Om en mordutredning inriktas mot felaktiga spår innebär detta att de verkliga förövarna går fria. Om en mordutredning medvetet riktas in på spår som ansvariga utredare vet är felaktiga innebär detta att de verkliga förövarna aktivt och medvetet skyddas.
Utredningen av mordet på Olof Palme, Sveriges statsminister och det Socialdemokratiska Arbetarpartiets ordförande, kan inte beskrivas som annat än en utdragen och upprörande skandal. Detta gäller även den politiska hanteringen och i sorgligt stor utsträckning också insatsen från en omfattande del av de svenska medierna.
När nu kvällstidningen Expressen (17 februari) väljer att tala klarspråk, och utan omsvep skriver om hur bevis “förfalskades av polisen” sätts fingret på den väsentliga frågan: Varför?!
Ofta har kritisk granskning av utredningen kännetecknats av påståenden om en serie “missgrepp” och om “inkompetens”. Men förfalskningar är inte missgrepp!
Vilken grund kan en medveten strävan att styra in utredningen på felaktiga spår haft? En åsikt som ibland framförts vad gäller Palmeutredarnas märkliga ageranden har varit att de eftersträvat, av prestige- och/eller karriärskäl, att få åtminstone någon fälld (PKK eller Christer Pettersson). Eller hoppats på att hos allmänheten och medierna kunna förankra en föreställning om att fallet skulle vara “polisiärt uppklarat”,
Om det varit så skulle detta ha varit mycket allvarligt. Det skulle ha speglat en likgiltighet inför det verkliga uppdraget, och det skulle naturligtvis ha varit kriminellt.
Men fakta talar mycket starkt för att det varit värre än så! Vi återkommer till detta, men först något om det avslöjande som Expressen nu publicerat.
Det märkliga telefonsamtalet från biografen Grand
Ett enligt åklagarna viktigt “bevis” mot Christer Pettersson var en påstådd iakttagelse vid biografen Grand. Det handlade om att den svårt nedgångne narkomanen Roger Östlund vid en tidpunkt, just minuterna innan mordet begicks, skulle ha sett Christer Pettersson utanför biografen som makarna Palme besökt. För att stötta trovärdighet presenterade åklagarna en bandinspelning av ett samtal från Östlund till Sigge Cedergren, den notoriske knarklangaren med de något märkliga relationerna till polisväsendet. Östlund skulle ha ringt från telefonautomaten inne på biografen. Narkotikapolisen spanade mot Cedergren denna kväll och samtalet är enligt åklagarna tidsbestämt till 23:15. Personal på biografer påstod att de iakttagit en person som förmodligen var den påverkade Östlund. Alltså: bevis fanns för att Östlund faktiskt befann sig vid biografen och att tidpunkten var före mordet. Och hans påstående att han sett Pettersson på platsen vägde enligt åklagarna tungt – inte minst mot bakgrund av att Christer Petterson själv hävdade att han vid denna tidpunkt lämnat Stockholms centrala delar.
Expressen, som tagit del av Mikael Hylins tv-dokumentär “Palme, träsket och mordrättegångarna” som ska visas nästa vecka i SVT1, kan nu citera en polisman som med bestämdhet påstår att utskrifterna (som fanns i tre versioner) samtliga är förfalskningar. Och att någon upptagning av det påstådda samtalet från mordkvällen överhuvudtaget aldrig existerat. Innehållet i samtalet tyder på att det ägt rum tre dagar innan mordet på Olof Palme. Dessutom finns inte längre någon möjlighet att granska bandupptagningen. Bandet har förstörts.
Vad Expressen inte nämner är att det finns fler graverande aspekter, som redan vid den första rättegången mot Pettersson påtalades av kritiska granskare.
Åklagarna insåg det trovärdighetsproblem som narkomanen Östlund innebar som vittne. För att till att börja med undanröja alla tvivel på om Östlund överhuvudtaget befann sig vid Grand under mordkvällen inkallades ett vittne som samtalat med honom utanför biografen. Det handlade om ett mycket trovärdigt vittne, och hennes vittnesmål innebar att Östlunds närvaro kunde ställas utom varje rimligt tvivel.
Men det fanns en hake. När vittnet avslutade samtalet med Östlund satte hon sig på en buss och när hon passerade mordplatsen några hundra meter söderut på Sveavägen såg hon där polisbilar och en ambulans. Palme var alltså redan död – skotten föll 23:21 – när hon såg Roger Östlund vingla iväg mot biografen Grands entré. Om denne sedan, som han påstått, inifrån biografen sett Pettersson genom entréns fönster, så har han alltså gjort denna iakttagelse efter mordet. Och om det nu var så, har alltså Christer Petterson, om han mördat Palme, av något svårbegripligt skäl valt att efter mordet uppsöka Grand, och där ägnat sig åt att stirra in genom entréns glasruta.
Under rättegångarna ägnade sig åklagarna Anders Helin och Jörgen Almblad (sedermera SÄPO-chef) åt att låtsas som att vittnesmålet från kvinnan utanför Grand inte slog sönder deras version; som gick ut på att Pettersson spanat på makarna Palme, förföljt och passerat dem och därefter ställt sig och väntat in dem i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen.
Åklagarna lyckades, otroligt nog, i rättssalen med detta konststycke, och starkt bidragande till framgången med att dribbla bort korten var tidsangivelsen (23:15) på den påstådda inspelningen av telefonsamtalet. Som nu av en insatt polisman rakt upp och ner beskrivs som en förfalskning.
Nå, hur förhåller det sig då med trovärdigheten av Östlunds utpekande av Pettersson vid Grand – oavsett tidpunkten?
Alla som seriöst granskat bakgrunden sätter den noll. Östlund “bearbetades” under mycket lång tid , för att till slut nå fram till “insikten” att han sett Pettersson. Drivande i bearbetningen av Östlund var den för sitt okonventionella arbetssätt notoriske kriminalinspektören Thure Nässén. Som idag säger sig ha svårt att minnas.
Men det har inte den pensionerade före detta narkotikaspanaren. Han har två gånger kontaktat mordutredningen för att lämna uppgifter om det han bestämt menar handlade om en förfalskning. Han har inte kontaktats tillbaka. Utredningens nuvarande chef, Krister Petersson, säger att han inte fått någon information om att narkotikaspanaren hört av sig.
Mörkläggningen måste hävas!
Mönstret känns igen. Från dag ett har underligheterna travats på varandra. Läsarna är nog bekanta med många av dem. eFOLKET har i tidigare artiklar berört flera skandalösa aspekter. Nu och här finns inte utrymme för uppräkning och redogörelse för dem alla.
Mörkläggningen måste nu få ett slut, och att hoppet står till ansvarskännande medier, enskilda undersökande journalister, rakryggade poliser och folkrörelser med ett engagemang för värnandet av demokratin och rättssamhället.
Som Inga-Britt Ahlenius, ledamot av den tidigare granskningskommissionen och FN-revisor, krävt måste nu frågan om Stay Behind upp på bordet. Vad hade denna djupt hemliga organisation för sig under mordnatten. Det vi vet är att den var aktiv i centrala Stockholm under mordnatten.
Stay Behind initierades av CIA efter andra världskriget. Vid tidpunkten för mordet på Olof Palme 1986 leddes den av ett hemligt utskott inom militäralliansen NATO. Runt om i Europa har Stay Behind kunnat knytas till terrordåd. Dess verksamhet har varit föremål för debatter i flera europeiske parlament. Även i EU-parlamentet. Men i Sverige har total tystnad rått!
Stay Behind byggdes överallt upp som hemliga beväpnade nätverk, baserade på nazister och reaktionära element inom polisen, militären och säkerhetstjänsten. Den högsta ledningen bestod av militärer på högsta nivå, näringslivstoppar och ett fåtal invigda medlemmar av ländernas regeringar. Stay Behind lades förmodligen ner i början av 90-talet. I Sverige var den siste chefen Svenska Arbetsgivareföreningens tidigare verkställande direktör Curt Steffan Giesecke.
Att det för Palmeutredningen så förödande paret Hans Holmér och Ebbe Carlsson var knutna till Stay Behind kan betraktas som mer än mycket sannolikt. Och detta gäller naturligtvis också deras utrustningssmugglande hjälpreda Carl-Gustaf Östling, polis, vapenhandlare och nazist – med flera i den högerextremistiska miljö som Holmér och Carlsson hade kontakt med.
Olof Palme var en nagel i ögat på högerkrafterna, både internationellt och i Sverige. Dessa krafter har haft sympatier och försänkningar inom den svenska statsapparaten. Inom regeringen och bland ledande socialdemokrater har också funnits en panisk rädsla för följderna av ett uppdagande av medverkan i mordet från västliga säkerhetstjänster och nätverks sida.
Förhoppningsvis kan den kommande tv-dokumentären bidra till att kravet på att allt ska fram i ljuset vinner kraft.
