Läs övriga delar i artikelserien: del 1, del 2, del 4, del 5.
Del 3 – Revolutionärt arbetaruppror mot tsarregimen
Den 22 januari mördade den ryske tsarens militär hundratals deltagare i en fredlig arbetardemonstration i Sankt Petersburg. Följden blev en våg av masstrejker över hela Ryssland. Klass stod mot klass.
Strejkvågen svepte också över gränsen till den av Tsar-Ryssland annekterade delen av Polen. Under täcknamnet Anna Matschke tog sig Rosa Luxemburg illegalt över gränsen till ryska Polen, och nådde Warszawa i december 1905. Rosa och det polska socialdemokratiska partiets inriktning var arbetarklassens enighet i kamp för målet att störta tsarismen. Partiet startade flera tidningar och Rosa ledde redaktion för det socialdemokratiska huvudorganet Czewony Sztandar (Röda Fanan). Inriktningen på klasskamp mot tsarismen och den överklass som utifrån klassintresset – också i Polen! – gav regimen sitt stöd mot de upprosriska massorna, betydde att socialdemokraterna inte agiterade för ett avskiljande av Polen på basis av polsk nationalism. Vilket en gruppering som kallade sig socialistisk gjorde. Denna riktning hoppades på militärt stöd från någon eller några västeuropeiska makter, i ett krig mot Ryssland. Rosa och socialdemokraterna avvisade den linjen, och agiterade outtröttligt för en inriktning på klasskamp och solidaritet med den mot det tsaristiska förtrycket kämpande ryska arbetarrörelsen.
Den 4 mars (1906) arresterades Rosa Luxemburg av den tsaristiska polisen. De vidriga förhållandena hon fick utstå som fängslad bröt snabbt ner hennes hälsa. Hon släpptes av hälsoskäl, och i väntan på rättegång, den 28 juni. Strejkvågen hade då ebbat ut. Åtal för högförräderi väntade Rosa Luxemburg. Dödsstraff gick inte att utesluta. I annat fall ett mångårigt fängelsestraff och med stor sannolikhet förvisning till Sibirien. Rosa lyckades undvika rättegången genom att på illegal väg ta sig ut från tsar-regimens territorium.
Omedelbart efter frisläppandet satte Rosa igång med att analyser och summera sina och det socialdemokratiska partiets erfarenheter från masstrejkerna under 1905 och 1906. Resultatet blev boken Masstrejken, partiet och fackföreningarna. Boken har allmänt bland marxister kommit att betraktas som ett revolutionssociologiskt mästerverk. Men partihögern inom den tyska socialdemokratin (SPD) mottog den med iskyla. Rosa framstod vid denna tid alltmer som den marxistiska vänstern ledande representant. Både inom SPD och Internationalen. Detta samtidigt som den revisionistiska
högerfalangen vann terräng. Högern hade sin bas inom partiets och fackföreningarnas ständigt växande skikt av anställda funktionärer. Och partiets högsta ledning var inte opåverkad av det konservativa funktionärsskiktets avsky för revolutionära perspektiv.
Kampen mot militarismen och krigsfaran
Kampen mot militarismen och krigsfaran var frågor som självklart stod på dagordningen inom Internationalen och dess medlemspartier. Vid Internationalens kongress i Stuttgart 1907 antogs till resolutionen om kampen mot krigsfaran ett tilläggsförslag författat av Rosa Luxemburg tillsammans med de ryska socialdemokraterna Lenin och Martov. Tillägget lyder:
Om ett krig hotar att bryta ut, är det en plikt för arbetarklassen och dess parlamentariska representanter i alla berörda länder att uppbjuda alla krafter för att förhindra att kriget bryter ut och därvid utnyttja alla lämpliga medel, vilka naturligtvis förändras i takt med att läget i klasskampen och den politiska situationen skärps.
Om kriget ändock skulle bryta ut, är det deras plikt att ingripa för att få slut på det så fort som möjligt och att med alla krafter sträva efter att utnyttja den genom kriget uppkomna ekonomiska och politiska krisen för att politiskt resa massorna och påskynda det kapitalistiska klassherraväldets fall.
När sanningens minut infann sig i augusti 1914 skulle det visa sig att av medlemspartierna ledningar var det endast de italienska, serbiska och ryska (Lenins bolsjevikiska fraktion) som handlade i enlighet med resolutionen som antogs i Stuttgart 1907, och som bekräftats vid de följande kongresserna i Köpenhamn (1910) och Basel (1912).
Fortsättning i del 4…
