Storbritanniens premiärminister Boris Johnson är under attack. Och attackerna kommer från hans egna partivänner i det konservativa partiet. Partiet (som också kallas tories) är en “bred kyrka” med många olika riktningar och Boris Johnson pressas från olika håll. Men den tyngsta eldgivningen kommer från högern.
Boris Johnsson lyckades att driva igenom Brexit (Storbritanniens utträde ur EU) och han lyckades att vinna den största valsegern för Torypartiet sedan 1979. Avgörande var att hans parti lyckades ta hem så många traditionellt Labourröstande valkretsar i norra England. Han bröt ned vad man kallat den “Röda Muren”.
I segerns rus lovade han dessa valkretsar, hårt plågade av arbetslöshet, att de inte skulle glömmas bort. Tidigare toryregeringar har inte lyft ett finger för dem utan tvärtom varit arkitekterna bakom den nyliberal politik som lett till industridöd och sociala nedskärningar. Johnson förstår mycket väl att om han inte ger något kommer dessa valkretsar att förloras i nästa val.
De nyblivna konservativa parlamentsledamöterna från dessa valkretsar vet också att det krävs resultat om inte deras närvaro i parlamentet ska bli en engångsföreteelse. Och dom har sett alltför lite från Boris sida. Problemet för Boris är att den starka nyliberala och brutala ultrahögern tycker tvärtom. Dom anser att regeringen tagit alldeles för stora hänsyn. För att hejda en social katastrof i pandemin har regeringen inte sänkt skatterna utan tvärtom höjt dem. Sociala program har inte skurits ned som partiets högerflygel önskat. För dem handlade just Brexit om detta. Att göra sej fria från EU för att fritt avreglera den brittiska kapitalismen, försvaga fackliga rättigheter och sänka skatterna. Nu vill dom se Boris “leverera”. Och det var denna höger som var arkitekterna bakom hela “leave-kampanjen”. En kampanj som lades upp så att också traditionella Labourväljare från arbetarklassen skulle luras med. Vilket lyckades. Men målet var en arbetarfientlig nyliberal offensiv.
T.o.m. krafter inom den svenska vänstern lät sej dras med av denna av engelsk överklass-strateger iscensatta kampanj. Läs gärna eFOLKET:s Kommunistiska Partiet och dess tidning Proletären föredrar Konservativa Partiet i valet i Storbritannien.
Och Kajsa Ekis Ekman deklarerade att hon satt i soffan och hejade på Boris. Vilket betydde att hon hoppades att han skulle besegra vänstersocialisten Jeremy Corbyn. Samma förhoppning hyste Kommunistiska Partiet och Proletären.
Vad brexitanhängarna inom det konservativa partiet alltid önskat sig, är en dröm som ofta beskrivs som “Singapore-on-Thames”. Det handlar om att Storbritannien ska bli ett land med en liten stat, få regler och låga skatter.
Problemet för Boris är att “Singapore – on Thames” mörkades för att få med de f.d. Labouranhängarna. Dom röstade inte för en avreglerad kapitalism. Många lockades med nationalistiskt trams, imperienostalgi och invandringsstopp.
En rad skandaler har också försvagat Johnsons läge. Dels handlar det om fester på Downing Street 10 mitt under tider när Covid-reglers förbjöd sådana. Ännu allvarligare för Johnson är nog att partiet förlorat ett fyllnadsval i landsbygds-valkretsen North Shropshire. Det handlar om en valkrets som man hållit obesegrade i 200 år! Nu tog Liberaldemokraterna hem segern vilket orsakat en chock bland tories.
Den allt svagare positionen för Johnson kan exemplifieras av att det var endast tack var Labours röster som han förra veckan fick igenom ett förslag om covid-pass vid nattklubbsbesök. 99 konservativa ledamöter röstade emot honom. Vilket också visar på sambandet mellan antivaccininställningen och yttersta högern.
