Anakronism… Antagonism… Antibes…
Kalle knackade på balkongdörren.
– Ja? sa Astrid.
– Det är bara jag.
Astrid öppnade till en glipa som Kalle fick sticka ut huvudet i.
– Ja? upprepade hon. Du brukar ju inte vilja sitta här ute. Du blir ju bara röd?
Kalle blinkade i det starka solljuset. Astrid hade städrocken öppen till naveln. Solbrännan förhöjdes av en vit behå.
– Nej, det vill jag inte. Jag har bara en fråga. Antabus: Vad vet du om det?
– Vet! Vad ska du veta? svarade Astrid. Räcker det inte med att du ska få det? Måste du veta något om det? Det är för att du inte ska dricka mer som du ska ta det, naturligtvis!
Kalle ville inte bli klämd i glipan, det blev så lätt blodvite i den tunna huden på sidorna om skallen. Han försökte se igenom Astrids solglasögon. Hans nylonskjorta speglade sig bländande. Astrid gjorde en grimas och några länkar av guldkedjan lyftes på halsen.
– Ja, det vet jag väl, sa han. Du vet inget mer?
– Nej, vad skulle det vara? returnerade Astrid.
– Jag undrade bara. Kan vara bra och veta.
Astrid bara glodde.
De svarta solglasögonen med den bländvita fläcken: Det var som vid migrän. Ansikten försvann och bara blanka fläckar blev kvar. Den gröna markisen speglade sig vackert i solglasen – smaragdgrönt, tyckte Kalle. Astrid, hon hade apparans och doftade som en söderhavsö av palmer och korall. Bröstplattan, ovan behån, den var blankpolerad som frontespisen på Vasaskeppet. Frontespisen, kunde det vara riktigt?
– Det är farligt om man dricker, ja. Du har ju brevet. Står det inte där?
Astrid hade fortsatt prata, men för att sen ge fan i honom och se över till ungkarlarna på andra sidan.
– Det var inte det jag vill veta, mumlade Kalle.
Balkongdörren slöts igen bakom honom. Att sitta i solen och svettas var bara idioti, tänkte han.
Läsfåtöljen var vänd mot balkongfönstret. Ljuset silade in mellan de nerfällda persiennerna. Framför sig på soffbordet hade han Epokens lexikon. Bredvid fanns två askfat i aluminium med motivet Atleten. Han hade låtit gjuta endast en mindre serie av den, som tur var.
Astrid öppnade balkongdörren “och det varde ljus” igen.
– Kalle? ropade hon.
Han hade bra minne och brukade recitera olika dikter när han var på det humöret. En del hade historier att dra, men en dikt var mer kultur: “Cornelius Tratt, en liten rödlätt man, gick gärna i syrtut, i går begravdes han…” Askfaten hade inte gått att sälja, han fick ge bort av dem. Större delen fanns kvar i garderoben.
På parketten, i ljusrektangeln, var Astrids skugga upp och ner: Knota i Hedenhös. Om hon är Knota, måste jag vara Ben, tänkte han.
– Kalle! Sitter du och drömmer?
– Nej, jag hör. Vad är det?
– Är Astor inne?
– Han är väl på gården? I alla fall var han där när jag kom.
– Kan du inte gå och titta i fönstret?
Ben… men vad hette…? Nej, det var riktigt. Sten och Flisa hette ungarna. Astor får vara Sten. Någon Flisa blev det aldrig. Alltså skulle han själv vara Ben. Gräva upp rötter och koka, tända eld med flinta och fnöske – ett friskt och fritt liv? Allt skulle bli till det bästa – allt var gott som det stod i bibeln.
Kalle stoppade in en John Silver i munnen och tände. Han bläddrade i lexikonet. “Stifta bekantskap med Epokens lexikon – all den kunskap som gör hemmet komplett – allt detta med synnerligen gynnsamma villkor när vi säljer direkt till Er.” Han hade sparat reklambladet instucket mellan försättsbladen.
Förlaget hade skickat ett paket färska lexikon varannan vecka med tio i vardera.
Antingen var antabus ett modernt påfund eller det hade inte kommit med av nån anledning.
Trött efter ordinarie jobbet hade det varit meningen att han skulle ge sig ut och kursa dem. Astrid hade tjatat: “Böckerna blir inte sålda av att de står ute i hallen.” “Du kan väl åtminstone gå ut i trappen och fråga UH.” Det hade huggit till i bröstet på honom – UH? Han hade vridit sig som en mask när han såg sanningen i vitögat. “Nej, ingen här i huset,” hade han svarat.
Yttervärldens solsken slog in i vardagsrummet igen:
– Kalle! Har du inte varit och tittat efter Astor som jag sa åt dig?!
Det var inte bara solglasögonen som var svarta nu.
– Ja, visst ja!
Han gick in i sovrummet och såg ut genom fönstret. Astor var stor jämfört med de andra, men det var väl inget problem, begåvningen var det inget fel på – den hade han efter pappa.
– Det är lugnt! ropade Kalle, han sitter i sandlådan och leker.
Det hade varit så enkelt att tänka sig det hela – speciellt tanken på provisionen hade gjort att han slagit till. Tvehågsen blev han först när paketet stod på köksbordet. “Nå”, hade Astrid sagt, “ska du inte öppna?”
“Bara jag sålde en, bara en, bara en”, hade det bultat i huvudet på honom där han travade fram bland lutande kåkar, kånkande på väskan i trapphus, på trottoarer, stående vid dörrglipor. Blomkålsdoft, blåsväder, ärtsoppa, småbarn, hundar och ansikten trängde sig på. Folk stirrade på väskan som om han varit en koffertmördare. Glo ni, jag ska slå er med häpnad, vänta bara, hade han tänkt.
Momentet innan han skulle börja ville han se efter vad folk hette. Stridsberg: Nej! Karlsson, det hette han ju själv. Nästa dörr, Persson – det borde väl vara en beskedlig mänska. En hantlangare på jobbet hette så, förnamn obekant.
Han hade vägt boken i handen, harklat sig så det ekat i uppgången.
– Ja, goddag, jag kommer med kunskap för hela familjen…
– Vi är inte religiösa.
– Nej, det är kunskaper: geografi finanser, politik och fina bilder från hela världen…
– Ja, politik är jag inte intresserad av.
– Afrikas karta i färg…
– Jaha.
– Och det går att köpa antingen kontant eller förmånligt på avbetalning 7 kronor i månaden – det finns ett extra erbjudande till jul…
– Nej, vi ska inte ha nåt.
Det gällde att ligga på, bubbla på, annars skulle de stänga:
– Ni kan läsa om Alcatraz…
De ville inte läsa om fängelset eller fångarna på Alcatraz.
Nästa dörr:
– Gokväll i stugan!
– Och va fan vill du? Var det inte du som var här nyss och sprang?
– Nej, jag…
– Nej, sa vi då och det säger vi nu: Nej!
Pang! Dörren slog igen.
– Hejsan, är pappa eller mamma hemma?
Det blev till att byta uppgång. Det var som om vädret också vänt sig emot honom, det regnade småspik.
I nästa trapp luktade det stekt strömming:
– Vem fan är det som ringer på dörren så här dags?! Försvinn, annars…
I den sista uppgången började han uppifrån. Det var något han lärt sig. Det kändes tryggare och lättare för andhämtningen när han stått och vilat en stund, innan han satte igång hela apparaten.
– God kväll. Ruggigt ute, men…
– Vad vill du?
– Jo, jag har ett lexikon…
– Jaha, vad ska vi göra åt det då?
– Det innehåller 30 000 uppslagsord, nyss utkommet…
– Det är jag med och jag vill inte åka in igen, så det är lika bra du tar resväskan och försvinner innan jag räknat till tre…
Han gick längst ner och ringde på:
– Jo, det är så att jag…
– Det var ett förbannat spring i trappan hela tiiin… Jag har nog hört hur ni står och tassar härute. Det är ni som ränner? Vad håller niii på med egentliiigen? Vi ska inte ha nåt i det här huset. Kan ni inte lämna vanligt folk ifreee?
På Rudan tröstade han sig med en pilsner. Vaktmästaren hade skojat och undrat om han skulle med nattåget.
Tredje dan hade han tagit väskan med sig och tänkt gå in någonstans, men då kom Apan och de hade stannat och snackat, och så följde han med ner till Rudan. Och den kvällen glömde han kvar väskan.
Åh, så slö han kände sig. Det var arbetet som sög musten ur honom. Ingen ork fanns över till nåt annat. Arbete, arbete och åter arbete, inte hjälpte det med vitaminer heller. Han hade tagit niacin, en B-vitamin. Ja, dosen hade varit för stor. Han hade överdoserat vid en fruktansvärd baksmälla. B-vitaminer skulle ju vara bra… men han hade blivit något så infernaliskt röd av vitaminet, det var obeskrivligt – över hela kroppen. Det var väl ungefär så som antabus fungerade. Först hade han svettats och sen fick han frossa. Det var som om han hade solat och bränt sig fördärvad. Han hatade att vara i solen och inte blev han brun heller. Man måste ha respekt för pulver, de såg oansenliga ut och gav såna ohyggliga resultat – men Astrid hon hade haft roligt.
B-vitaminer var numrerade, det fanns ett halvt dussin, man skulle ta lite av alla nummer för att få full effekt. Han hade tagit en hel påse med bara nummer 3. Det var ju inte roulett – ja, rysk i så fall. Han skulle blandat; så olika var det i olika genres.
Astrid hade undrat vart väskan tagit vägen, men innan han varit till Rudan efter den, ramlade det in en avi om nya lexikon att hämta på Posten. De travade han i garderoben.
Han försökte i en annan stadsdel, men det gick redan en gubbe där med en väska. “Det är bäst du packar dig iväg härifrån, annars ska du få se på annat!” sa den karln. På Rudan hade han sedan suttit och retat upp sig på det att han var så feg.
När den tredje omgången böcker kom och han dittills inte blivit av med ett enda lexikon skrev han ett brev till förlaget: “Jag ser mig nödsakad att avsluta mitt engagemang…” men de lyssnade inte alls på det örat. Det kom en fjärde laddning böcker och Astrid blev förbannad. Hon hade gått in till Maggan Stenberg och lånat telefon. Hon ringde direkt och skällde ner någon – som tack kom ett kravbrev med en saftig räkning.
Nej, han ville inte tänka på det… men Epokens lexikon hade gett honom en del kunskaper ändå.
När Kalle fimpat cigarretten tittade han upp på tavlan över sekretären. Nu var det halvskumt i rummet så färgerna dämpades. Den hade han fått av fabrikören och uppfinnaren av “Permanent Hängare för Vädring”.
PHV-hängaren var bra för dem utan balkong, men med tillgång till ett fönster, om man vädrade kläder vill säga.
Hängarna var tillverkade av galvaniserat järn, snygga, men fan så tunga när det var fler än en att bära på. Han hade fått en ny väska, men den skramlade så infernaliskt: det lät som om han gick runt och bar på skrot. Hängaren bestod av en skena som gled ut i en annan: likt en bom föll den ner till horisontalläge och hängkrokarna stod klara. Sex skruvar, att fästa med, medföljde.
Tavlan över sekretären hade han fått som present. Den var av fabrikörns egen hand. Under signaturen stod det att den var en kopia. I ett kök satt en gumma och stickade, brödkakor hängde över spisen. Färgen på brödkakorna var knallgul, man kunde tro att det var saffransbröd men det skulle vara hålkakor. Fabrikörn, tänkte Kalle, var ingen Zorn.
Det var inte bara att kränga hängarna. Folk ville ha hjälp med att få upp dem också, oftast ett ultimatum. Han skulle stå och balansera på en köksstol med kroppen stickande ut genom fönstret, som en akrobat, och inga bra verktyg hade han – slå hål på hårt tegel eller smulig puts, allt lossnade i stora sjok.
Ungkarlar ville mest ha sällskap. Han fick en sup och hann knappt dricka ur den förrän det var dags för påfyllning, och hängaren fick han ta med sig när han gick.
Det var ju tur att de hade garderober. Astrid fick aldrig någon hängare uppsatt, istället hade hon den tredelade ställningen: röret som klämdes fast i en sax upptill och benen som låstes med fönsterhakar på mitten. Den var mycket behändigare. Vilka volymer man kunde vädra samtidigt, hela garderober. Enkel att sätta upp, enkel att plocka ner, och som han sen hade sagt till kunderna: “Den tar ingen plats i garderoben när man inte använder den.”
Han hade bara släpat med sig för många ställningar på en gång, det var det som var felet, han hade överskattat sin förmåga – utan bil gick det inte. Det blev besvärligt med cykel. Det stora paketet gick sönder efter att han en gång öppnat det. När den första kunden skulle få se hur en ställning såg ut var det som om en jättespindel med tusenfotingar kravlade sig ut ur paketet.
En bil skulle gjort susen!
Han måste skynda sig lämna in tipset. Svenska Cupen och division II tillsammans med de engelska matcherna – det kunde gå hur som helst…
***
Besök på alkoholpolikliniken
Syster Ruby var rödhårig och lockig. Pappa fick följa med henne. Hon var kort och tjock och iklädd vit rock.
Det luktade som hos skolsköterskan. Pappa skulle få en spruta. Mamma behöll hatten på och kappan lade hon på stolen och i knäet hade hon handväskan.
Jag tyckte det tog lång tid.
– Ta en tidning, sa mamma till mig. Den jag tog var en ur den stora högen, en som ingen verkade läsa.
På framsidan fanns det gubbar på ett foto. De satt vid ett bord, med små standar fästa på stänger och i socklar. De stod alla, med lagom avstånd emellan sig, så de syntes ordentligt. Pappa hade också flera ministandar hemma – han hade fått dem av länkarna under nyktra perioder. För det mesta fick det senaste standaret stå framme och ifred på rökbordet, bredvid piporna och askfatet, men sen, emellanåt, slängde han in det i garderoben bland askfat, lexikon och vädringsmackapärer.
Det var före detta alkoholister, fyllgubbar eller fyllehundar, som mamma sa – gubbarna på bilden. De stirrade allvarligt rakt in i kameran, som om de sökte efter något – sprit, kanske. Mamma sa att de gjorde vad som helst för och få tag på en flarra. Pappa hade gett mamma ansiktsvatten i födelsedagspresent, inte ens det fick hon ha ifred över helgen. Jag hann inte ens lukta på det, sa hon. Gubbarna hade fått sina diplom, som bevis på karaktär.
Livet hårda skola slutade aldrig, man kunde hålla på tills man dog: få diplom, betyg, kejserliga benådningar, kungliga kallelser, utskrivningar, utskrifter, plåster på såren, giftiga anmärkningar, fyllerianmälningar, trassliga hemförhållanden, sorgeliga underrättelser, hemliga besvär, otåliga mödrar, fäder och fan och hans moster med i hela soppan.
Ingen kom eller gick på alkoholpolikliniken, det var tyst. Det verkade som om det bara var vi som var där.
Kalle låg på en brits med neddragna byxor. Han låg på magen och stirrade på allt glänsande rostfritt, sjuksköterskans röda hår och kraftiga lår som pressade mot tyget under hennes vita uniform. Syster Ruby sprakade i tystnaden, den vita rocken knäppte som om stärkelsen gav med sig när hon gjorde en svag rörelse, en jungfrulig dräkt förstärkt av potatismjöl och stålfjädrar, kanske, tänkte Kalle.
Han höll upp huvudet, men av det blev han stel och trött i nacken, det flimrade för ögonen. Undersökningsrummet var inte stort. Det påminde om en fyllcell. Britsen stod mitt på golvet – kall rostfri plåt, ett stort hål i mitten, kände han – det var väl om han skulle pissa på sig till råga på allt, men då måste han först få hål på underlaget – var det papper eller tyg?
Rummet var trångt och inga fönster. Han kunde inte andas riktigt, liggande på magen, utlämnad med bart arsle…
Kalle kunde se hur syster Ruby tog instrumenten från en blankputsad vagn, en med gnisslande hjul, som hon nyss skjutit fram mot honom. Nålspetsen i glasflaskan sög upp en genomskinlig vätska. Där var den: antabus. Han visste inte mer nu än vad han hört och det var inte mycket: bli röd och få hjärtklappning och må illa… Han kände hur det vände sig i magen: skulle han kräkas nu på en gång? Det var kallt i rummet, speciellt om rumpan. Ändå svettades han, och så magen, det vände sig igen. Han måste svälja, men det blev såna konstiga sväljningsrörelser, det hördes tydligt i tystnaden! Hon kanske trodde att han låg och hetsade upp sig, låg här och svalde med svårighet, medan han tittade på hennes spända lår, tyget som sprakade, så det slog gnistor och han sjönk ner i hålet på britsen… Nej, bäst tänka på nåt annat… Först hade han fått nåt att dricka, som en välkomstdrink, ha! i en vaxad pappersmugg, men han var fortfarande torr i strupen…han måste svälja igen, det hade inte hjälpt med den lilla skvätten, så här torr hade han aldrig varit förr…kanske det varit nåt i pappersmuggen…som när han åkt hem till Björneborg och hans syster…hon var rödhårig hon med, den ragatan…hade han inte en flaska i matkällaren? Själv var han ju rödlätt, måste akta sig för solen. Men vilka vita fläckar han fick i jobbet av alla brännskador, det stänkte…Visst, visst hade han en i matkällaren… jo, han var nästan bombis på det! Nej, nu rörde det på sig i magen igen… Om han hostade kanske…men då slog han i kanterna på hålet…
Syster Ruby höll upp sprutan mot belysningen. Hon pressade på kolven och en fin stråle blänkte till. Ruby med sprutan… Jack Ruby! Bilden som han sett så många gånger i tidningen. Nattklubbsägaren som sköt Oswald i magen, han som skjutit Kennedy innan! Oswald blundade, grinande illa och tog sig för magen. Ont, ont som fan! Ruby hade rundkullig hatt och smokingkavaj med blanka slag och en sån där kravatt gjord av snören, skjorta med knappar i kraghörnen, och inga fönster fanns det där heller i fängelsekällaren…instängd! Nej, tänkte han, nej, inga skottpengar på mig, nej du! Nej, nu skulle hon snart putsa honom i arslet med en sudd och det skulle bli ännu kallare och svida innan…han skulle skjutas…
Sprutan blänkte till igen och i andra handen höll hon den drypande kompressen – hon såg på honom ur ögonvrån…Nej!
Han hoppade upp och drog ihop byxorna med ena handen, stapplade iväg och knuffade upp dörren med den andra.
– Men hallå! … det var det sista han hörde av syster Ruby.
***
Antabus eller solbränna?
– Är jag röd? Kalle sticker ut näsan mellan balkongdörr och dörrpost som han brukar. För dagen känner han sig som en häst i spiltan eller en ko som glor efter hö.
– Röd? Vadå, skäms du, eller?
– Skäms?
– Ja, skäms du? Du skämde ut oss på kliniken.
– Äh, säger Kalle.
– Nehej, du skäms inte för nånting.
Det blev tyst, men han står kvar med näsan i glipan.
– Är jag röd? frågar Kalle och öppnar nu själv upp glipan ordentligt, så han får fram hela skallen – inte stå som en tupp klämd mellan spjälorna.
Han väntar på hennes svar, men Astrid bara stirrar på honom i skydd av solglasögonen.
Det är kanske det att han inte ser hennes ögon som gör att han tycker att hon stirrar illavarslande på honom. Munnen är hopknipen. Astrid ser bister ut, men han har det fan inte lätt.
– Röd, röd, RÖD, han hetsar upp sig, det vet du väl vad RÖD är! Är jag röd i ansiktet?
Kalle provar olika positioner för att visa sig röd.
Astrid tittar på honom medan han krumbuktar sig. Han är så nära att hon måste dra sig tillbaka i stolen.
– Men stå still karl! Jag kan väl inte se något om du flyttar dig som en äggsjuk höna hela tiden?
Kalle håller upp skallen så hon ser honom in i näsan.
– Röd! Är jag r–ö–d? frågar han igen. Av med solglasögonen för helvete käring, så du ser nåt!
Astrid rycker till.
– Är jag röd: ser du om jag är RÖD, på halsen, eller på bröstet?
– Lugna ner dig! Astrid rätar på sig: Käring. Så där säger man inte till mig! Lite proportioner på lidande om jag får be! Be om ursäkt, vet jag. Du är väl lika röd som du alltid varit, säger Astrid.
– Ja ja, förlåt, jag menade det inte, skjuter Kalle in.
Astrid har tagit av sig solglasögonen:
– I dag röd i morgon död. Är det inte så ordspråket säger? fortsätter hon och stryker sig ovan bröstet där huden ser ut som en gräddad pannkaka med behån som grädde nedanför. Städrocken sitter kring höfterna. Armarna är atletiska som om hon jobbade i trapets hela dagarna när han inte är hemma. De stora händerna vilar i knäet. Magen är blek, solen tar inte där eller om den inte solas lika mycket.
– Säg inte så där! Kalle släpper posen och börjar slita upp skjortknapparna.
Astrid tittar mot de andra balkongerna.
– Vad är det med dig? säger hon.
– Du kan väl säga om jag röd eller inte? Skoja inte med mig, jag är inte på humör. Titta noga!
– Du är inte mera röd nu än du var igår.
– Är det helt säkert? Känn här! fortsätter Kalle och sträcker fram handen. Han har kavlat upp ärmen. Känn på pulsen. Är det normalt, va? Ta den! Känner du vad det bankar! Det här kan väl inte vara normalt?
– Ska jag vara doktor?
– Men räkna nu! Han tar tag i hennes hand och sätter dit den mot handleden. Titta här, säger han, titta på klockan.
Kalle håller fram vänstra handleden med armbandsuret:
– Börja när sekundvisaren kommer upp till tolvan och så räknar du en halv minut. Snälla, nu när jag ber dig om något för en gångs skull! Börja från tolvan. Var med…börja när jag säger nu …NU!
Astrid håller honom i handleden.
Trafiken är gles på gatan, bara en enstaka bil eller en cyklist kommer då och då.
– Ja? säger Kalle.
– Jaha, det var väl en 50, 60.
– Var väl en 50, 60…?
– Ja, låt mig få sola ifred nu!
– Dig kan man ju inte lita på. Det blir 100-120, det är uppåt väggarna för mycket, eller hur? Är det inte?
– Ja, jag vet inte, jag är ingen doktor, säger Astrid.
– Jag tror jag fick antabus på rådgivningen ändå. Jag tror hon, syster Ruby, lurade mig. Det var något hon fick mig och dricka.
Astrid svarar inte.
– Om jag blir sjuk och hjärtat börjar bulta som en stångjärnshammare… 120, det kanske bara är början… blodtrycket stiger och hjärtat hoppar ur kroppen…
– Då får du åka upp till lasarettet, mer är det inte, säger Astrid.
Kalle försvinner in i lägenheten.
Efter en stund gläntas det på balkongdörren igen:
– Jaha, vad är det nu då? Astrid blundar. Hon rör sig inte och är kort i tonen.
– Man ska kunna supa sig förbi antabusen om man dricker tillräckligt länge och mycket – sägs det, hörs det som av en spökröst ur dörrglipan.
– Gör det du – men inte här, svarar Astrid stilla, och knappt rör på munnen.
Glipan sluts.
***
– Ja, sa Nilsson från nykterhetsnämnden, jag har en känsla av att Karlsson tar för lätt på åtgärden…
– Ja, det vet jag inget om, svarade Astrid. Han sa att han skulle vara hemma vid den här tiden…
– Syster Ruby har meddelat mig att han skuttade iväg som en hare när hon skulle ge honom behandlingen…
– Ja, jag var ju där, men det går inte och binda fast honom…
– Nej nej, men jag har en känsla av att vi får ta upp det i nämnden, och att det kan bli till ett brådskande ärende: i värsta fall kan det bli att han får ta en sväng ut på landet…Tre månader på Bläckis, det kan bli ganska snart…
***
– “Känslan” var här.
– Jaha, vad ville han då, sa Kalle.
– Ja, det förstår du väl. Ledningarna har gått varma mellan syster Ruby och honom. Han sa att du skuttade iväg som en hare inne hos syster Ruby.
– Äh, han pratar skit!
– Ja, det var vad han sa. Du kommer att få efterräkningar. Det blir torken, en sväng ut på landet, till Bläckis, och skutta runt med de andra…
– Inte fan sa han så. Du hittar på! Men det är väl lika bra att jag går till Gunnar och pratar med honom.
–Gör du det, svarade Astrid.
***
Samhälleliga institutioner
“LÄNKARNA.” Skylten satt bara trettio meter från skylten POLIS, det var bara slumpen som hade gjort att en lokal blivit ledig bredvid dem när de behövt utöka.
Kalle gick uppför de få steg den gjutna cementtrappan hade.
Gunnar var i köket hade han sett genom fönstret.
Han höll på och koka kaffe. Biljarden var igång, av smällarna att döma. Kalle tog upp en cigarrett, men tvekade om han skulle tända den, det var redan rökigt i lokalerna, olidligt nästan, tyckte han.
– Tjena.
– Hej.
Gunnar hade tydligen sett honom också för han tittade inte upp, utan pysslade vidare med kaffet.
– Jaha, vad får dig hit? sa Gunnar.
Kalle tyckte det lät som om han visste nåt. Eller är jag bara överkänslig?
– Jaa, jag tänkte titta in, hade vägarna förbi.
Kalle ställde sig i öppningen in till köket.
– Jaha du, sa Gunnar.
Fan, vad kort och tvär han var, tänkte Kalle. Jaha du… kyss mig i arslet.
– Vill du ha en kopp?
– Visst.
– Sätt dig, du. Jag ska bara gå in med det här till grabbarna.
Kalle satte sig vid bordet. Han gjorde som de andra, tände cigarretten och rökte. Han såg ut. En snutbil kom just och körde in i porten bredvid.
Senast han legat där inne hade han fått nån riktig knäpp. Han kom ihåg hur de tagit in honom och plockat av honom livrem, klocka, plånbok, skor och slips. Han hade slocknat, men vaknat mitt i natten och varit uppe och pissat. Helt väck i skallen hade han varit: de höll på och kopulerade! Snutarna! Det hade ju en kärring som arrestvakt och nu höll de på där ute och bolade. På något vis, om han sett eller bara trott det, men han hade börjat skrika och bulta på dörren. Någon kom och tittade på honom, men mer hade det inte blivit. Han hade en bild i skallen av att han sett en suddig halvfigur i bara polisskjorta som hånlog. Det va fan så otrevligt att tänka på, men så hade det varit. Han hade inte fått stryk och grejerna hade han fått tillbaka, de som tagits ifrån honom. Huvudet hade varit som en otäck sump av skit flera dagar efteråt. Äh, han fick lägga av nu, innan det barkade helt åt helvete. Han mådde ju inte bra av det! Bara Gunnar var lite bussig och inte så förbannat tvär. Vad hade han och vara tvär för?
– Här har du Kalle.
Gunnar hällde upp kaffe.
– Jaha, sa han igen, du hälsar på?
Vad skulle Kalle säga – att han ville bli nykter och ville ha deras hjälp?
– Har du problem?
– Ja, äh, det är som… Nykterhetsnämnden vill väl få in mig på torken. Jag smet från en antabusspruta jag lovat ta.
– Vi har våra träffar måndag, onsdag och fredag kväll, som vanligt och så kan du ju komma hit annars också. Du jobbar?
Kalle satt tyst.
– Vem har du – Nilsson? Vi får vi se vad han säger, om du börjar gå på träffarna och sen sköter resten, så kanske det kan ordna sig. Hur är det med Astrid och grabben?
– Dem är det ingen fara med.
– Du har inga skulder?
– Nej.
– Och inget annat än fylla? Två gånger?
– Ja, två gånger.
Jaså. det visste han också. Kalle kände att luften surnade i köket. Vad hade de mer att prata om – “meritlistan”, eller vad? Ha!
Efter att ha sköljt ur koppen och sagt hej gick han. Fan, tänkte Kalle, ute i friska luften stående på gården. Det är nästan som och sitta och snacka med den där djävla “Känslan” – det känns just lika dumt.
Automatiskt halade Kalle fram ännu en cigg, tände och gick sakta iväg bort förbi Tekniska skolan mot stadshuset. Det var ju inte långt till ölstugan heller, precis bredvid stadshuset. Fötterna hade gått dit av sig själva.
Här var det nära mellan instanserna. Nykterhetsnämnden, den satt högst upp i samma hus som Länkarna. Det var bara separata ingångar från två skilda gator. Äh, de var av samma skrot och korn alltihop.
Det var makt det gällde, de hade makt alla de där och snuten mest. Och de i stadshuset.
Det med sina tinnar och torn, ett djävla slott såg det ut som. Där satt de som hade mest makt. Inte gjorde de nåt så att såna som han fick det bättre. Han racklade till och spottade ut. På gjuteriet, hur mycket skit var det inte i luften där också, det satte sig i bröstet, och hur många gånger hade han inte bränt sig. På händer ben armar och bröst, fullt med vita fläckar. De djävla, förbannade fabrikerna. Ännu hade han alla fingrar kvar – ännu. Egentligen behövde man inte röka med all skit i luften.
Alla slet för korvören, med ungar som hängde som klasar kring knäna när en kom hem, själv hade han ju bara Astor. Det var en stillsam krabat, men det var ingen riktig tåga i honom. Kanske han skulle bli fikus som frisörn. Pojken var inte lik vare sig Astrid eller honom. Kanske mest lik honom, det var ju en grabb ändå.
Vad roligt kunde man ha: kopulera och festa, spela på trav och tips, gå till Parken. Astrid hon var inte begiven på att följa med nånstans längre.
Inte konstigt om man ville glömma allt för ett tag med några pilsner och en god cigarrett.
Han tittade på vakten som stod utanför Tuna. Jodå, de kände igen varann.
Kalle nickade åt den stora karlen i den blå uniformsrocken med Hitlermössa, men vakten tittade bort. Skit i det då, tänkte Kalle, som kände sig stött. In fick han i alla fall komma.
Det satt några strödda gubbar och kurade där inne. Kalle såg sig omkring för en gång skull – om det blev slagsmål var det inte mycket som var särskilt dyrt att ersätta – enkla bord och stolar, några reproduktioner på väggarna. Allt gick i gult och brunt, röken från miljoner cigarretter och hekatomber av utspilld öl hade färgat stället. Bara golvets kvadratiska vita och svarta kakelplattor bröt av. När han var full brukade mönstret uppta honom. Det gick att följa på olika sätt, olika mönster, men samma färg. Nu började han tänka på spelkort i direkt anslutning. Nej, ingen poker på ett tag och framför allt inte när han fått i sig lite. Apan hade fått för många vinster tack vare det.
Blomman och Molnet satt tillsammans vid ett av dessa bruna bord med några flaskor och fyllda glas. En halväten smörgås låg på en assiett.
Molnet hade ett rött födelsemärke på kinden. När han blev förbannad mörknade det som om åska var på gång. Blomman var gammal brottare, men det syntes inte längre. När han var full skulle han bryta arm.
Här fanns det inte några snygga servitriser. Gick man på Statt var det en fröjd att kalla på servitrisen, här var käringarna sträva som omogna krusbär. De borde kokas om till kräm, tänkte Kalle, med extra mycket socker. De hade vita blusar och svarta kjolar, men ingen apparans. Astrid hade fortfarande det – det.
Var man otrevlig stod han i den mörkblå rocken och Hitlermössan snart vid bordet utan att man märkt hur han kommit dit. Förvånad höjde man blicken och såg hans grisansikte med streck istället för ögon och mun. Han sköt fram buken som om han varit en snöplog – den var inte go och tass med.
– Tjena. Vad sitter ni och pokulerar om då?
– Ja, vi tar oss en liten paus från livets teater, sa Blomman och skruvade på ett glas.
– Jaså? Är ni också med i den? Har huvudrollerna förstås?
– Ja, den försiggår härinne och överallt. Ska du ha nåt?
– Jo.
– Fröken! Tre färska och ett glas till.
