I ett tidigare inlägg skrev jag om Spikstenen, det stora flyttblocket som står och balanserar på sin smala spets.
På hemvägen stannar jag till för att räta på benen. Det är vid infarten till Sparreholm med de omtalade ekhagarna. Tvärs över vägen ligger en stor lantgård. Jag får syn på två robotgräsklippare på varsin sida om infartsvägen till gården.
Jag blir intresserad och studerar dem en stund där de tålmodigt och idogt rullar fram och tillbaka över de stora gräsytorna.
Ibland stannar de till. De ser tveksamma och fundersamma ut, som om de försöker lista ut vilken väg de ska välja. De backar, svänger runt och klättrar med viss möda uppför små slänter.
Att vi alltmer får maskiner och robotar som gör jobben åt oss tycker jag i stort sett är bra. Den nya tekniken innebär att det öppnas möjligheter att korta ner arbetstiden när vi blir mer “produktiva” tack vare teknikens utveckling. Likaså att monotona jobb som sliter både på kroppen och knoppen försvinner.
Ta bara jordbruket som exempel. För inte så länge sedan, bara några generationer bakåt i tiden, slet långt över hälften av befolkningen inom jordbruket. Idag har vi cirka 166 000 som arbetar inom lantbruket, vilket motsvarar knappt 3 procent av den arbetsföra befolkningen, enligt Jordbruksverket.
Motsvarande utveckling ser vi inom verkstadsindustrin. Förr såg vi massor med arbetare som cyklade med sina unikaboxar till sina verkstadsjobb. Idag utförs samma arbeten i allt större utsträckning av datastyrda robotar. Nu ser man inte alls samma rusning till och från fabrikerna morgon och eftermiddag. Cirka 11 procent arbetar nu inom verkstadsindustrin enligt SCB.
Det finns utrymme för att ta ut denna produktivitetsökning i arbetstidsförkortning. Senaste arbetstidsförkortningen var för snart 50 år sedan, så det är dags för nästa steg.
Åter till de två robotgräsklipparna som nu klipper där jag står och nyfiket tittar på.
Det märkligaste är att det inte finns något gräs som behöver klippas. Där dessa två robotar tuffar runt är gräset på sin höjd 1-2 centimeter. Men ändå går de fram och tillbaka över de stora ytorna.
Är det så dessa robotgräsklippare till stor del används i onödan? Man släpper ut dem på grönbete trots att det inte finns något att beta.
De kanske inte heller klarar av att klippa gräset om det är högre och därför måste de klippa i stort sett hela tiden.
Även om robotar är “smarta”, är de inte så smarta att de kan vägra utföra onödigt arbete. Och tänker man på den biologiska mångfalden ser dessa hårdklippta gräsmattor sterila och bedrövliga ut. Inte den minsta lilla blomma så långt ögat når.
“Är det inte skönt att man varje dag kommer hem till en nyklippt gräsmatta”, säger en “expert på robotgräsklippare”.
“Eftersom roboten klipper flera gånger i veckan så håller sig gräset välklippt hela tiden. Därför minskar risken för tuvbildning. Gräsmattan ser alltid välvårdad ut. Gräsklippet i fråga är så pass smått att det snabbt förmultnar och blir till näring för gräsmattan”.
Citat från; “Robotgräsklippare – Bästa modellerna 2021 – Bäst i test”
Av de här citaten framgår att med robotklippare bör gräset klippas i stort sett dagligen. I alla fall om man “varje dag vill komma hem till en nyklippt och välvårdad gräsmatta”.
Det är som att gå till frisören var och varannan vecka för att “alltid se nyklippt och välvårdad ut”. Hur många gör det?
Min egen gräsmatta får delvis vara oklippt, eller så klipper jag med klipparen inställd på hög höjd. Där har jag nu bland annat prästkrage, smörblommor, vitklöver, rödklöver, smultron, violer, små blåa blommor som jag inte vet namnet på.
Rolf Waltersson
Läs också:
