6 augusti är årsdagen för när en atombomb första gången fälldes över människor. Det var USA som i slutet av andra världskriget fällde bomben över Hiroshima. Uppskattningsvis 120 000 människor dödades inom några sekunder eller minuter.
9 augusti fälldes den andra bomben. Det var över Nagasaki. Man har beräknat att 60 000-80 000 människoliv släcktes av den bomben.
Sammanlagt alltså cirka 200 000 människor. Varken Hiroshima eller Nagasaki var “militära” måltavlor. Det rörde sig om ren terrorbombning mot oskyldiga civila.
Att USA fällde två bomber var för att man ville göra “fullskaleprov”. Bomben över Hiroshima var uranbaserad och hade en sprängkraft motsvarande 15 kiloton trotyl.
Bomben över Nagasaki var plutoniumbaserad och hade en sprängkraft motsvarande cirka 20-25 kiloton trotyl.
Under kalla kriget fanns det cirka 70 000 kärnvapen i världen. Sedan dess har antalet minskat år från år. 2005 fanns det totalt cirka 17 000 kärnvapen. 2023 hade det minskat till cirka 12 000.
Vill man vara optimistisk kan naturligtvis kalla detta för en form av kärnvapennedrustning. Men det bistra sanningen är att det pågår en kärnvapenkapplöpning och en kärnvapenupprustning på så sätt att dagens moderna atombomber är mycket “effektivare” med sprängkrafter som motsvarar 100 till 1 000 kiloton trotyl.
Jämfört med “Little boy” och “Fat man”, som var “smeknamnen” på bomberna över Hiroshima och Nagasaki, så har dagens moderna atombomber sprängkraft som är mellan 100 och 1 000 gången starkare.
Om det finns 17 000, eller “bara” 12 000 kärnvapenstridsspetsar är väl närmast en akademisk fråga.
Kan världen känna sig säkrare när det “bara” finns 12 000, och när en enda bomb kan motsvara 1000 Hiroshimabomber?
Nu säger alla att man bara har sina vapen i “avskräckande syfte”. Att vi lever under ett “kärnvapenparaply” som skyddar oss mot detta fruktansvärda massförstörelsevapen.
Men i dagen läge med krig och konflikter och en alltmer uppskruvad militär retorik, kan i alla fall inte jag känna mig säker under det “kärnvapenparaply” som nu ska skydda oss när vi blivit medlemmar i Nato.
Man ska heller inte underskatta risken att kärnvapen kan avfyras av misstag. Ni kanske minns för några år sedan då Nordkoreas Kim Jong-un, Rysslands Putin och USA:s Trump skrävlande om vem som hade “den största avfyrningsknappen” till sina kärnvapen.
Man ska nog inte skratta åt dessa despoters psykopatiska variant av “pittmätning”. I ett uppskruvat läge då nerverna ligger på ytan kan man inte utesluta att någon galning trycker på knappen av ren upphetsning.
Det är ett misstag att tro att någon kan vinna ett kärnvapenkrig. I kärnvapenkrig finns bara förlorare.
Därför måste hela världen bli en “kärnvapenfri zon”. Alla kärnvapen måste skrotas. Ju förr desto bättre. Det mest realistiska är att få till stånd en gemensam avrustning av alla kärnvapen. Det största ansvaret ligger på USA och Ryssland som är de överlägset största kärnvapenmakterna.
Från att tidigare drivit på för nedrustning av kärnvapen, vägrar nu Sverige att underteckna FN-konventionen om kärnvapenförbud.
Jag ska följa dagen rapportering i de stora medierna, tidningar, radio och TV för att se om årsdagen av den första atombomben kommer att uppmärksammas på något vis, eller om den går spårlöst förbi.
Tittar man på de olika “temadagar” vi har under året, så är 6 augusti både Hiroshimadagen och Internationella dagen för frisk andedräkt.
Den temadag som aldrig går obemärkt förbi i media är 4 oktober “Kanelbullens dag”
Ska det tolkas som att kanelbullar är viktigare än kärnvapenhot?
Rolf Waltersson
Lästips:
- Kärnvapen i världen – SVT Nyheter (Här kan ni se tabeller över hur kärnvapnen fördelar sig mellan kärnvapenländerna. Ni kan även se filmsnuttar som illustrerar hur kärnvapen fungerar
- Världens upprustning av kärnvapen ökar – eFOLKET, 13 juni 2023. (Här kan ni på en karta se vilka länder som röstat för FN-konventionen om kärnvapenförbud, och vilka som röstat mot. Skamligt nog tillhör Sverige de som röstat mot)
