Över hela världen bemöts fredliga demonstrationer med allt mer brutalt våld från de makthavande. Journalister mördas, klimataktivister fängslas och mördas. Arbetarklassen i många länder tvingas arbeta under vidriga och människofientliga förhållanden.
Ekonomiskt tvång tvingar dom till att arbeta i industrier som är direkt farliga för miljön och klimatet. Delar av arbetarklassen som ställer krav på produktionens inriktning avskedas och svartlistas.
Ett system som globalt utrotar stora delar av ekosystemet, det som under årmiljoner byggts upp till gagn för mänsklighetens överlevnad, ja som är en förutsättning för våra liv överhuvudtaget- är det rätt att inte med sitt liv försvara det? Är det en human plikt att även med våld försvara livet?
Jag vet inte längre, min pacifism har fått ett tvivel. En naggande oro, en slags törn, en filosofisk och politisk grundinställning ifrågasätts alltmer i mitt sinne. Hur mycket jag än tror på icke-våld och ser vad som händer i världen, så finns tvivlet där. Ska de arbetslösa ropa halleluja åt varje jobb de erbjuds om det både är klimatvidrigt och uselt betalt. Arbete till varje pris?
Är det inte rätt att beväpna sig när en fabrik släpper ut direkt dödande avfall? När bönder tvingas bort från sina gårdar, landgrabbing, när klimataktivister kallas för terrorister, när man i städer varnas för att luften man andas är direkt farlig och protesterar mot det blir stämplade som regimfarliga osv.
I vissa delar av världen är många tvingade till våld för försvar av de grundläggande villkoren för livet självt. I Sverige tror jag inte på våld som metod men situationer kommer att förändras och Sverige är en liten bricka i världen och vi kan inte med naivitet se på hur landet utnyttjas i stormaktspelet. För att tyst och stilla åse vad som händer gör det nästan brottsligt, ja nästan kriminellt mot de generationer som är tvingade att städa upp efter kapitalismens härjningar och skövlingar av planetens resurser.
Att i princip tala för pacifism idag kan vara ett brott mot kommande generationer. Därför tvivlar jag på min pacifism, för hur ska den rädda det som räddas kan?
Peter Danngren
