Det finns inget band som älskar sin publik så mycket som Avantgardet. Andra band och artister kan säga vad de vill, det här är på en helt annan nivå. Fredagskvällens spelning på Babylon i Stockholm var en uppvisning i ren kärlek mellan band och publik.
Babylon ligger precis vid Björns Trädgård på Södermalm i Stockholm och senast det var sådant tryck där var när Hammarby hade premiär. Igår kväll var det ett gäng från Småland som skapade trycket. Egentligen skulle Avantgardet spelat i Uppsala men den spelningen ställdes in under torsdag förmiddag. Några timmar senare annonserade bandet att de skulle spela i huvudstaden, med fritt inträde dessutom.
Babylon är kanske inte ett ställe som är lämpat för konserter, hälften av lokalen är inomhus och resten utomhus, men för Avantgardet är det ändå kanske det perfekta stället. Sångaren Rasmus Arvidsson är överallt, inne, ute, klättrar i träd, är i publiken, över publiken, under publiken. Det är bara ren och skär glädje trots att texterna ofta är väldigt tunga.
Med en problematisk bakgrund är han en röst till alla som har och haft det svårt. Mellansnacken är kanske lika viktiga som låtarna, det pratas missbruksvård, psykvård, klasskillnader och utanförskap vilket sällan sker i etablissemanget. Det är där Avantgardet är så viktiga, de gör verkligen skillnad, ackompanjerat till dansant popmusik.
I låten Micke och Maria, som Rasmus beskriver som deras viktigaste låt blir jag inte bara uppbjuden på scen, vi sjunger även låten tillsammans, det känns otroligt stort för oss båda. Trots att jag har en del scenvana tar min introverta sida över en aning men känslan inuti är obeskrivlig, Rasmus däremot är extrovert så det förslår och visar upp en arm där gåshuden får håret på armen att trotsa exakt alla tyngdlagar.
Man ska givetvis inte glömma de övriga musikerna i bandet. Ibland är de fyra gitarrister samtidigt där Patrik Åberg har en stor del i bandets sound, Andreas Ejnarsson pendlar mellan gitarr och klaviatur medan Daniel Gilbert bara kör, på ett sällan skådat sätt. Lite mer i skymundan men som ändå ser till att det inte spårar ur hittar vi Johan Offerlind på bas och Mattias Täck på trummor samt Theo Gilbert och Mats Björke som jag faktiskt inte såg där jag stod.
Konserten pågick i nästan exakt två timmar och ikväll spelar de i Karlstad, trots gårdagens urladdning är jag helt säker på att de kommer att leverera samma energi där, det finns inget mellanläge när det gäller Avantgardet. De brinner tillsammans med sin publik.
