen begränsas (se citatet!). Denna märkliga slutsats underbygger han med påståendet att gatutiggeri är “manifest fattigdomsalstrande”.
Den förvirrade tankekrumeluren är en variant på nyliberal “logik”. Enligt vilken om ersättningen vid arbetslöshet sänks – och ersättningsperioderna kortas – så minskar arbetslösheten. Tankegången har kallats “arbetslinjen” eller “utbudslinjen”. Den bygger på uppfattningen att arbetslöshet beror på att de arbetslösa har det för bra, och därför inte jobbar – de “bjuder inte ut” sin arbetskraft. På motsvarande sätt har det hävdats att sjukersättningar och möjlighet till längre sjukskrivningsperioder “skapar utanförskap”. Den underliggande tanken är naturligtvis att många sjukskrivna är arbetsskygga simulanter. De som vänt sig emot denna mytbildning har beskyllts för att förespråka en förkastlig “bidragslinje”. Den borgerlig från-ovan-uppfattningen skulle med Widar Anderssons terminologi kunna sammanfattas som att a-kassa och sjukersättning är “manifest arbetslöshets- och utanförskapsskapande”.
Alltså: Det Widar Andersson säger är att de östeuropeiska tiggarnas verksamhet är så lukrativ och bekväm att de väljer att undandra sin arbetskraft från arbetsmarknaden. Inkomsterna kanske inte är skyhöga, men ändå för höga. Visserligen är de fattiga, men de upplever uppenbarligen omständigheterna kring sin verksamhet (frisk luft och kontakt – om än flyktig – med väldigt många människor) som så positiva att inkomstens låga nivå uppvägs med viss råge. Widar Andersson tycks mena att de inte riktigt förstått sitt eget bästa. De gör enligt honom en felaktig prioritering: de borde välja att höja sina inkomster i stället för myckenhet av frisk luft och trevligt umgänge med främlingar.
Tillstånd att tigga skapar alltså fattigdom därför att det ger de fattiga möjlighet att välja fattigdom. Enligt Widar Andersson.
Naturligtvis ägnar han sig åt hyckleri. Liksom Jimmy Jansson gör det när han försöker påskina att det är omsorg om de fattiga och förtryckta som lett fram till förslaget att tvinga dem att betala, helst enligt Jansson varje dag, 250 kronor för tillstånd.
Vi vill föreslå Widar Andersson att han under, låt oss säga tre månader, prövar på att tolv timmar om dagen tigga för sitt och sina närmastes uppehälle. I en främmande stad och i ett land där människorna talar ett språk han inte förstår. Därefter kan vi höra med honom om han anser att de tre månaderna hos honom “alstrat” en sådan förtjusning att det måste till ett förbud för att förmå honom att upphöra med att tigga.
Widar Andersson och Jimmy Jansson är välbeställda höginkomsttagare. De älskar att frottera sig med borgare, kapitalister och “fint” folk. Politiskt saknar de varje tillstymmelse till vision om jämlikhet. Och det blir rent kväljande när de skamlöst hänvisar till “arbetarrörelsen värderingar”.
