För några år sedan var jag en sväng till Stockholm. Jag hade inget speciellt ärende. Tänkte bara strosa runt lite på måfå.
Jag råkade gå förbi Riddarhuset. Blev lite nyfiken så jag stövlade in på tomten för att ta lite bilder. Det var stängt, så jag fick hålla mig på utsidan.
Framför entrén står Gustav Vasa staty med svärd i bältet.
På taket står en annan staty. Mor och barn. Vilka de ska symbolisera vet jag inte. Båda håller var sitt spjut. Alltså även det lilla barnet är beväpnat.
På ytterväggen sitter en relief föreställande en huvudlös överkropp. Överkroppen har en brynja. Skottsäker väst, om man skulle jämföra med idag.
Reliefen är “smyckad” av allehanda vapen. Det är spjut, lansar, kanoner, flintlåspistol och flintlåsgevär.
Mitt i reliefen i en svart cirkel med guldbokstäver kan man läsa:
“Arte et Marte”, vilket är latin och betyder “Konst och Krig”
“Arte et Marte” är Riddarhusets och adelns motto.
Man må tycka vad man vill. Men för mig förefaller denna hyllning till Konst och Krig både motsägelsefull och makaber.
Kanske det är “Krigskonsten” man hyllar?
Inne i Riddarhuset finns 2331 vapenplåtar. Det är sköldar som beskriver ättens namn, nummer, tidpunkt för adlandet och för introduktionen i Riddarhuset.
“Den svenska adeln hade sin storhetstid under 1600-talet. Då satsade också allt fler ur högadeln på att visa sin status genom storslagna skrytbyggen”,
skriver historikerna Dick Harrison och Anna Larsdotter som har följt den svenska adeln i spåren – från 1200-talet och fram till idag. Källa: Släkthistoria 2018-09-15
Och de fortsätter:
“En sak är säker: åtskilliga svenska adelssläkter har gjort vad de kunnat för att skriva tillbaka sina rötter så långt som möjligt i historien.
Få svenskar har varit så aktiva på historieförfalskningens arena som adelsmän med mindervärdeskomplex. Därför är det i regel omöjligt att lita på grevarna och friherrarna när vi önskar skriva deras historia. Den svenska adelns ursprung förlorar sig i ett dunkel av lögner och bristfälliga källor”, skriver Dick Harrison och Anna Larsdotter.
Efter besöket vid Riddarhuset fortsätter jag till Riddarholmskyrkan, som ligger i närheten. Där kostar det att komma in. 50 kronor fattigare stegar jag in i dunklet och möter en miljö som för mig är smått makaber.
Överallt står kistor där kungligheter ligger begravda. En del står uppradade i ljuset från ett kyrkfönster. Andra hittar man i mörka källarprång. Flertalet kungar från Gustav Vasa och fram till våra dagar lär ligga i dessa kistor som är prydda med döskallar och diverse vapen. Det är avspärrat med rep så man får inte gå nära för att studera detaljer på kistorna.
På pelare i kyrkan finns vapensköldar. Här är det ännu mera krigiska utsmyckningar än på Riddarhuset.
När jag förstorar bilderna på vapensköldarna ser jag stridshjälmar, även stridshjälmar med visir. Det är harnesk, värjor och lansar. Det är stridsyxor och spjut. Döskallar och spikklubbor. Det är flintlåspistoler och flintlåsgevär. Och det är stegrande stridshästar.
Bakom ett järngaller i svagt ljus ser jag en delvis trasig skalle som grimaserar mot mig.
Hela kyrkan andas kalla kårar.
Jag tror inte på spöken. Men det vete tusan om jag skulle vilja tillbringa en natt där. Miljön är som hämtad ur en skräckfilm.
Undrar varför adel och kungligheter är så förtjusta i krigssymboler?
Arte et Marte – Konst och Krig.
PS. Det finns 28 000 adelspersoner i Sverige, vilket motsvarar 2,8 promille av befolkningen.
Text och foto:
Rolf Waltersson
