Peter Sundborgs bok En värld i uppror – Strejkvågor och folkliga massrörelser under 2000-talet, utgiven på Oktoberförlaget (130 sidor), ger oss en välbehövlig påminnelse om klasskampens karakteristika, omfattning och intensitet runt om i världen de senaste 20 åren.
Författaren påpekar att 1950 fanns 34 procent av världens industriarbetare i den så kallade tredje världen. Asien förutom Japan, Afrika och Latinamerika. 2010 var andelen 80 procent. Ofta är industrierna fortfarande ägda av nordamerikanskt och/eller västeuropeiskt kapital. Idag har det “nykapitalistiska” Kina tillkommit som en viktig kapitalexportör och direktinvesterare på den globala scenen.
Klasskampen i tredje världen handlar liksom i Europa, Japan, Australien och Nordamerika om löner, arbetsdagens längd, arbetsmiljö och anställningsformer. Generellt gäller att villkoren för arbetarklassen är oerhört mycket sämre i tredje världen. Och att statens och kapitalets förtryck och våldsanvändning är generellt hårdare,hämningslösare och mer frekvent.
Sundborg ger en övergripande beskrivning av 2000-talets massprotester och strejkrörelser (i många fall generalstrejker) i Indien, Indonesien, Filippinerna, Kina, Vietnam, Kambodja, Sudan, Burkina Faso, Sydafrika, Chile, Brasilien, Argentina, Colombia, USA, Spanien, Frankrike, Storbritannien, Island och flera östeuropeiska länder.
Det är alltså den internationella arbetarklassens kamp och kampvillkor som är ämnet för boken. Sundborg understryker dels kampens omfattning och dels att nya organisationsformer och nya fackliga ledarskap trätt fram. Brottet med gamla ledarskap, som ofta fångats in av förborgerligade politiska eliter, har varit ett framträdande drag. Och nödvändigt för kampen. Ibland har gamla fackliga ledarskap skjutits fram av den nya rörelsen. Ibland har de skjutits åt sidan.
Bokens perspektiv är underifrån. De skildrade massrörelsernas vitalitet grundar sig i de demokratiska formerna och frånvaron av hierarkier. Samtidigt, menar Sundborg, är en nödvändig förutsättning för att rörelserna ska kunna utvecklas till en samhällsomvandlande kraft att de formar uthålliga perspektivbärande genuint socialistiska partier och program.
Sundborg berör också viktiga proteströrelser inom medelklassen och bland studenter. Han menar att en allians mellan arbetarklassen och medelklassen är strategiskt viktig. Överklassens ideologiska grepp om medelklassen i stora delar av Latinamerika ser han som ett svårt problem. Kampen mot högerpopulism och reaktionära anti-socialistiska strömningar är knuten till arbetarklassens förmåga att dra med medelklassen i kampen mot storkapitalets regimer.
Ett viktigt budskap som Sundborgs bok framhäver är, som jag uppfattar det, att vänstern bör nogsamt tänka över vad den menar när den talar om “vi” respektive “dom”. Det får i grunden inte handla om statsgränser, medborgarskap, nationalitet eller ens kontinenter. “Vi” handlar om klasstillhörighet och tillhörighet till den globala socialistiska folkrörelsen. I förlängningen handlar det om mänskligheten. Detta gäller klasskampen såväl som kampen för miljön och freden.
