Eftersom Trump lägger en bisarr skugga på den svenska Nato-debatten så talades det inte så mycket om Nato i direkta ordalag under Folk och Försvars inledande dagar.
Men: mellan raderna var det solklart att det det finns en sorts tyst överenskommelse om att militären skall få ytterligare miljarder. Vi ska ha, som sades flera gånger, en militär tillväxt också efter år 2030. Vilket i klartext betyder att 8 procent av statens utgifter kan komma att gå till militären. Vilket är det som Nato vill – två procent av bnp innebär åtta procent av statens utgifter.
Debatten om det rimliga i detta tas inte i Sälen – och riksdagens partier kommer inte att lyfta frågan i någon valrörelse. Sådan debatt måste initieras från människor som inser att krackelerande vård, brister i skolan, brister i rättssystemet och en allt mer utsatt landsbygd, som inte ens ges tillgång till fiber, kommer att drabbas när pengar styrs undan.
Och: fungerar inte vård, skola, rättskedja och annat grundläggande kommer människors tillit till “etablissemanget”, staten och politiken att raseras.
På det svarar politiker och andra i Sälen, där Folk och Försvar har sin konferens, att vi skall starta upp ett psykologiskt försvar som skall få människor att känna tillit till de styrande. Detta återkom under konferensens andra dag.
Låt mig säga en sak: det här är livsfarlig. Vi kan inte styra undan nödvändiga resurser från skola, vård, landsbygd, polis och rättsväsende för att tillgodose de som nu gör allt för att måla upp bilden av att Ryssland kommer att angripa Sverige – eller “landmassan” som det numera kallas. Den säkerhetspolitiska debatten har hamnat i spinn, all form av kritiskt tänkande om vad som marknadsförs är mer eller mindre bortsopat – i begreppet “folk” (i Folk och försvar) ingår numera mycket lite folk…
Vad fienden ska med landmassan till framgår inte. Det ligger som ett mer eller mindre uttalat raster under konferensen att landmassan kommer att invaderas – det har blivit allt mer uttalat och är på väg att bli en politisk norm som inte ens skall följas av rimliga argument.
Hotet mot Sverige finns här och nu inne i vårt eget land. Samtidigt som det i Sälen talas om mer till militären så sker nya sprängningar i Uppsala och Stockholm, nya rapporter om människor som får ligga i sjukhusens korridorer och inställda operationer, än fler rapporter som personalbrist i skolan – och den ena rapporten efter den andra skrivs om ökande kostnader för en åldrande befolkning. Detta tycks fullständigt okänt för talarna i Sälen. Oavsett om de kommer från partier, Natonära tankesmedjor eller försvarsindustrins intressenter.
En samling människor återfinns i Sälen – de flesta har höga inkomster, bor fint, har skaffat sig goda villkor inför pensionen och har möjlighet till privata försäkringar. Nu kan någon säga att det är populistiskt att peka på detta – kalla det vad ni vill, men förhållandet är som det är. Och det hörs, syns och doftar. Detta är ett problem.
Att försvarspolitiker nu – efter årtionden där försvarspolitiker haft lika låg status som kulturpolitiker inom den politiska sfären – blommar ut och tycks fullständigt euforiska av sin nya roll upplever jag som tragikomiskt. I stort sett alla som minglar i Sälen tycks tillhöra ett brödra- och systerskap som känns pinsamt konformt.
I Sälen tycks det dessutom finnas konsensus om att militären skall ha lättare att bedriva miljöförstöring, vilket konkret lär innebära att man bland annat anser att Vättern – en av norra Europas största dricksvattentäkter – kan förvandlas till gigantiskt militärt övningsområde med allt vad det innebär. Det konforma förstärks när moderatorn Eva Hamilton snarare uppmuntrar denna utveckling än ställer en enda kritisk fråga. Det är så absurt att man kan tro att det utspelas i en Putinregim.
Jag tillhörde de som var kritisk när Fredrik Reinfeldt kallade Försvarsmakten för särintresse – det var en usel och nedsättande retorik. Men jag tillhör också kritikerna till den nuvarande försvarsdebatten. Som har planterats in i den nya väv som innebär att det i Sverige av försvarsminister och andra anses fientligt att ställa kritiska frågor – när försvarsministern gjorde gällande att kritik av beslutet om värdlandsavtal med Nato orkestrerades av Putin så var det uttryck som var värdigt Putin själv: skrämma till tystnad.
Nu när regeringen blivit av med Margot Wallström orkar man inte ens säga det mest självklara: USA:s drönarmord var ett brott mot folkrätten. Istället låter man försvarsminister Hultqvist betona vikten av det fina militära samarbetet med Trumps USA. Det är fullständigt koko. Inte ens Miljöpartiet säger något. Som om vi inte längre hade rätt att kritisera såväl Putinregimens övergrepp som USA:s agerande. Det ÄR absurt och det förstärks av att Atlantic Council, den USA-baserade tankesmedjan, är inhyst i Folk och Försvars lokaler i Gamla Stan.
Och att den rödgröna regeringen medverkar till att finansiera Atlantic Council, som alltså är en Natonära tankesmedja med syfte att påverka politiska beslut. Talare därifrån är centrala figurer i Sälen.
Ibland kan också jag, som på många sätt var kritisk till Olof Palme, rikta mitt ansikte mot kosmos och ropa: Palme, var är du?
Precis som vi skall kritisera Putinregimen för oerhört mycket måste vi ha rätten att kritisera Trumpadministrationen. Precis som det skall vara i en demokrati måste vi ha rätten att ifrågasätta också den förda politiken vad gäller miljardrullningen som är på väg att medföra att 8 procent av statens utgifter skall gå till militären. “Militären i tillväxt” som det numera heter.
Som läget nu är kan bara konstateras att försvarsdebatten är ynklig, enfaldig och exkluderande på gränsen till odemokratisk. Ynkligheten ger sig ibland uttryck i det mest bisarra: försvarsministern som anklagar varje kritisk uppfattning för att vara orkestrerad från Kreml i akt och mening att skrämma kritiker till tystnad. Samtidigt som han talar om försvar av demokratin och det öppna samhället.
Den som inte begriper att miljarderna behövs för att stärka skola, vård, rättskedja, landsbygd och trygghet här och nu är en del av det problem som kan leda till att demokratin krackelerar i takt med att tilliten töms. Då står vi där med nya JAS-plan, ett förgiftat Vättern och en statsbudget som kollapsar den dag lågkonjunkturen slår till, de finansiella bubblorna spricker och arbetslösheten ökar medan räntorna på bostadslånen skjuter i höjden igen. Vilken politisk rörelse tror ni kommer att vinna på det? Den som ser demokratin som en parentes.
Birger Schlaug
Artikeln är tidigare publicerad på Birger Schlaugs blogg
