Albin Tran:
Varannan ungdom har någon gång haft en vän som uttryckt att de inte längre vill leva. Läs den meningen igen. Det är en siffra som borde få varje vuxen i Eskilstuna att stanna upp. Samtidigt uppger hela 21 procent att de sällan eller aldrig har någon vuxen att prata med. Istället vänder sig 32 procent till en kompis en kompis som själv kan vara i kris.
Folkhälsomyndigheten rapporterar att 37 procent av unga kvinnor och 21 procent av unga män i åldern 16–29 år upplever ganska eller mycket stress. Enligt organisationen Mind har 74 procent av unga ett gott psykiskt välbefinnande, men det innebär också att en fjärdedel mår betydligt sämre.
Trots att vi pratar mer om psykisk ohälsa i samhället, känner sig många fortfarande ensamma med sina problem – nästan hälften av ungdomarna i en undersökning uppgav att de ofta skäms när de mår dåligt.
Att ignorera detta är att urholka skyddet för barn och unga. Vi kan inte avfärda detta som ett ”importerat problem”, som vissa påstår. Det är ett samhällsproblem – vårt problem som måste lösas tillsammans.
Vad kan Eskilstuna kommun göra?
Fler ungdomscoacher i skolorna. Varför? För att unga ska ha fler vuxna i sin direkta närhet som de kan lita på. En skolkurator kan vara svår att nå, men en ungdomscoach som rör sig i skolmiljön varje dag kan skapa trygga relationer. Kommunen kan erbjuda utbildning och anställningar för personer med bakgrund inom socialt arbete, psykologi eller pedagogik för att fylla denna funktion.
Bättre samarbete mellan skola, socialtjänst och fritidsgårdar. Varför? För att unga som mår dåligt ofta fångas upp i fritidsmiljöer snarare än i skolan. Om en elev inte vågar prata med sin lärare kanske de öppnar sig för en fritidsledare. Genom att skapa samverkansgrupper och delad information kan stödet bli mer sammanhållet och lättillgängligt. Kommunen kan exempelvis införa en gemensam plattform där skolpersonal och fritidsverksamheter kan signalera om oro på ett strukturerat sätt.
Lågtröskelverksamheter för unga. Varför? För att många drar sig från att söka professionell hjälp på grund av långa väntetider eller stigma. Genom att erbjuda platser där unga kan få stöd utan att boka tid eller gå via vården kan fler få hjälp tidigare. Kommunen kan ge ekonomiska incitament till ideella organisationer och ungdomsdrivna initiativ som skapar dessa mötesplatser.
Vad kan regeringen göra?
Öka finansieringen till elevhälsan. På nationell nivå behövs incitament som skapar långsiktig förändring, både genom ekonomiska resurser och politiska reformer. Varför? För att det inte räcker med en skolkurator på 500 elever. Med mer resurser kan varje skola ha fler kuratorer och psykologer, vilket gör att unga får snabbare hjälp. Regeringen kan styra bidrag till kommuner som anställer fler elevhälsoprofessionella och samtidigt minska den administrativa bördan så att de kan fokusera på eleverna istället för pappersarbete.
Nationell satsning på mental hälsa i skolan. Varför? För att många unga saknar kunskap om hur de kan hantera sin psykiska hälsa. Att inkludera undervisning om stresshantering, ångest och hur man söker hjälp i skolans läroplan kan normalisera samtalet om psykisk ohälsa. Här kan regeringen skapa ekonomiska incitament genom att ge skolor extra resurser för att införa denna utbildning.
Bygga ut ungdomspsykiatrin och minska väntetiderna. Varför? För att unga som väl söker professionell hjälp inte ska behöva vänta i månader. Regeringen kan exempelvis införa prestationsbaserade ersättningar till regioner som kortar kötiderna, vilket ger dem starkare incitament att prioritera barn och ungdomspsykiatrin.
Det räcker inte att bara prata om psykisk ohälsa vi måste skapa strukturer som gör det lättare för unga att få hjälp och för vuxna att finnas där. Psykisk ohälsa, kriminalitet och utsatthet hör ihop. Att ignorera detta problem är att överge en hel generation.
Albin Tran
