Snobben, kroppsspråk

Va fan säger du?

Ja, va fan säger vi egentligen? Och är det någon idé att säga något när ändå ingen lyssnar?

Jag lyssnar ofta på radion, P1. Det är en sak som ofta slår mig. Det är när någon använder ett konstigt sätt att slänga in ett meningslöst ord i var och varannan mening. Då får jag svårt att lyssna.

För någon vecka sedan var det en som slog svenskt rekord i att slänga in ordet “liksom”, inte bara i varje mening, utan flera gånger i varje mening.

Det är liksom inte helt ovanligt att just ordet liksom används liksom lite här och där. Det blir liksom till en ovana. Man kanske inte ens själv är medveten om att man säger liksom liksom hela tiden.

Vid sådana tillfällen sitter jag bara och väntar på när nästa “liksom” ska dyka upp. Jag missar helt vad personen har att säga, väntar bara på liksom, liksom.

Idag hörde jag en person på radion som började varje mening med “vad heter det nu igen?”. Efter ett tag gick det inte att värja sig. Jag satt bara och väntade på nästa ”vad heter det nu igen?” så jag missade liksom totalt vad personen hade för budskap.

Ibland talas det om retorik som något negativt. “Det där är bara retorik”, säger man när man avfärdar vad någon säger.

Aristoteles den första retorikern

Men vad jag förstår betyder retorik talekonst. Det betyder att man har talets gåva, att man kan framföra sitt budskap så att det når mottagaren. Aristoteles kallas retorikens fader.

Att vara duktig retoriker är inte konstigare än att vara duktig i matematik, språk eller matlagning.

Som duktig retoriker ska man också ha koll på kroppsspråket och tonläget och hur man framför det talade ordet.

Om man säger att man är fly förbannad och samtidigt ser ganska nöjd ut, blir budskapet tvetydigt.

Det finns experter inom området, till exempel den amerikanska kommunikationsforskaren Albert Mehrabian, som hävdar att vi kommunicerar till 55 procent med kroppen och 38 procent med rösten. Ordet står för ynka 7 procent.

Ray L Birdwhistell, professor i kommunikation vid Pensylvaniauniversitetet har gjort en liknande uppskattning och kommit fram till 70 procent kroppsspråk, 20 procent tonfall och 10 procent för orden vi säger.

Är detta sanning är det nästan meningslöst att öppna käften. Det är ju ingen som lyssnar, de tittar ju mest på mig och drar sin slutsatser av det.

Men det finns forskare som hävdar att det råder en hel del myter och överdrifter i de här forskningsresultaten. Visst har kroppsspråk och tonfall stor betydelse. Men inte riktigt lika stor som det hävdas. Man gör till exempel felaktiga jämförelser med djur och deras kroppsspråk. Djur har ju inta samma talförmåga som vi människor utan måste förlita sig på kroppsspråk, morranden och andra läten för att göra sig ”förstådda”.

Kroppsspråk

Eller som Carl Hammarén har sagt:
“Ansiktsuttryck kan vara svårtolkade. Grubbel över livets mening och svårartad förstoppning kan ge liknande ansiktsuttryck”.

Trots allt – vi kan nog fortsätta att prata med varandra. Det är liksom inte helt bortkastat. Däremot kan det vara bra att tänka på hur vi uppför oss när vi pratar med medmänniskor.

Det finns ju människor vi tycker är ganska “jobbiga”, de som bara klagar och slukar vår energi. De som är som “svarta hål” där man bara dras med ner i mörkret.

Och så finns det positiva människor som “ger energi”, som inte bara klagar över allt elände utan också pekar på lösningar och som visar att det också finns ljus i tunneln. Och att detta ljuset i tunneln inte alltid är ett mötande tåg.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: