“Varför är det så populärt med mord som underhållning?” är rubriken på ett inlägg i eFOLKET som jag skrev 27 juni.
När jag sitter med Aftonbladet söndag 5 juli tittar jag lite extra på TV-tablån och noterar att det fullkomligt vimlar av filmer och serier på temat mord.
I SVT1:
- Mordutredningen
- Efterlyst för mord
- Dublin murders.
Kanal 3:
- Morden i Midsomer. (går även i kanal 8)
TV 4:
- Maria Wern: De döda tiger.
- GW:s mord.
- Morden i Helsingör.
- Mord i paradiset. (går även i kanal 8)
Kanal 6:
- Svenska fall. En dokumentärsierie om mord.
Kanal 7:
- Mord och inga visor.
- Miss Marple. En mystisk blondin hittas död.
- Poirot. Den förmögne Gordon Cloade hittas död.
Kanal 8:
- Morden i Midsomer.
- Mord i paradiset.
- Morden i Midsomer, en gång till. “När Debbie Moffett krossas av en gigantisk ost i ett traditionstyngt lokalt mejeri är det bara början på en serie dödsfall”.
- Mord i paradiset, repris bara några timmar senare.
DR 1. Dansk kanal:
- Mord utan gränser.
- Mord med miss Fisher.
- Unge Morse, som handlar om unge kommisarie Morse som löser mordfall.
TV12:
- Mordutredarna. Icke att förväxla med Mordutredningen i SVT1.
Sammanlagt blir det här 20 serier på temat mord i TV-kanalerna som jag kan läsa i Aftonbladets TV-tablå. Sammanlagt 20 mordserier i åtta kanaler under en enda dag. Jag ställer mig åter frågan – varför är det så populärt och intressant med mord som underhållning?
Våld och ond bråd död som underhållning är inget nytt.
Vi hade gladiatorspelen under antikens Rom där slagskämpar i underhållningssyfte tvingades kämpa på liv och död inför publik med andra gladiatorer, eller med vilda djur. Gladiatorernas hälsning till kejsaren, om denne var närvarande, sägs ha varit “Ave Caesar, morituri te salutant” (“Ärade kejsare, de som är på väg in i döden hälsar dig”)
En gladiator kunde be om nåd under gladiatorspelet genom att lägga sig på rygg och sträcka upp en arm. Åskådarna kunde då rösta ifall de tyckte att gladiatorn skulle skonas eller dödas.
Om kejsaren var närvarande var det han som ensam beslutade om nåd eller död.
Efter filmen “Motorsågsmassakern” från 1974 fick vi en omfattande debatt om det så kallade “videovåldet” och huruvida detta fiktiva våld kunde trigga folk till att begå våldshandlingar.
Jag hörde en “förklaring” från några ungdomar som sparkat ihjäl en man:
“Men jag sparkade ju honom bara en gång i huvudet”.
Han hade ju sett underhållningsvåldet där man kunde sparka och slå varandra gång på gång. Man hoppade upp och fortsatte slåss utan att till synes tagit någon större skada av alla sparkar. Att någon då kunde dö av en enda spark mot huvudet föreföll osannolikt för denne yngling.
Sedan har vi dödsstraffet där offentliga avrättningar ses ett nöje, som något slags underhållningsvåld.
Rolf Waltersson
