Blodbadet på börsen. Avfotograferat från Aftonbladet 12 mars.

2 400 000 000 000 kronor upp i rök. På riktigt? Eller bara på låtsas?

Blodbadet på börsen!

Värsta börsraset i modern tid!

En riktig kalldusch!

Pengarna går upp i rök!

Stockholmsbörsens rasade med 11,1 procent på en dag!

Skräck på börsen!

Företag panikvarslar. Tusentals jobb hotade!

Det kan gå ner ännu mera varnar experterna!

Braskande rubriker möter oss dagligen i coronavirusets spår.

“Det är osäkerheten om virusets effekter på ekonomin som spökar. Börsen, ekonomer, politiker, centralbanker – alla brottas med en okänd faktor som vi inte vet hur den kommer att slå”, säger SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist till TT

I samma TT-meddelande kan man läsa att sedan 20 februari har “över 2 400 miljarder kronor i börsvärde har gått upp i rök i coronakraschen” vid Stockholsbörsen.

I tidigare uttalanden från ekonomiska “experter” har det sagts att “pengarna går upp i rök”. Något som jag ifrågasatt, trots att jag saknar all ekonomisk utbildning. Jag tror inte att pengarna bokstavligen “går upp i rök”.

Jag tror att det snarare är uppblåsta börsvärden som “går upp i rök”

Nu använder man just ordet “börsvärde” i meddelandet från TT när man säger att “2 400 miljarder kronor gått upp i rök”. Det är nog närmare sanningen. Det är pengar som bara finns som fantasier inne i huvet på de som spekulerar i aktier som “gått upp i rök”

Eller som Refaat El-Sayed har sagt:

“Börskurserna styrs främst av människors förväntningar och girighet”.

Han, om någon, borde veta vad han pratar om.

Det blir som en masspsykos när något händer, eller när man tror att något kommer att hända. Alla springer åt samma håll. Som talesättet: “När någon släpper en fjärt på börsen i Tokyo blir 10 000 bönder i Malaysia arbetslösa”.

Man kan skratta åt det hela och tänka att det här är en lektion i hur det kapitalistiska systemet fungerar. Men i spåren av en sådan här masspsykos följer att människor blir arbetslösa när systemet mer eller mindre kollapsar. Många viktiga samhällsfunktioner drabbas.

I slutändan blir det staten som får gå in med pengar för att lindra de värsta effekterna.

Alltså, det blir som vanligt – staten, vi skattebetalare, står för kostnaderna. Ungefär som när “vi” fick rädda bankerna under finanskrisen 2008.

Rolf Waltersson

You May Also Like