Maria Kalitsounaki tycker att det grekiska folket ska ta över bankerna. Foto: Emma Lundström.

“Vi greker vill också ha semester”

Artikeln har tidigare (11/10) varit publicerad i internationalen. Författare är Emma Lundström, journalist på tidningen INTERNATIONALEN.

Tio år av kris. Tio tunga år. Grekland av idag är fattigt, arbetslösheten utbredd, liksom besvikelsen över att regeringspartiet Syriza inte höll vad det lovade. Men trots den politiska och ekonomiska utmattningen finns det fortfarande krafter kvar till att utmana systemet. Utmana tingens ordning. Emma Lundström har intervjuat en av dem som inte sätter sin tillit till val, utan ser organisering som bästa vägen mot en förändring åt vänster.

Chania, Kreta. Lördag förmiddag. Tio år efter den ekonomiska krisens första förödande dagar. Längs hamnpromenaden sitter barn i åttaårsåldern och spelar tabla. Despasito. Då och då slänger någon till dem en slant. En polis kör förbi på vespa utan att röra en min. Barnarbete är tydligen inget att reagera över.

Det är inte bara barn som tigger i Grekland idag. På en skuggig plats vid en mur sitter även en gammal grekisk gumma och håller fram en pappersmugg. Hon är liten och rynkig och svartklädd. Fattigdomen är skyhög. De många åren av Trojkans påtvingade åtstramningar och nedskärningar har satt djupa spår i det grekiska samhället. Det handlar inte bara om alla de människor som har förlorat jobbet – arbetslösheten är cirka 20 procent, bland unga cirka 40 procent – utan även om att krisen har inneburit stadigt fallande medellöner för dem som har arbetet kvar.

Över 400 000 greker har emigrerat sedan 2008.
Dessutom har EU stängt gränserna och gjort Grekland till ett fängelse för flyktingar. Ett land som tvingats i djup depression ska alltså ta hand om hundratusentals människor på flykt.

Uppe på Minoosgatan i Chanias gamla turkiska stadsdel är det lördagsmarknad. Redan vid sextiden började bönderna anlända. Nu säljs det grönsaker, frukt, honung och olivolja på löpande band. Mitt bland alla stånden står Maria Kalitsounaki och håller upp en tidning. Hon tillhör Socialistiska arbetarpartiet, som är en del av vänsternätverket Antarsya, och menar att krisen har slagit hårt över hela Grekland, även om turiststäder som Chania har klarat sig lite bättre.

– Vår regering säger att krisen är över nu, att allt kommer att bli bättre. Men krisen är inte slut. Så länge vi måste fortsätta betala skulden kommer det inte att bli bättre för arbetarna. Lönerna kommer inte att öka. Samtidigt bestämde EU att stänga gränserna och fortsätta internera flyktingar i läger i Grekland istället för att ge dem asyl i andra EU-länder, säger hon och fortsätter:

– Vi måste kämpa tillsammans över hela Europa mot fascism och rasism. Vi har redan börjat här i Grekland. Den 15 september hade vi demonstrationer över hela landet. En stor fråga här är rättsprocessen mot Gyllene gryning. Den ska avslutas under 2019 och vi vill att hela organisationen kriminaliseras. Samtidigt vill vi att regeringen upphör med sin politik av stängda gränser och flyktingläger och ger asyl istället.

På flygblad som Maria Kalitsounaki delar ut, står det om det internationella möte som det antifascistiska och antirasistiska nätverket Keerfa ska ha i Aten den 13 oktober. Hon berättar att mötet hålls för fjärde gången och att deltagarna kommer från länder som Danmark, Frankrike, Tyskland, Österrike, Turkiet, Spanien och Cypern:

– Vi agerar tillsammans. Vi bestämmer tillsammans kring demonstrationer och marscher över hela Europa. Vi måste bekämpa rasism och fascism. I Ungern och Italien sitter sådana partier i regeringen idag. De försöker sätta agendan just nu. När Donald Trump valdes till president 2016 var EU kritiska mot honom, men EU rör sig hela tiden höger ut. Samtidigt finns det många människor runtom i Europa som ser med avsky på sådan högerpolitik och som stödjer flyktingar. Det är hoppfullt.

Att gå runt i Chanias mindre turisttäta stadsdelar är att gång på gång mötas av nedlagda affärer. Maria Kalitsounaki menar att även om turistindustrin har gjort att Chania har klarat sig bättre än många städer på fastlandet, så har krisen satt sina spår även här. Själv är hon arbetslös.

– De stora hotellen gör stora vinster men arbetarnas löner sjunker hela tiden. Arbetarna har inte samma rättigheter som tidigare. Och under vintern kommer inte turisterna, säger hon och tillägger:

– Det handlar också om en annan sak: vi åker inte på semester längre för vi har inga pengar. Visst är det fint att folk har semester, men vi greker vill också vara en del av det. Inte bara arbeta inom turismindustrin.

Hon anser att kapitalismen är roten till problemen:

– Den måste förstöras så att vi kan bygga något nytt, en ny nation. Det finns vägar att gå. Först och främst kan man inte bara vara besviken. Inte bara acceptera att Syriza är den enda vänstern och att det här är slutet. Att det inte finns mer att göra. Vi kan kämpa. Vi kan strunta i att betala skulden till EU och bankerna. Folket borde kontrollera bankerna och alla de stora industrierna. Då skulle vi ha pengar till sådant som sjukhus, skolor och vägar. Så att vi inte drunknar på vintern och brinner upp av alla bränder på sommaren.

Trots allt känner sig Maria Kalitsounaki hoppfull som vänstermänniska i dagens Grekland. Hon upplever att vänstern är stark, både på Kreta och i hela landet.

– Jag tycker mig se att vänstern växer, och inte bara bland människor med hög utbildning. Vänsteridéerna växer. Folket valde Syriza för att många människors idéer har förändrats radikalt under alla dessa krisår. Vi valde Syriza för att vi ville ha förändring. Vi valde en vänsterregering och alla hoppades att något skulle förändras, men det gjorde det inte. I början kanske folk var väldigt besvikna, nu organiserar de sig i strejkerna. Vi ska ha val nästa år och många säger: vänta till valet. Men folk vill inte vänta. Det är strejker hela tiden, i många olika sektorer; på sjukhus, inom utbildningsväsendet. Organiseringen fortsätter, säger hon, håller upp partitidningen och ler.

Runtomkring oss har marknaden pågått oavbrutet. Det ropas och stojas. Luktar chili och honung. Nere på hamnpromenaden har pojken fått ihop ytterligare några slantar på sin tygbit. Han har ställt trumman ifrån sig och lutar ryggen mot den gamla stenmuren. Folk går förbi som om han inte fanns.

Text och foto: Emma Lundström

Liknande artiklar: