Det som för ett år sedan var en krissituation för många, men en massmedial icke-fråga, är idag en av de riktigt stora politiska frågorna. Massmedia rapporterar och diskuterar de ensamkommandes situation var och varannan dag. En folkrörelse har vuxit fram som ger hopp. Men samtidigt: efter två år i Sverige väntar över 2 500 ensamkommande afghanska ungdomar fortfarande på besked om de får stanna i Sverige. Av de 23 000 som kom 2015 har hittills 7 000 fått tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd och 11 000 avslag, det skriver Karin Fridell Anter och Ingrid Eckerman, aktiva i Nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar.
År 2015 kom 160 000 flyktingar till Sverige. Av dem registrerades 35 000 som ensamkommande barn, varav 23000 från Afghanistan, många av dem uppvuxna utanför Afghanistan. De välkomnades av volontärer som delade ut mat och gav dem tak över huvudet. I september stod Stefan Löfven på Medborgarplatsen under parollen ”Refugees Welcome” och sa: ”Vi ska aldrig bygga murar för att skilja människor från människor. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig. Mitt Europa bygger inte murar.”
Några månader senare, den 24 november, presenterade regeringen en tillfällig lag som begränsade möjligheterna att få asyl och familjeåterförening. Den tillfälliga lagen trädde i kraft den 1 juli 2016 – med retroaktiv verkan.
Under hösten 2016 började man förstå effekten av den nya lagen. Med ett par veckors mellanrum bildades rörelsen #Vi Står Inte Ut men vi slutar aldrig kämpa av människor som arbetar med ensamkommande ungdomar samt uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! med tillhörande facebookgrupp. Båda växte snabbt och kom under 2017 att bli viktiga aktörer mot den tillfälliga lagens konsekvenser.Ett avtal slöts hösten 2016 mellan Afghanistans president och Sveriges statsminister om att Afghanistan skulle ta emot tvångsdeporterade flyktingar. Ett liknande avtal slöts mellan EU och Afghanistan. Detta möjliggjorde ”Luciadeportationen” 2016. Elva personer tvångsavvisades från Arlanda till Kabul.
Deportationen skedde inte helt obemärkt. En grupp demonstranter manifesterade sitt motstånd både vid förvaret i Märsta och på Arlanda, och det publicerades en del insändare och artiklar. Under 2017 skedde tvångsdeportationer, vanligen i chartrade plan, 28 mars, 30 maj, 11 oktober och 11 december. Vid varje tillfälle har aktivister, asylrättsadvokater och afghanska ungdomar funnits på plats. Cirka hälften av avvisningarna förhindrades i sista stund på grund av anmälda verkställighetshinder.
Enligt avtalet ska återvändande flyktingar få ett värdigt mottagande i Afghanistan. De som återvänder frivilligt får bo på hotell under två veckor, och de ska få ett återvändarbidrag på 30 000 kr. För dem som tvångsavvisas är förmånerna inga eller mycket små.
I den tillfälliga lagen är den asylsökandes ålder en helt avgörande fråga. Barn kan inte utvisas om de saknar ordnat mottagande i det mottagande landet. Migrationsverket ändrade sin praxis så att 16- och 17-åringar får tillfälliga uppehållstillstånd fram till 18-årsdagen, varefter de kan avvisas. En dom i Migrationsöverdomstolen mars 2017 gjorde att barn som saknar nätverk i Afghanistan kan få permanent uppehållstillstånd.
Dessutom fick de flesta utan tillförlitliga papper åldern uppskriven till 18 år. Hösten 2016 publicerade Migrationsverket en rapport där det framgår att åldersbedömningar inte gjorts på ett rättssäkert sätt. Flera JO-anmälningar om felaktiga åldersbeslut gjordes. De som godtyckligt skrivits upp i ålder har inte fått någon rättelse.
På uppdrag av regeringen genomförde Rättsmedicinalverket en upphandling av en ny metod för medicinska åldersbedömningar. Då den presenterades i början av 2017 utlovades betydligt större säkerhet än med tidigare metoder. Det visade sig snabbt att så inte var fallet, och att ungdomar i tveksamma fall regelmässigt bedöms vara över 18. Under hösten 2017 har metoden utsatts för stark kritik från läkare och advokater. Det har bland annat lett till att tre rättsmedicinare lämnat Rättsmedicinalverket.
Att bli 18 år medför en rad förluster: man förlorar sin gode man och sin socialsekreterare. Man förlorar sin plats i boende och familjehem och kan tvingas flytta till Migrationsverkets boende på annan ort där man kanske inte kan fortsätta i skolan. Man förlorar rättigheter enligt barnkonventionen och kan utvisas som vuxen. Cirka hälften av de ensamkommande från Afghanistan har fyllt 18 år eller blivit uppskrivna till 18 år då beslut fattas. Av dem är det mindre än 10 procent som får tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd.
Våren 2017 presenterade regeringen lagen om rätt till tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier. Migrationsminister Morgan Johansson gick ut i media med att många ungdomar skulle omfattas. Lagen, som trädde i kraft 1 juli 2017, var dock oklart formulerad och visade sig gälla mycket få. När detta skrivs, i mitten av december, har endast 99 ungdomar fått tillfälligt uppehållstillstånd för gymnasiestudier.
Efter ytterligare kritik presenterade regeringen den 27 november i år ett förslag till en vidgad gymnasielag. Även den är ännu så länge oklart formulerad, och regeringen markerade att avvisningarna ska pågå med oförminskad kraft tills lagen eventuellt träder i kraft. Om denna lag blir verklighet eller ej, och i så fall i vilken form, återstår att se eftersom den kräver godkännande från minst ett alliansparti.
Under 2016 började rapporteras om psykisk ohälsa, självmord, prostitution och missbruk bland utvisningshotade ensamkommande ungdomar. I februari 2017 kallade Barnombudsmannen Migrationsverket, IVO och Socialstyrelsen till en överläggning. Man kom överens om åtgärder. Regeringen anslog 10 miljoner kronor till ideella organisationer för att motverka psykisk ohälsa bland ensamkommande ungdomar.
I dessa diskussioner lyftes aldrig den enda boten fram: att ge ungdomarna möjlighet att stanna kvar i Sverige. Socialsekreterare och BUP-personal berättar om hur svårt det är att förmedla hopp till deprimerade ungdomar, när inget hopp finns.
I oktober publicerade #Vi står inte ut en rapport med åtta fullbordade självmord under 2017 och 100 självmordsförsök som ledde till sluten psykiatrisk vård. Under oktober och november tog ytterligare minst 10 ungdomar sitt liv.Allt eftersom antalet asylsökande i Sverige minskade gjorde sig Migrationsverket av med de dyra boenden i framför allt södra Sverige som man upphandlat under vintern 2015-2016. Ungdomar har fått flytta från det ena boendet till det andra. Det finns exempel där en 17-åring kan ha haft 14 olika boenden.
De ungdomar som kommunerna inte behåller sedan de blivit 18 år hänvisas till kvarvarande vuxenboenden, ofta i norrländsk glesbygd. De som har möjlighet stannar kvar på orten där de bott tidigare, ibland i ett ideellt familjehem men ofta genom att flytta runt mellan kompisar, med en eller annan natt på gatan – en situation som tär psykiskt. Regeringen anslog till sist en mindre summa pengar (195 miljoner kronor) som fördelas till varje kommun som själv bestämmer hur de ska användas. Ett antal kommuner försöker nu ta hand om dem som blir 18 år, medan andra kommuner tar emot pengarna men ändå inte ordnar något boende åt ungdomarna.
Få av dem som fått sina tre avslag har för avsikt att låta sig ensamutvisas till Afghanistan. ”Hellre dör jag i Sverige än fångas av talibanerna”. Några har tur, svenskar låter dem bo hos sig. En del prövar lyckan söderut i Europa. Några har där haft tur och fått uppehållstillstånd i t.ex. Italien. Andra har hamnat under broarna i Paris. Ett antal har ”fångats” av polis och blivit sända till svenskt förvar, varifrån de utvisas till Afghanistan.
Många bor kvar i Sverige som papperslösa. Polisen har upprepade gånger varnat för det skuggsamhälle de ser växa fram. Det handlar om kanske 10 000 personer som väntar på utvisning. Reaktionen från regeringen har varit ökade resurser till förvaren och gränspolisen för att sätta fart på utvisningarna.
Föreningen Stöttepelaren startades hösten 2017 av nätverket Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Insamlade medel går i första hand till papperslösa ungdomar, via olika lokalgrupper i landet. Andra organisationer letar boenden.
Siffror från FN-organet UCDP visar att 2016 var det blodigaste året sedan 1989 i Afghanistan, med nästan 18 000 döda i väpnade konflikter. Under 2017 skedde en rad bombdåd och andra terroristattacker, både i Kabul och på andra ställen i landet. Våldet och instabiliteten i landet ökade ytterligare då USA fällde bomber och aviserade ökad militär insats. IS nederlag i Syrien och Irak ledde till att de förstärkte sin närvaro i Afghanistan. Folkgruppen hazara, som många av ungdomarna i Sverige tillhör, är extra utsatta för både IS och talibanerna eftersom de är shiamuslimer och anses otrogna av fundamentalistiska sunnimuslimska grupper.
I augusti 2017 kom ett nytt rättsligt ställningstagande från Migrationsverket om säkerhetssituationen i Afghanistan. Här gjordes bedömningen att två provinser samt Kabul fortfarande är säkra nog för internflykt.
Det är inte bara kriget som utgör en risk för de ensamutvisade. Trots att Migrationsverkets nya ställningstagande tar upp flera andra riskfaktorer fortsätter man att ge avslag till människor som riskerar dödsstraff på grund av sin religion eller sin sexuella läggning, eller som hotas av blodshämnd eller hedersrelaterat våld från den egna familjen.
De som har personliga hot mot sig antas kunna gömma sig för fienden i en annan del av Afghanistan. Den möjligheten förnekas av Afghanistankännaren Anders Fänge. Polis och talibaner samarbetar över hela landet.
De ensamutvisade utmärker sig med sin klädsel, kroppsspråk, inställning till religionen och mänskliga rättigheter. De från Iran och Pakistan känner inte koderna, de har en avvikande dialekt eller kan inte språket.
Enligt aktuell statistik från Migrationsverket har nästan 1100 ungdomar ensamutvisats, de flesta ”frivilligt” och några tiotal med tvång. Uppföljningar i Kabul har gjorts av media och volontärer. Det finns uppenbara svårigheter med att få ut det utlovade återvändarbidraget. En del ungdomar har, ofta med ekonomisk hjälp från Sverige, tagit sig till Iran där de vuxit upp och kanske har familj. Andra försöker överleva så gott det går. Det finns inga uppgifter om att någon lyckats etablera sig.
När den tillfälliga lagen antogs i riksdagen stöddes den av en massiv riksdagsmajoritet bestående av regeringspartierna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Centern, Vänsterpartiet, en liberal och fyra miljöpartister röstade emot. Senare växte den interna oppositionen i regeringspartierna.
Inför socialdemokraternas partikongress april 2017 hade tusentals lokala förtroendevalda och kongressombud fått brev från aktivister. #Vi står inte ut, som drivit frågan om amnesti, hade hög närvaro. Många kongressombud uttalade sitt stöd för amnesti, men accepterade vid omröstningen partiledningens förslag om att inte förändra något i Sverige utan endast försöka förbättra EU:s asylpolitik.
Även under Miljöpartiets kongress i maj var aktivister närvarande. Här lyckades kongressombuden få till stånd en ändring av partiledningens förslag. De som fått avslag för att de hunnit fylla 18 år ska, enligt kongressbeslutet, få ny möjlighet till prövning för permanent uppehållstillstånd. Det interna trycket inom Miljöpartiet kom sedan att driva fram den omformulerade gymnasielag som just nu diskuteras.
Bland de afghanska ungdomarna finns ledare och förebilder. Arif Moradi har från slutet av 2016 publicerat videos på sociala medier, med budskap om mänskliga rättigheter och allas lika värde oavsett etnicitet, religion, kön och sexuell läggning. Ali Zardadi publicerade i juni sin bok ”Ängeln och sparven” som snabbt nådde toppen på webbsajten Bokus försäljningslista. Ahmad Rahimi fick i augusti Raoul Wallenberg-akademins pris Ungt kurage. Många andra har visat stor organisationsförmåga under demonstrationer och kampanjer.
I början av augusti 2017 började tio afghanska ungdomar, under namnet ”Ung i Sverige”, en sittstrejk på Mynttorget i Stockholm med målet att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Manifestationen växte lavinartat och flyttade till Medborgarplatsen. Medias strålkastarljus sattes på de afghanska ungdomarnas situation. Unga och gamla från hela Sverige slöt upp.
Den 19 augusti annonserade ”Stå upp för Sverige” att de skulle ha en tyst motdemonstration. De kom med cirka 150 deltagare som skrek rasistiska glåpord, men möttes av över 1000 svenskar och afghaner som svarade med ”kärlek”.
Ungdomarnas strejk flyttade senare till Norra Bantorget och avslutades efter två månader. Ung i Sverige finns kvar som en stark aktör. De har demonstrerat utanför riksdagens kansli, vid Konserthuset på Nobeldagen och vid tvångsdeporteringarna. Dess ansikte utåt, 17-åriga Fatemeh Khavari, har porträtterats i tidningar och medverkat i debattprogram och internationella hearings.
Sittstrejken i Stockholm blev inledningen till manifestationer på många håll i landet. Den 25 november utlystes Flyktingarnas dag, med många goda talare på Medborgarplatsen. Den 10 december, mänskliga rättighetsdagen, organiserade #Vi står inte ut ljusmanifestationer runt om i hela landet. Den 12 december initierade Ung i Sverige skolstrejker.
Det som för ett år sedan var en krissituation för många, men en massmedial icke-fråga, är idag en av de riktigt stora politiska frågorna. Massmedia rapporterar och diskuterar de ensamkommandes situation var och varannan dag. En folkrörelse har vuxit fram som ger hopp – en mångfacetterad rörelse som startades av svenskar som inte stod ut, men där de ensamkommandes egna representanter idag spelar en viktig roll. En så stark mobilisering har vi inte upplevt sedan antikärnkraftsfrågan kring 1980.
Och samtidigt: efter två år i Sverige väntar över 2 500 ensamkommande afghanska ungdomar fortfarande på besked om de får stanna i Sverige. Av de 23 000 som kom 2015 har hittills 7 000 fått tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd och 11 000 avslag. Många saknar redan både bostad och försörjning. Trots insatser från civilsamhället riskerar allt flera ungdomar att hamna på gatan. Inte bara ungdomarna mår allt sämre psykiskt – även de bortåt 100 000 ”hjälparna” riskerar sekundär traumatisering.
Afghanistan är kaotiskt. Att utvisas dit är farligare än någonsin, men varken regeringen eller Migrationsverket är beredda att stoppa utvisningarna.
Politiker och andra motståndare hävdar att den som saknar skyddsskäl ska lämna landet. Vad som är skyddsskäl är dock en politisk fråga som varierar över tid. Det finns en glidande skala där politiska direktiv anger hur generös eller hård bedömningen av skyddsskäl ska vara. I dagens asylpolitik är det genomgående ”hellre fälla än fria” som gäller.
Politiker hänvisar också till att vår asylprocess är den mest rättssäkra i Europa. Samtidigt vet vi att svensk asylpolitik snarast är ett lotteri, beroende på vilken god man, advokat, handläggare och nämnd man tilldelas. Andra länder har tagit konsekvensen av sin rättsosäkerhet och ger bifall i betydligt större grad än Sverige.
Rörelsen för de ensamkommandes rättigheter har mycket att göra!
Karin Fridell Anter
Ingrid Eckerman
Artikeln tidigare publicerad i internationalen.se
Mer information:
stoppautvisningarna.blogspot.se
farr.se
blankspot.se/tag/afghanistan
