En morgon när jag som vanligt häller dagens ranson av jordnötter i vita kulan i plommonträdet slår mig tanken; ska jag räkna i år? Det var vinterfågelräkning senaste veckändan.
Fyra talgoxar och ett par blåmesar sitter i fläderbusken och väntar på morgonnötter. Där sitter de för det mesta, uppburrade och lite morgonkulna. Den ende som ibland kommer till plommonträdet är en blåmes, som undrar hur länge det dröjer innan han får komma till pinnen vid hålet. Sen jag tagit några steg mot garaget är det fritt fram för hela gänget att dyka ner till kulan i trädet.
Äppleträdet är renrakat, veckorna kring jul gjorde sidensvansflockarna sitt jobb, precis som vi räknade med när vi lät äpplena högst upp i trädet hänga kvar. Det tog några veckor för de skygga sidensvansarna att tömma trädet, så fort en bil kom förbi flydde de över hustaket, upp till rönnen på tomten. Nu är de borta, i år lämnade de ingen kvar, förra året flög en av dem in i köksfönstret och blev kvar på balkongen.
Jag bryr mig inte om att räkna. Äldsta dotterns familj räknar, de har större artrikedom, hos dem finns både steglits och domherrar plus allt som finns hos oss och lite till.
Våra talgoxar, blåmesar, en och annan pilfink, grönfinkar, gulsparvar, nötväckan och ett par bofinkar som plockar upp från marken är inte mycket att rapportera. Björktrastarna klarar sig själva, precis som hackspetten som tittar in några gånger i veckan, innan den vänder tillbaka till skogen.
Jag vet inte var skatorna har sin utkiksplats. Visserligen har vi en kull som är barnfödd i tallen på tomten, men var de håller hus när jag inte lagt ut ostbitar i kulan har jag ingen aning om. Någonstans i närheten måste de vara. Morgnar när jag lagt ost i kulan gör de påslag, skjutsar undan småfåglarna, försöker få fäste i kulan, hänger med flaxande vingar och river med långa näbbar ut varenda ostbit, som de snabbt förser sig med nere på marken. Jag tycker det är bäst när skatorna inte är här, ändå är de beundransvärda. Hur vet de att jag har lagt ut ost i kulan? Det är bara då de kommer, om de nu inte tänker bygga uppe i tallen igen, när det blir så dags.
Något annat än jordnötter är det ingen idé att hälla i kulan. En vinter ställde jag en teveantenn som sett sina bästa dar i potatislandskanten, hängde upp talgbollar i flera våningar och tyckte att jag hittat en kul matplats åt fåglarna. Det gick veckor utan att en enda fågel såg åt talgbollarna. Antennen stod för fritt, ska man hänga upp talgbollar bör de sitta i buskar. Jag flyttade talgbollarna till fläderbusken, resultatet blev nästan lika uselt. En och annan hackade på bollarna, det mesta hängde kvar. När löven kom tog jag bort resterna. Talgbollarna som fanns kvar i hinken fick en kompis som inte har så grättna småfåglar.
Jag har försökt med annat fågelfrö, då kommer inte en fågel. När jag fyllde kulan med solrosfrö smakade de av det jag bjöd på innan de försvann till andra, som hade bättre utbud. Sen dess försöker jag inte med annat än jordnötter, både hela och skalade går åt. Jag köper jordnötter i tiokilossäckar eller i plasthinkar. Varje år säger jag, att jag ska borra hål i hinkbottnarna, fylla i jord, sätta en potatis i varje hink och ställa in dem i växthuset för att få tidig skörd, men det blir aldrig av.
Jag sätter väl potatis som vanligt i år, få se om den lille rödhaken som troget följde mig i spåren och hittade något att äta i varje fåra dyker upp i år igen.
Håkan Boström
