De politiska kraftansträngningarna har ett gemensamt mål: att få “tiggarna” att sluta synas i staden. Det verkar göra detsamma vad som sedan händer dem: det viktiga är att de inte är närvarande i svenskars vardagsliv. Varför är detta viktigt? Jo, därför att “tiggarnas” livssituation väcker obehag hos de förbipasserande.
Precis som att ingen seriös lösning är i sikte för de rumänska romernas fattigdom, ser vi inga seriösa förslag till lösning på bostadskrisen eller utförsäkringarna. Men skillnaden är att de tiggande romerna är mycket mer synliga i samhället.
Här är ytterligare ett skäl till att de behövs gömmas undan från medborgarnas synfält. Det som inte syns behöver inte heller lösas, konstaterar Erik Hansson som är filosofie doktor i kulturgeografi vid Uppsala Universitet. Han disputerade med avhandlingen “Det känns fel” Om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare, 2014-2016.
Erik Hansson har tidigare i Dagens Nyheter Kultur kommenterat tillstånd för “passiv penninginsamling”. Det vill säga tiggeri, som Eskilstuna kommun införde i början av augusti i år. Här följer Erik Hanssons text:
*
Kommunalrådet Jimmy Jansson förklarar tilltaget: “Vi byråkratiserar och försvårar. Vi får se vart det tar vägen. Jag hoppas att polisen kommer att tillämpa det så att ett nytt tillstånd behövs för varje dag” (TT 2/8). Eskilstuna passar väl in i den övergripande trenden i “tiggerifrågan”, där kommunpolitiker försöker driva igenom förbud, ministrar uppmanar privatpersoner att inte skänka pengar, samordnare avfärdar rätt till social omsorg, och att privatpersoner landet runt misshandlar, trakasserar och förnedrar tiggande människor.
Det finns genuina sociala problem i fotspåren av den fattigdom som tiggandet manifesterar: Risk för människohandel, hälsofaror, undermåliga boendeförhållanden, nedskräpning och utsatthet. Men sådana problem löses med seriösa och omfattande strukturella insatser av fattigdomsbekämpning, det vill säga motsatsen till den aktuella politiska linjen.
Vad grundar sig egentligen motståndet mot tiggeri på? I min avhandling om det svenska samhällets reaktioner på närvaron av tiggande EU-medborgare – utfattiga rumäner och bulgarer med oftast romskt påbrå – kom jag fram till att det huvudsakliga politiska problemet är att folk mår dåligt av att behöva (be)möta tiggandet och de människor som ber om pengar.
Det finns olika rationaliseringar till varför tiggande är dåligt – det handlar om lättja, det passiviserar människor, går i arv, utgör ett hot mot välfärdsstaten och arbetslinjen, utnyttjas för människohandel och så vidare. Men gemensamt för människor oberoende bakgrund och värderingar, är att de är överens om att tiggandet får dem själva att må dåligt. Den personliga ångesten över att möta tiggandet är den omedvetna roten till alla ovannämnda rationaliseringar av varför tiggandet är tveklöst “ont”.
Varför är det då så jobbigt att möta den tiggande gesten? Sommarens debatt om så kallade “Jimmie moments” – som initierades av ledarskribenter som Kajsa Dovstad (GP 15/6) och Ivar Arpi (SvD 10/6) – handlade om huruvida det är en legitim politisk ståndpunkt att känna obehag inför samvaron med icke-vita svenskar och en livsföring som kan uppfattas som “avvikande”. Flera debattörer har pekat på det anmärkningsvärda i denna problemformulering, eftersom den i en rasistisk gränsdragning gör migrationens “problem” till en fråga om att slippa behöva möta en viss sorts människor som beter sig “fel” i ens vardagsliv.
Nämnda debatt handlar om vantrivsel i mötet med “annorlunda” människor. Och givetvis finns denna vardagsrasistiska aspekt även närvarande i bemötandet av romska “tiggare” i Sverige. Men det är något utöver detta som gör att själva handlingen att tigga väcker så mycket negativa känslor. Den utländska romska “tiggaren” blir inte bara förknippad med onda ting därför att denna är utlänning och rom, utan också för att personen är utfattig och söker uppmärksamhet av sin omgivning på ett för allmänheten utmanande sätt.
För att röra frågan bortom de enkla förklaringarna om att människor känner irritation av att bli störda av andra, eller att det är smärtsamt att känna medlidande, har jag sökt mig till psykoanalytisk teori.
I korthet går teorin ut på att människan omedvetet upplever sig själv som en relation mellan ett föreställt jag och dess föreställda omgivning. Människan behöver ständigt balansera denna relation mellan sig själv och sin omgivning för att kunna hålla en klar avgränsning men samtidigt känna sig i samklang med människorna och miljön omkring sig. Denna balansgång når aldrig fram till en slutgiltig harmoni.
I försöken att hantera denna obalans är det som att vi bär en del av omgivningen inom oss. Även somliga av dess människor. En annan människa kan upplevas “krypa in under huden”. Detta gäller både när man är besinningslöst förälskad och när man irriteras av någon. Det är också detta som händer i ett typiskt möte med tiggandet. Det uppfattas lätt som ett personligt intrång. Du känner dig utpekad och tvingad till att behöva förhålla dig till personen, oavsett hur du väljer att handla.
Det finns ingen vattentät moralguide av vad som är det rätta att göra i varje situation. Det är också lätt att den andras uttryckta lidande ofrivilligt känns inom en själv. Därför är det lätt att uppleva sig kortvarigt behärskad av sin nästa. Denna ångest av att tycka sig bli fastnaglad, kan förnimmas som till exempel skuldkänslor eller indignation. Reaktionerna kan med lätthet bli flykt eller aggressivitet.
Det är genom en sådan känsloförveckling som rasismens psykologi här blir relevant. Genom människans fascinerande symboliseringsförmåga kan orsak och verkan med lätthet sammanblandas. Den onda känslan projiceras till att handla om en ond människa: en kriminell person. De är alla organiserade i ligor och så vidare.
Fattigdomen vars konsekvens är tiggandet, förvandlas till att tiggandet skulle orsaka fattigdom. Vi ser logiken gå igen i paranoida rasistiska fantasier om att den annorlunda bruna personen som klär sig konstigt och pratar för högt tolkas vara en misstänkt terrorist. “Deras” störande annorlundaskap förvrängs till en fantasi om att det annorlunda är ont och att det onda är ute efter mig eller oss.
Sedan åtminstone medeltiden har tiggeriförbud existerat i olika samhällen. Ännu äldre är den moraliska ambivalensen inför tiggarens bön. Fram till för hundra år sedan, då den sociala omsorgen nationaliserades, kämpade socknar med att särskilja mellan de egna och andras fattiga. De som ansågs vara utsocknes skulle fördrivas. Vi ser nu en återkomst av fenomenet på en högre skalnivå, mellan länder.
Den vedertagna sanningen att “lösningen finns i tiggarnas hemländer” är utan verklig uppföljning lika konstruktiv som att deportera krigsflyktingar tillbaka till krig med motiveringen att kriget måste få ett slut. Det är en bekväm sanning, därför att man kan intala sig att fördrivningen egentligen handlar om solidarisk fattigdomsbekämpning. Om de försvinner slutar jag må dåligt och då blir allting bra igen. För både mig och dem.
Denna sanning bortser också från det obekväma faktumet att EU-migranters fattigdom i Sverige är ett symptom på det svenska välfärdssamhällets svarta hål. “EU-migranten”, som en social position, står utanför såväl medborgarskap, uppehållsrätt, asylrätt som inkomstbortfallsprincip. Men det finns även svenska medborgare som befinner sig i en snarlik position – när de är bostadslösa, utförsäkrade och inte ens har rätt till försörjningsstöd.
Den förra samordnaren för utsatta EU-medborgare förklarade en gång att det offentliga inte ska ge EU-migranter rätt till boendelösningar eftersom inte heller svenskar har en ovillkorlig rätt till tak över huvudet: “Om en barnfamilj blir vräkt i Sverige så har vi ingen tak-över-huvudet-garanti. Där finns ingen lagstiftning. I det ljuset blir det komplicerat att särbehandla gruppen EU-migranter” (DN 7/8, 2015) “Kommunerna och deras socialtjänster är överbelamrade med att behöva agera såsom “bostadsförmedlare”, “arbetsförmedlare” och “försäkringskassa”. Deras sociala ansvar börjar alltmer likna de historiska socknarnas. Det är också de som ska se efter EU-migranters akuta nöd.
Precis som att ingen seriös lösning är i sikte för de rumänska romernas fattigdom, ser vi inga seriösa förslag till lösning på bostadskrisen eller utförsäkringarna. Men skillnaden är att de tiggande romerna är mycket mer synliga i samhället. Här är ytterligare ett skäl till att de behövs gömmas undan från medborgarnas synfält. Det som inte syns behöver inte heller lösas.
Erik Hansson
