Det finns ett talesätt, ett idiom, som lyder “Att kasta ut barnet med badvattnet”. Det betyder att man i sin iver att göra sig av med något dåligt av bara farten råkar göra sig av med sådant som kan vara bra. Jag funderar på om det håller på att hända nu när det gäller Putins krig mot Ukraina.
Nu utfärdas mängder av sanktioner som ska slå mot den ryska ekonomin. Det gäller banker och ekonomi, att frysa de superrika ryska oligarkernas tillgångar, gas- och olja, frysta handelsförbindelser och mycket annat. Och det är bra. En spark i skrevet mitt i penningpungen gör rejält ont.
Men det finns en del sanktioner man kan sätta frågetecken för. Till exempel att paralympier från Ryssland och Belarus nu stoppas från att delta i de Paralympiska spelen i Peking som startar 4 mars.
Ett annat exempel är att Eskilstuna kommun planerar att avbryta sin kontakter med sin ryska vänortsstad Gatchina.
“Det lutar åt det”, säger Ann-Sofie Wågström (S), som är är ordförande i kommunens vänortsdelegation.
Jag ser en risk i att man i sin iver att markera mot Rysslands invasion av Ukraina riktar slagen åt fel håll, att den bara blir “plakatpolitik” som ger politiska poäng på hemmaplan.
Vad blir nästa steg? Att utvisa ryska och belarusiska studenter från svenska universitet och högskolor?
Utvisa migrantarbetare från dessa länder?
Rensa biblioteken från ryska författare?
Själv har jag 10 ryska dockor, så kallade “babusjkor”. Ska jag i protest elda upp dem på Fristadstorget för att visa min solidaritet med Ukrainas folk?
Mycket av detta blir bara meningslösa och kontraproduktiva symbolhandlingar som inte träffar rätt. De gör att vi själva lättar våra samveten och kan yvas över vår egen förträfflighet. Men det förändrar ingenting.
Är det inte bättre att utnyttja vänortskontakterna med Gatchina genom att vänligt men bestämt tala om vad vi i Eskilstuna anser om kriget? Kanske en dialog med vänorten är mer produktivt än att avbryta vänskapen?
Att stoppa paralympierna från Ryssland och Belarus blir ett slag som främst drabbar de paralympiska idrottarna som redan lever i en tuff situation genom sina funktionshinder.
Jag vet att det finns delade meningar om det här. Vad jag främst vill är att problematisera frågan. Att man funderar ett varv till innan man springer med flocken.
PS. Att Sverige importerar uran till våra kärnkraftverk från Ryssland talas det om med små bokstäver, om det talas över huvud taget.
I en debattartikel i Aftonbladet 2 mars skriver Liberalernas utrikespolitiske talesperson Joar Forssell; “Skruva åt de ryska gas- och oljekranarna”
Inte ett ord om uranet från Ryssland. Medvetet? Eller känner han inte till?
Samma i Agenda där utrikesminister Ann Linde också pratade om sanktioner mot den ryska gasen och oljan. Inte ett ord om att Sverige köper uran från Ryssland. Inte heller någon kompletterande fråga om detta från programledaren.
“Trots nya läget – Sverige köper kärnbränsle av Ryssland”, är rubriken i DN 2022-01-25.
Är det verkligen viktigare att stoppa förbindelserna med en rysk vänortsstad än att stoppa importen av uran från Ryssland om man vill att det ska svida i skinnet på Putin?
PS. Vad som kanske krånglar till det är att två av våra kärnkraftverk är privatägda, bland annat av det tyska multinationella energiföretaget Uniper. Det kanske innebär att Sverige inte har någon rådighet över varifrån dessa ägare köper uranet?
(Uniper producerar och säljer energi som utvinns från kol, kärnkraft och naturgas. Källa. Wikipedia.)
Hur vad det som stod på valsedeln för linje 2 (S och Fp) i folkomröstningen: “Staten och kommunerna ska äga våra kärnkraftverk”
Rolf Waltersson
