Läs även: del 1, del 2, del 3, del 4, del 5.
Del 6. Arbetarklassens revolt mot kriget och inledningen till barbariets kontrarevolutionära motangrepp
Året1916 innebar en vändpunkt. Arbetarklassens motstånd mot kriget ökade i styrka och i Tyskland tog det sig uttryck i en våg av strejker. Rosa Luxemburg och hennes kamrater inom den tyska socialdemokratins vänster bildade organisationen Spartakusbund. När Karl Liebknecht – förbundets förgrundsgestalt vid sidan av Rosa Luxemburg – arresterades i samband med en Första Maj-manifestation på Potsdamer Platz mot kriget, blev reaktionen massiv. Till råga på allt var Karl Liebknecht riksdagsledamot och fängslandet var därför olagligt. När han den 28 juni dömdes till två och ett halvt år på tukthus gick 55 000 ammunitionsarbetare ut i en proteststrejk.
Också i Ryssland ökade krigsmotståndets styrka. I februari 1917 var timmen slagen för tsardömet. Arbetare och soldater bildade, liksom de gjort under revolutionen 1905, rådsförsamlingar – sovjeter. I dessa växte kravet på ett omedelbart slut på kriget. Det ryska socialdemokratiska bolsjevikpartiet hade bekämpat kriget sedan utbrottet 1914. Bolsjevikledaren Vladimir Lenin hade ju redan 1907 tillsammans med Rosa Luxemburg författat det berömda tillägget till Internationalens anti-krigs-resolution. Under 1917 växte stödet till bolsjevikerna lavinartat och i oktober 1917 kunde bolsjevikerna som sovjeternas majoritetsparti gripa makten. Militarister och kapitalister i alla läger kände marken under dem skälva.
Trots att Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht satt fängslade växte i Tyskland stödet för Spartakusbund. Fortfarande var förbundets medlemmar formellt anslutna till det tyska socialdemokratiska partiet (SPD), inom vilket det ständigt rekryterade anhängare och aktivister.
Ett uttryck för krigsmotståndets tillväxt och missnöjet med den högerinriktade partiledningen var bildandet 1917 av ett nytt socialdemokratiskt parti Unabhängige Sozialdemokratische Parti Deuttschlands (USPD). Det handlade om en stor utbrytning och bland de ledande medlemmarna fanns inte bara den ryktbare ideologen Karl Kautsky, som representerat partiets mittfåra, utan också Eduard Bernstein och dennes revisionistiska
anhängare. Att till och med revisionisterna, som sedan länge utgjort partiets ”yttersta höger”, nu anslöt sig till en vänsterutbrytning säger förstås mycket om den partiledning som satt vid rodret 1917. En ledning som i stor utsträckning hade sin bas i den konservativa fackföreningsbyråkratin, och som utvecklat ett nära samarbete med de liberala och konservativa partierna, med militärmakten och med kejsardömets toppar.
SPD:s ledande trojka bestod 1917 av Friedrich Ebert, Philipp Scheidemann och Gustav Noske. Dessa tre karriärister i partiets apparat skulle genom sitt samarbete med borgerligheten, militären och de proto-fascistiska frikårerna för all framtid komma att förknippas med morden på Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och tusentals tyska arbetare. Mer om detta längre fram.
I oktober 1918 brast fördämningarna i Tyskland. När ledningen för den tyska marinen beordrade beslutade om att genomföra en stor drabbning med den engelska flottan i Nordsjön gjorde matroserna uppror. Revolten spred sig snabbt till att även omfatta arbetarna vid flottans varv och trupper som var satta att bevaka hamnarna.
Den 9 november abdikerade den tyske Kejsaren. Tyskland var redan i praktiken en militärdiktatur. I spetsen för den stod generalerna Erich Ludendorff och Paul von Hindenburg. Dessa två reaktionärer kastade regeringsmakten i händerna på den socialdemokratiska partiet, det vill säga partihögern med Ebert, Noske och Scheidemann i spetsen. Endast genom den socialdemokratiska högerns medverkan skulle en socialistisk revolution kunna kvävas. Så såg den härskande klassen – storkapitalisterna, godsägarna, statens ämbetsmän och militärer – saken. Och den socialdemokratiska högern ställde upp. “Jag hatar revolutionen som synden”, förklarade Friedrich Ebert när han och partiledningen tillfrågades om de ville ge sitt bidrag till kontrarevolutionen.
Den 9 november utropade Philipp Scheidemann från riksdagshusets balkong Den tyska republiken. Allt annat skulle enligt hans bedömning lett till att hela den tyska arbetarklassen omedelbart och definitivt vänt partiledningen ryggen. Men Ebert skall ha reagerat med raseri. Enligt honom var det viktigt att inte skärma sig från monarkins understödjare inom över- och medelklassen!
Samtidigt utropade Karl Liebknecht inför jublande arbetarmassor Den tyska socialistiska republiken. Och i Berlin och andra tyska städer bildades arbetare- och soldatråd.
Den högersocialdemokratiska ledningens strategi gick ut på att i samarbete med den borgerliga högern och militärmakten skapa väpnade styrkor som inom en snar framtid skulle sättas in mot arbetarrörelsen vänster. Den högersocialdemokratiska ledningens kontaktman med militären blev Gustaf Noske. “Någon måste bli blodhund”, konstaterade Noske när han kommenterade sitt uppdrag.
Rosa Luxemburg tillhörde dem av de politiska fångarna som sist släpptes ut ur det falla kejsardömets fängelser. Den 10 november anlände hon till Berlin. Omedelbart kastade hon sig in arbetet med att bekämpa kontrarevolutionen. Som redaktör för vänsterns dagstidning Rote Fahne pekade hon ut den socialistiska samhällsomvandlingen som rörelsens nödvändiga mål. Kapitalismen och borgarklassens välde hade drivit fram det barbariska världskriget. Och barbari var det som framöver skulle prägla mänsklighetens framtid om inte kapitalismen vräktes åt sidan för att ersättas av ett på humanitet, jämlikhet och solidaritet grundat samhälle.
Samtidigt mobiliserade kontrarevolutionen. Högersocialdemokraten Noske inspekterade tillsammans med reaktionära officerare de trupper som marscherade upp och slog en järnring runt Berlin.
Vilka var dessa trupper? De bestod till stor del av förband som använts i Baltikum och västra Ryssland för att bekämpa ”de röda”. Ofta kallades de frikårer, och var uppbyggda utifrån lojalitet med en ledare. Några av dem använde redan hakkorset som symbol, och det nazistiska SA under Ernst Röhm var en produkt av frikåreriet och den våldsförhärligande stormtrupps-romantiken.
Liksom Hitlers SA kom att användas som borgerlighetens pansrade näve under 20-och 30-talet, skulle frikårerna tilldelas rollen som utförare av terror och massakrer under månaderna efter kejsardömets fall.
Fortsättning följer i avsnitt (7).
