I år är det 100 år sedan den fruktade “spanska sjukan” svepte som en farsot över världen. “Spanska sjukan” var en en influensa, förmodligen orsakad av ett fågelvirus, som ofta ledde till lunginflammation med dödlig utgång. Antibiotika fanns inte på den tiden.
Denna pandemi bröt ut i slutet av 1:a världskriget och varade 1918-1920. Man beräknar att cirka 500 miljoner människor i världen insjuknade. Totalt dog kanske 50 miljoner. Men siffrorna är osäkra. Vissa uppskattningar nämner upp mot 100 miljoner döda. Detta är fasansfulla siffror, inte minst mot bakgrund av att jordens befolkning vid den tiden var cirka 1.8 miljarder människor.
Att den fick namnet “spanska sjukan” lär bero på krigscensuren i de flesta länder. Man ville dölja för fienden att mängder av de egna soldaterna låg sjuka och döende.
Ett undantag var Spanien där det inte rådde sådan krigscensur. När medierna i Spanien började rapportera om farsoten fick den namnet “spanska sjukan”.
Spanska sjukan i Sverige slog till explosionsartat i tre vågor. Den första vågen började i mars-april 1918. Den andra vågen, som kanske var den mest förödande, kom i augusti samma år. Detta har förvånat forskare eftersom det inte är vanligt med influensaepidemier vid den tiden på året på våra breddgrader. Den tredje vågen tog fart i början av 1919.
Totalt dog i Sverige 34 000 människor. Dödligheten var ovanligt hög i åldersgruppen 16-35 år. De allra flesta dog av lunginflammation till följd av influensan.
Ny forskning visar att Arjeplog och Arvidsjaur hade det våldsammaste förloppet i Sverige, och den största andelen döda i förhållande till antalet invånare.
I vårat grannland Finland dog mer än 30 000 människor. De allra flesta i fånglägren efter inbördeskriget.
Ser man till folkmängden var alltså Finland hårdare drabbat än Sverige.
Ser man det globalt var förlusterna som störst i de fattiga och folkrika länderna i Afrika och Asien.
Dödligheten var anmärkningsvärt hög bland ursprungsfolk som inuiter i Alaska, maorier i Nya Zeeland och samer i Skandinavien.
Från garnisonssjukhuset i Boden skrev en ung löjtnant till sina föräldrar i september 1918:
Folk dör tröstlöst mycket. Varje dag är det någon som dör, och då det var som värst var det 26 på ett dygn. Mitt kompani är det hårdast åtgångna – 28 döda. Det är ju sådana siffror att man förstår att läkare och sjuksköterskor förtvivlar ibland.
Rolf Waltersson
PS: En stor del av faktauppgifterna har jag hämtat från tidskriften Senioren, nr 6 för i år.
