Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.
Men, vadå? säger många idag. “Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.
Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att “Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.
En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.
Om förebilden och anpassning av retoriken
För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:
Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.
Att “anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.
Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.
Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att “anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur “järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: “Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.
Principprogrammet
Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?
När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.
Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:
Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet “folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.
Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin “folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: “För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel “samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men “tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt “Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att “Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.
Som SD uttrycker det med sin “anpassade retorik” så blir det “i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika “ickesvenska folk”. “I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.
Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.
Som “infödd svensk” räknas “den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i “tidig ålder” och av föräldrar med “nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.
Som “assimilerad svensk” räknas den “med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är “flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är “den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att “se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller. Under talet om “lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.
Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som “problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.
När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter “den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som “sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:
På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.
Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av “lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att “att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.
Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.
PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.
Anders Fraurud
Artikeln är tidigare publicerad i bloggen Pepprat Rödgrönt
