Finlands okända krig är titeln på en ny bok, översatt av Mattias Huss och utgiven 2021 på förlaget Lind & Co. Författarna, historiker och forskare, heter Aapo Roselius och Oula Silvennoinen. Tillsammans med Marko Tikka har de tidigare (2016) skrivit boken Svart gryning – fascismen i Finland, 1918-44, utgiven 2018 i svensk översättning på Lind & Co.
Roselius är också författare till boken I bödlarnas fotspår : massavrättningar och terror i finska inbördeskriget 1918 (Leopard 2009). Silvennoinen har nyligen, med Juha Pojhonen som medförfattare gett ut Krigaren Lauri Törni: Från Vinterkriget till Vietnam.
Författargruppen består av forskare som tagit sig an uppgiften att utmana en bild av Finlands politiska historia som länge dominerat. Forskande akademiska föregångare har funnits, som Heikki Ylikangas (Vägen till Tammerfors – Striden mellan röda och vita i finska inbördeskriget, Atlantis 1995). Ett annat exempel, mer sentida, är Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs Finska inbördeskriget (Natur & Kultur, 2018).
Det första betydande genombrottet kom 1959-62, och formen var skönlitterär. Den andra delen i Väinö Linnas torpartrilogi skildrade under titeln Upp trälar inbördeskriget 1918, och genom att ställa fram den vita terrorns förskräckande omfattning väckte boken starkt missnöje på många håll inom den finska borgerligheten.
Författargruppen Roselius, Silvennoinen, Tikka och Pohjonen håller hög akademisk standard. Samtidigt går de i den skönlitteräre Linnas fotspår. Med Linna utgår de från en rak humanism, en enkel anständighet och en grundsyn med pacifistiska förtecken. De är nog, i likhet med Väinö Linna, följare till Halme, skräddaren och den socialistiske folkbildaren i Linnas roman.
Liksom i de övriga verken riktas udden i Finlands okända krig mot nationalistisk chauvinism, våldsförhärligande, hierarkidyrkan, hat mot arbetarrörelsen, russofobi, antisemitism och unket rastänkande i allmänhet. Krigets brutalisering av de deltagande framhävs. Mekanismerna bakom dräpandet, även massakrer på civila, diskuteras som en form av socialt och politiskt betingad, och framsläppt, psykopati.
Boken skildrar de frikårsinsatser – understödda av starka krafter inom det vita politiska etablissemang som styrde Finland efter inbördeskriget – vilka 1918-19 stred i ryska Karelen och Baltikum. Siktet var inställt på kamp mot “jude-bolsjevismen” och på skapandet av ett “Storfinland”. Det utvidgade riket skulle vara baserat på en allians med “frändefolken”; ester, kareler och ingermanländare.
I striderna i Baltikum deltog också rikssvenskar och danskar. Flera av dem skulle senare få roller i nazistiska rörelser i sina hemländer.
I Baltikum stred också tyska frikårer, ur vilka föddes bland annat nazistpartiets SA-trupper. Redan 1919 sattes de tyska frikårerna in i de tyska storstäderna, där massakrer på den socialdemokratiska vänstern genomfördes.
Roselius och Silvennoinens författarskap kan sägas bestå av en kedja, vars länkar är inbördeskriget 1918, “frändefolkskrigen“ 1918-19, mellankrigstidens fascistiska och halvfascistiska strömningar, vinterkriget och fortsättningskriget (samverkan med nazi-Tyskland) 1939-44, och renässansen, om än som en begränsad subkultur, för chauvinistiska och våldsbejakande strömningar efter Sovjetunionens kollaps. Denna subkultur har, enligt Puhjonen och Silvennoinen, fått en inte obetydlig “folklig” förankring. Detta, de senaste årens utveckling, berör de i boken Krigaren Lauri Törni.
Roselius, Silvennoinen, Tikka och Puhjonen undersöker och skriver om Finland. De söker förklaringar i det finländska historiska sammanhanget. Men deras resonemang och slutsatser äger naturligtvis samtidigt en hög grad av allmängiltighet för det europeiska och västerländska hierarkiska klassamhället i stort. De reser ett varningens finger och ropar till oss: Ta inte lätt på de nu i styrka tilltagande nationalistiska tongångarna! Fortsättningen heter flykt från frihet, avhumanisering av medmänniskor, demonisering av dem som opponerar sig och ett bejakande av våld.
Roselius, Silvennoinen, Ticka och Pujhonen har på grundval av grundlig och omfattande forskning åstadkommit berättelser och analyser som bör bli verktyg i kampen för en värld byggd på anständighet, jämlikhet och humanitet. Deras böcker är också mycket välskrivna och översättningarna föredömliga.
En “detalj” som stör mig något är vanan att konsekvent använda uttrycket “bolsjevikernas statskupp i Petrograd”, när den ryska oktoberrevolutionen kommer på tal. Att tala om kupp när oktoberrevolutionen 1917 behandlas har på senare år blivit “mainstream“. Orsaken är förstås politisk. Bortsett från vad man i övrigt anser om Lenins socialistiska regering går det inte att komma ifrån att den majoritet som bolsjevikerna fick i det allryska arbetarrådet baserade sig på 20 miljoner arbetare- bonde- och soldatröster. Någon liknande demokratisk institution, vid sidan av denna sovjetförsamling, hade aldrig existerat i Rysslands historia. Den provisoriska regeringen, som framhärdade med Rysslands fortsatta krig och som störtades av Oktoberrevolutionen, var inte vald överhuvudtaget. Men tillkomsten av Kerenskijs regering kallas fortfarande Februarirevolutionen. Och det med rätta, därför att den byggde på en bred, plötsligt uppspringande folklig massrörelse, omfattande majoriteten av Rysslands arbetare och bönder. Och även en stor del av medelklassen.
Men också Oktoberrevolutionen var baserad på en massrörelse, förvisso ännu mycket mäktigare, vilket ju revolutionens förmåga att gå segrande ur inbördeskriget vilade på. De sympatier som bolsjevismen väckte även runt om i världen, och som försvårade västmakternas intervention på de vitas sida, hade ju faktiskt sin grund i att bolsjevikerna konsekvent förespråkat att den internationella arbetarklassen skulle göra uppror mot världskrigets imperialistiska organisatörer.
Beteckningen “jude-bolsjevism” var ganska allmän i hela Västeuropa, inte bara i Tyskland. Den av västmakterna understödda vita, kontrarevolutionära, sidan i det ryska inbördeskriget massakrerade i pogromer mellan 100 000 och 200 000 judar i västra Ryssland och Ukraina. De ryska socialdemokraterna, bolsjeviker så väl som mensjeviker, hade alltid konsekvent bekämpat den av tsarregimen uppmuntrade antisemitismen. Detta var en del av orsakerna till att många judar i Polen, Ukraina och Ryssland sökte sig till arbetarrörelsen.
Lenin och bolsjevikerna stred inte bara mot antisemitismen, utan mot alla former av “storrysk“ chauvinism och förtryck mot nationella minoritetsfolk inom den ryska statens gränser. Arbetarnas internationella solidaritet måste bygga på allas avståndstagande från trakasserier, diskriminering och förtryck; det var Lenins och bolsjevikernas bestämda ståndpunkt. Därför var bolsjevikernas erkännande av Finlands omedelbara rätt till självbestämmande en självklarhet, medan den provisoriska regeringen under den tid den satt vid makten förhalade frågan.
Finlands arbetarrörelse var 1917 den starkaste i världen, såtillvida att socialdemokraterna i allmänna val (1916) erhållit en absolut majoritet av väljarnas röster. Ett förhållande som saknade motstycke någonstans i världen. Den finska socialdemokratin hade också fått fäste på landsbygden och hade ett starkt stöd bland lantarbetare och torpare. Den fackliga organiseringen gick framåt och var förenad liksom i övriga Norden i en landsorganisation (LO).
I ett nyval, efter det att Kerenskij-regeringen med den finländska borgerlighetens stöd upplöst den av socialdemokraterna dominerade lantdagen, segrade de borgerliga, som bildat enad front mot arbetarpartiet. Socialdemokraterna förlorade majoriteten, men innehade fortfarande 92 av de 200 lantdagsplatserna. Parlamentariskt var man fortfarande världens starkaste arbetarrörelse.
Borgerligheten sökte konfrontation och bildade vita “skyddskårer”. Arbetarrörelsen svarade med organisering av röda garden. Vägen till inbördeskriget anträddes.
Denna utveckling borde den socialdemokratiska ledningen gjort klokt i att undvika, och bolsjevikerna borde ha undvikit att uppmuntra den finländska arbetarrörelsen att gå in i en väpnad konfrontation. Med tålamod kunde socialdemokraterna fortsatt bygga ut sin redan starka förankring, och strävat efter att neutralisera motståndet från medelklassen och den självägande bondeklassen. Bönderna kom att i stor omfattning ge den vita sidan sitt stöd. Liksom medelklassen.
Genom den före detta tsar-officeren Mannerheims organisering av en konventionell armé – med viktigt stöd från svenska officerare, en svensk frivilligbrigad och i Tyskland utbildade finska så kallade jägare – fick de vita det militära övertaget. De rödas fäste Tammerfors erövrades och en reguljär tysk styrka på 12 000 soldater intog Helsingfors. Därmed var inbördeskriget över. Men inte massakrerna på finska arbetare. 15 000 dog, avrättades eller omkom i de fångläger som upprättades efter inbördeskriget.
Vad gäller vägvalet i januari 1918 delar jag alltså Linnas skräddare Halmes mening. Och jag vågar mig till att förmoda att det samma gör Roselius och Silvennoinen.
Vad gäller deras bok Finlands okända krig kan jag inte annat än å det varmaste rekommendera den.
