Vi vill inte veta av myllret
oväsendet och oron där ute
vi blickar inåt
mot oss själva och våra närmaste
koncentrerar oss
har fullt upp.
Det är kärleken och tilliten
till våra närmaste
som är kittet och som bär oss
på kamelens rygg
vidare över de karga sanddynerna
mot oaserna.
Vi försöker avskärma oss
men skärmen lever
och suger in oss
vårt inre speglas av det yttre
vi är pusselbitar i något större.
Ett system av trassliga trådar
där vi binds samman
i ett sammanhang
i ett samhälle som upprätthålls
av ett klister som heter tillit.
Om tilliten vittrar sönder
spricker samhället
och vi blir ensamma
och hörs förgäves ropa i öknen.
Lena Staaf
