I debattartikeln skriver Alex Fuentes om hur nu medier och regeringar världen över agerar som ekon åt den venezolanska ytterhögerns utstuderade desinformation. Att nu bidra till att avslöja högerns agerande och planer är en viktig uppgift för den internationella socialistiska vänstern, understryker Fuentes – samtidigt som han också understryker att den internationella socialistiska vänstern långsiktiga och grundläggande solidaritetsuppgift måste handla om stöd till de venezolanska vänsterkrafterna. Det vill säga de klasskampsinriktade och socialistiska organisationerna i Venezuela, vilka idag trakasseras av Maduros regering.
Alex Fuentes artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Det är ingen tillfällighet att högerdemonstranter nu samlas utanför arméns kaserner och kräver att den ska ta makten. Det är inget annat än förberedelser för en militär kupp eller ett inbördeskrig. Man behöver inte vara anhängare till Maduros regering för att ta avstånd från den samlade högerns revanschistiska kupplaner.
Consejo Nacional Electoral (Nationella Valrådet) utropade den nuvarande presidenten Nicolás Maduro till vinnare av presidentvalet i Venezuela den 28 juli med 51,2 procent av rösterna. På andra plats kom högerns Edmundo González (ledd av Venezuelas Margaret Thatcher, Corina Machado) med 44,2 procent. I detta historiska val deltog 59 procent av väljarkåren som var inskrivna för att rösta vilket är ett ”rekord” i valdeltagande. Venezuelas president Maduro kommer att kunna regera en tredje mandatperiod fram till 2030.
Resultatet är en kalldusch för högern i omvärlden framförallt på grund av de förväntningar som skapats av borgerlig media världen över. Samma högervridna media som outtröttligt hade utropat Le Pen till vinnare i Frankrike innan valet den 7 juli sa exakt samma sak före valet i Venezuela: ”inte en chans att Maduro kan vinna”, och upprepade som papegojor att vinnaren skulle bli Corina Machado.
Två dagar efter valet har högern i Venezuela uppbackad av allt från nyfascister och extrema ”galningar” som Javier Milei i Argentina, över USA och latinamerikanska regeringar, till ligth vänster personligheter som Boric i Chile och Lula i Brasilien hällt bensin över det som redan var spänt före valet.
Allt från USA:s Antony Blinken, över borgerligt liberala, till socialdemokrater, försöker nu ifrågasätta resultatet. Fel låt vann, enligt dem. Det var helt otänkbart att högerkandidaten skulle förlora valet eftersom Väst hade bestämt sig för att tro på optimistiska, icke auktoritativa, valprognoser.
Regeringen å sin sida hade anklagat högern och internationella nyhetsbyråer i Väst för att tala om regeringens ”valfusk” redan innan valet. I ett av sina sista tal före valet hänvisade Nicolás Maduro till de förvandlingar han tyckte skulle kunna uppnås efter 25 år av förändringar och där han också använde hårda ord mot extremhögern om den vågade förkasta valresultatet: ”Om ni inte vill att Venezuela ska hamna i ett blodbad, i ett inbördeskrig på grund av fascisterna, låt oss garantera den största framgången och den största segern i vårt folks valhistoria”. Detta fick somliga att mana till återhållsamhet.
Skulle “chavismen” och högern erkänna ett eventuellt nederlag eller massivt uppmana sina anhängare att ta över gatorna? Det talades mycket om spänningar och osäkerhet innan presidentvalet den 28 augusti. Den borgerliga oppositionen klagade i sluttampen av valrörelsen över förföljelse (även i förhållande till banala situationer som var svårt att ta på allvar) trots att hundratals internationella observatörer försäkrade att valprocessen pågick oklanderligt.
Högern gnällde om att venezolaner i utlandet förbjöds att rösta (innan valet) när i själva verket drygt 228 000 av dessa väljare fick rösta från 106 städer runt om i världen.
Högern uttryckte även sitt missnöje över att det fanns åtta andra presidentkandidater som kunde ta röster från USA:s gudbarn dvs Maria Corina Machado som var den verkliga ledare för borgerligheten, den färglösa presidentkandidaten Edmundo González var bara en intetsägande galjonsfigur.
Kampanjen styrdes inte av honom utan av María Corina Machado, en tidigare kuppmakare som under hela valprocessen varit USA:s verkliga kort i Venezuela.
I en intervju med den spanska tidningen El País dagar före valet uteslöt hon kategoriskt Maduros seger och hävdade att högern redan besegrat ”chavismen” på gatorna och att Maduro bara hade att acceptera det som ett fullbordat faktum. “Internationell politik har en mycket viktig roll eftersom utfallet den 28 juli är avgörande”, underströk Machado.
I intervjun sa hon implicit att om Maduro vann skulle högern behöva hjälp av en utländsk intervention.
Machado hade redan 2019 sagt till Storbritanniens BBC News: “Det är därför västerländska demokratier måste förstå att en kriminell regim bara kommer att lämna makten inför ett trovärdigt, överhängande och allvarligt hot om våldsanvändning”.
Maduros kampanjchef, Jorge Rodríguez, sa innan valet att regeringen skulle försvara valresultaten som utfärdats av Nationella valrådet även med sitt “eget liv”.
Sedan den karismatiske Hugo Chavez ankomst till makten 1999 har USA inte slutat med sina aggressioner mot Venezuela och har genom CIA finansierat alla kuppförsök som har iscensatts för att störta “chavismen” från makten.
USA:s 930 ekonomiska sanktioner under 20 år drev Venezuela till ett närmare ekonomiskt samarbete med Kina, Iran och Ryssland. Den US-amerikanska och västimperialistiska ekonomiska belägringen, blockaden, är huvudförklaringen till den ekonomiska krisen med hög inflation, minskning av BNP, arbetslöshet och minskad oljeproduktion samt massmigration som drabbat landet. Detta tigs ihjäl av media i Väst, men bekräftar bara ännu en gång den gamla marxistiska tesen: den härskande ideologin är den härskande klassens ideologi.
Den borgerliga högeroppositionen i Venezuela gjorde sig själv illegitim 2005 när den plötsligt drog sig ur det årets val, det var ett krav från USA:s George Bush. Sedan dess har högern och dess internationella uppbackare växlat från väpnad aggression och destabiliseringsplaner såsom svartmarknad, till val, men utan att nå sina mål om att återerövra förlorad makt.
Ett dokument från US National Security Agency som avslöjades 2013 av Edward Snowden för den brittiska tidningen The Guardian, inkluderade Venezuela bland USA:s sex “prioriterade mål”. Chavez sa då: ”Den venezuelanska oligarkin, det nordamerikanska imperiet kommer aldrig att acceptera oss. De kommer alltid att planera manövrar för att försöka få oss härifrån, om vi inte ändrar oss och överlämnar oss till dem”.
Och under sin mandatperiod i USA kombinerade Barack Obama “smart power”, “soft power” och “hard power” utan framgång, men de intensifierade Venezuelas ekonomiska kris.
Nationalförsamlingens ordförande och Nicolás Maduros kampanjchef, Jorge Rodríguez, sa efter att valresultaten var kända: “Det venezuelanska presidentvalet markerar angriparnas definitiva nederlag”.
Med hänsyn till vad USA:s administrationer lyckats åstadkomma genom åren är det minst sagt naivt, ja rent av korkat, att påstå att valresultatet är “angriparnas definitiva nederlag”. Den centrala frågan i Venezuela har hela tiden varit, och fortsätter att vara, tillgången till landets oljeintäkter. Venezuela har de största olje- och gasreserverna i världen – det är ett privilegium och samtidigt dess förbannelse.
USA-imperialismen är hungrig efter obegränsad strategisk tillgång till Venezuelas naturtillgångar, vilket är oförenligt med en oberoende stat från nordamerikanskt herravälde.
Washington satsade nu 2024 på att högern kunde vinna valet mot Maduro och efter mycket om och men avstod man från militära manövrar och kuppförsök. Men nu har det återigen blivit ett bakslag för just USA.
USA:s utrikesminister Antony Blinken meddelade cyniskt från Japan att “USA applåderar det venezuelanska folket för deras deltagande i presidentvalet den 28 juli trots betydande utmaningar och djup oro över processen” och tillade: “Vi hyser stark oro att det offentliggjorda resultatet inte speglar viljan eller rösterna hos Venezuelas folk” och så är spektaklet i gång. Högern i Venezuela fick grönt ljus och började gasta om “omfattande valfusk”.
Den chilenske socialdemokratiske presidenten Gabriel Boric sa att valresultaten “är svåra att tro på, vi kommer inte att erkänna något resultat som inte är verifierbart”.
All borgerlig media började upprepa att det var “svårt att tro på siffrorna”. Svensk borgerlig media anslöt till kören för att upprepa att “regimens segerbesked möts av misstro”, det ”sägs vara avgjort”, “ett resultat som förväntas ifrågasättas” och så vidare.
Aftonbladet skrev om en “oväntad seger” och satt pricken på i:et eftersom högern internationellt, i dess olika nyanser, redan bestämt sig för att den USA-vänliga högern i Venezuela skulle vinna valet.
Dagens Nyheter skrev insinuant att det var Maduro som utropat sig som vinnare, inte att det är Nationella Valrådet som meddelade Maduros seger. USA hade dock en ”plan b”; att ignorera valresultatet och på sikt återigen främja kupplaner med möjligheter till militärt ingripande.
Från att inte ”tro” på valresultatet gick man sedan till inte erkänna Nationella Valrådets valresultat och därefter gick Corina Machado vidare och hävdade att hon hade vallistor som visar att högern hade fått över 73 procent av rösterna. Något bevis för detta finns dock inte och ingen som helst oberoende kontroll över var Machado påstår. För att desarmera dessa inflationssiffror måste myndigheterna publicera öppet alla valprotokoll.
De som innan valet talade om ett “oförutsägbart” beteende hos huvudaktörerna efter den 28 juli hade förberett terrängen.
Högern ville vrida klockan tillbaka, privatisera allt och hade på förhand begärt Maduros huvud på ett fat. Nu blev det inte så.
Presidentvalet i Venezuela var, när allt kommer omkring, en riktig fälla för den arbetande befolkningen. En fälla mellan en mycket kritiserad regering inriktad på att stanna vid makten och en höger som sådde falska förhoppningar om “frihet” när den egentligen var ute efter att återerövra regeringen för att själva förvalta kapitalismen till överklassens fördel.
Det var en inringning där de arbetande ställdes inför Maduros regering och den ultranyliberala oppositionen.
Medan Maduro under valkampanjen talade om en “socialistisk modell” administrerade regeringen ett kapitalistiskt system som är bra på att göra vad det systemet är till för: att förtrycka och utsuga de arbetande. En stor del av av den breda arbetarklassen var redan trött på en regering vars löften aldrig förverkligats samtidigt som den konsekvent visat respekt för ägarklassens intressen.
Venezuelas arbetare och fattiga har sett sina levnadsvillkor försämras under de senaste åren. Inför denna ekonomiska och sociala utveckling stämde högern upp sirensånger upp med löften om frihet och rabiat motstånd mot en regering med vänsterfernissa.
Den ekonomiska krisen och illusioner om högerns abstrakta löften om frihet gjorde att den nyliberala oppositionen kunde räkna med stöd från en del av folket.
Valet var en fälla för de arbetande eftersom de inte hade någon möjlighet att rösta på ett antikapitalistiskt alternativ. Vänstern hindrades att ställa upp. På så sätt knuffades stora folkliga skaror i armarna på högern som framstod som det enda synliga alternativet till regeringen i avsaknaden av en vänsterkraft som kunde uttrycka arbetarnas och de förtrycktas sak.
Den internationellt orkestrerade vägran att erkänna valresultatet har nu stärkt dem som i Venezuela alltid velat bli av med Maduros regering. Allt tyder nu på våldsamma konfrontationer då högerns paramilitära grupper släpps ut på gator för skapa kaos. Det är ingen tillfällighet att högerdemonstranter samlas utanför arméns kaserner och kräver att den ska ta makten. Det är inget annat än att iscensätta förberedelser för en militär kupp eller ett inbördeskrig. Man behöver inte vara anhängare till Maduros regering för att ta avstånd från den samlade högerns revanschistiska kuppplaner.
Det återstår nu för alla som förtrycks av kapitalism att mobilisera för en oberoende politisk organisation, på basis av ett antikapitalistiskt program som kan erbjuda en progressiv lösning på den ytterst akuta krisen i Venezuela. Valresultatet upphäver inte det rådande ekonomiska systemet som ligger till grund för krisen. Utmaningen är stor men oundviklig. De redan nertryckta har egentligen inget val, de måste stå emot regeringens ekonomiska politik och extremhögerns kupplaner som förebådar en kontrarevolutionär utveckling,
De kommer att behöva kämpa mot förtryck, repressiva lagar, kriminaliseringen av rätten att protestera, privatiseringar, fortsatta åtstramningsplaner och till försvar av demokratiska fri- och rättigheter. Den enda garantin för att uppnå demokratiska, ekonomiska och sociala rättigheter och rätten till politisk representation sker genom arbetarnas egen kamp, i en allians med fattiga bönder, kvinnor och ungdomar. För att ta sig ur fällan från den 28 juli, där det venezuelanska folket fick ”välja” mellan politiska projekt som på olika sätt företräder kapitalets intressen och nu parera högerns kontrarevolutionära lösningar, måste de arbetande bygga sitt eget politiska parti och slåss för en genuin arbetarregering.
Alex Fuentes
