I dessa tider ska det tävlas i allt. Och det ska tävlas i både möjliga och omöjliga grenar.
När det tävlas i idrott är det ofta lätt att utse vinnare. Den som hoppar högst vinner. Den som hoppar längst vinner. Den som springer fortast vinner. Laget som gör flest mål vinner.
Vi har också bedömningssporter, gymnastik, simhopp, konståkning och annat, där domare sätter betyg och där resultaten inte alltid är glasklara. Det är öppet för subjektiva intryck där tidigare vinnare kan ha en fördel i att ha varit tidigare vinnare. Hur ofta hör vi inte att hen blev ”bortdömd” av domarna.
Långt tillbaka hade man duellskytte som olympisk gren. Men även konst, litteratur och poesi. Något som måste vara högst subjektivt att bedöma. Ungefär som dagens melodifestivaler där det ofta är ”fel låt” som vinner. Förresten – är det musiken man bedömer? Eller hela ”paketet” med spektakulära kläder och andra effekter?
Själv tycker jag det skulle vara kul att införa grenar som ”Fia med knuff” och ”luffarschack”. En fördel skulle vara att det inte behöver byggas dyra arenor för att spela fia med knuff.
Sedan har vi alla mer eller mindre allvarliga lektävlingar i TV där deltagarna slås ut en efter en, så att till slut en segrare koras.
Det är mästerkockar och juniorkockar där domare genom smak- och synintryck sätter sina betyg. Och det är Let´s Dance där också ”kändisar” av olika slag ska vara med och hoppa kråka.
Det är ”Bäst i test” där kändisar tävlar om vem som kastar en tepåse längst, eller vem som förstör en prinsesstårta på roligaste sättet.
Extra underhållande blir det när kändisarna, skrattar hejdlöst åt sina egna bedrifter och misslyckanden.
Och vi har alla dessa galor. Det är Grammisgalan, Oscarsgalan, Guldbaggegalan, Idrottsgalan och så vidare där årets artist, årets film, årets skådespelare etc ska utses.
Och så har vi alla skönhetstävlingar. Det är Fröken Sverige, Miss World, Miss Earth. Miss America och så vidare. Märkligast av alla är dock Miss Universum eftersom alla deltagare ser ut att komma från planeten Tellus.
Ibland får deltagarna frågor om vad de har för intressen och vad de tycker är viktigt. Svaren är ofta identiska; ”Att hjälpa fattiga och sjuka barn”. Och så naturligtvis – ”Fred på jorden”.
Och så har vi de politiska debatterna där det också måste utses vinnare. Antingen är det politiska ”experter” som sätter betyg och utser segare. Eller så kan det vara opinionsundersökningar som visar ”vem som vann”.
Vid till exempel partiledartalen i Almedalen är det så, eller var i alla fall tidigare, att tidningarna räknade antalet applåder partiledarna fick. Något som ingick i bedömningen av vilken som vann.
Andra oktober hörde jag på radion, P1, där några förståsigpåare skulle avgöra om det var vicepresidentkandidaten JD Vance eller vicepresidentkandidaten Tim Walz som segrade i nattens valdebatt i USA.
Det lutade åt att Vance framstod som segrare eftersom han var både ”rapp och slagfärdig”. Lite som boxningsvärldsmästaren Muhammed Ali; ”Float like a butterfly, sting like a bee”.
Walz förlorade på att han ibland ”grottade ner sig i sakfrågor”.
Och det är klart – ska politisk debatt jämställas med bedömningssport är det bättre att vara ”rapp i käften och underhållande” än att vara ”torr och saklig”.
När det gällde grenen ”svara på frågor” var det jämt skägg mellan Vance och Watz; ”Båda var lika skickliga i att glida undan och undvika att svara på frågorna”, enligt experterna i P1.
Lite som Muhammed Ali igen, som ju var mästare på att ”glida undan” i boxningsringen för att undvika att bli träffad av motståndarens frågor.
När det däremot gäller debatten mellan de båda presidentkandidaterna, Donald Trump och Kamala Harris, för tre veckor sedan blev det en brakseger för Trump.
Han vann med 33-1 i grenen ”vem ljuger mest”.
När det gäller politiska debatter urartar de ibland, eller till och med ofta, till rena pajkastningen. Lite som ”Bäst i test” där prinsesstårtan är slagträ.
Rolf Waltersson
Lästips:
