Sverige styrs politiskt av Tidölaget, det vill säga Jimmie Åkesson och hans stödpartier M, L, och KD. Åkesson håller i dirigentpinnen, de övriga får administrera kanslierna.
Gång på gång poängterar Tidölagets olika partirepresentanter att vi nu står inför ett “paradigmskifte”. Med det menar de en ytterligare och rejäl förskjutning av politiken. Förändringen märks inte minst när det gäller invandringspolitiken.
Moderater och KD har ju sedan en lång tid tillbaka anpassat sej till SD:s främlingsfientliga dagordning. Tidigare hade man att ta hänsyn till liberalernas tvekan inför samarbetet med SD. Men nu har också Liberalerna kapitulerat. Det betyder att partierna inte längre måste linda in sin retorik. Fram träder en öppen och brutal invandrarfientlig politik.
En som idag är en ledande talesperson för denna politik är moderaten Maria Malmer–Stenergard. Det är ingen tillfällighet att hon nu fått posten som migrationsminister.
I SVT:s intervjuprogram 30 minuter kunde hon kasta alla hämningar. Målsättningen enligt henne är att kraftigt minska invandringen. Att invandringen är ett problem i sej är så självklart för Malmer –Stenergard att hon inte ens bryr sej om att motivera sin målsättning. Detta sätt att slentrianmässigt framställa invandringen som negativ cementerar också den rasistiska inställningen att invandrarna är ett problem i sej, att deras närvaro skadar det svenska samhället. Sanningen är att vi har ett kapitalistiskt samhälle som inte förmår sätta människor i arbete.
Den rådande nyliberala doktrinen eftersträvar inte ens det vi tidigare i Sverige kallade full sysselsättning. Den av Stenergards moderater genomdrivna och omhuldade privatisering av skolorna, kombinerat med nedskärningar, har också skapat en segregering och en kris av stora mått . Många ungdomar från de fattigaste områdena sorteras ut och marginaliseras.
Den permanent höga arbetslösheten leder till att de grupper som arbetsköparna finner mindre “attraktiva” (eller ofta har fördomar mot) kommer sist i kön. Otaliga är de vittnesmål som utomeuropeiska invandrare lämnar om att man inte ens kallas till jobbintervjuer och hur man söker hundratals jobb utan respons.
Denna massarbetslöshet som främst drabbar utomeuropeiska invandrare anser Malmer–Stenergard bero på att samhället har för generösa bidrag och inte “ställer krav”. Arbetslösheten blir i Malmer–Stenergards värld de arbetslösas fel. Dom är lata. Dom vill hellre leva på bidrag och a-kassa. Och hennes recept blir: Dra in bidragen! I intervjun är hon öppen med att hon gärna vill se att människor som inte har svenskt medborgarskap berövas rätten till barnbidrag! Inför den givna följdfrågan om inte det leder till att barn som redan är drabbade av fattigdom kommer att bli ännu fattigare glider hon undan med pladder om att det är “kravlösheten” som gjort att dessa barns föräldrar hamnat i utanförskap.
Denna syn att fattigdom inte beror på att samhället fungerar illa utan istället beror på att de fattiga själva är ansvariga är förvisso inte ny och inte begränsad till Sverige. Över hela världen och i alla tider har detta varit de besuttnas försvar för klass-samhället.
För Malmer-Stenergard är politiken att beröva invandrare rätten till välfärdsförmåner (barnbidrag, föräldraförsäkring m.m.) menad att få två effekter. Den första är att göra Sverige mindre attraktivt för flyktingar så att de inte söker sej hit. Den andra är att skapa “rättvisa” i Sverige.
Man ska enligt Stenergard inte ha rätt till välfärdsförmåner om man inte kvalificerat genom språkfärdighet, anställning med mera. Och genom slopandet av permanent uppehållstillstånd ska hotet om “repatriering” (Sverigedemokraternas gamla favoritbenämning på utvisning) hänga över invandrarfamiljernas huvuden. Malmer-Stenergard gjorde ingen hemlighet av att hon anser att rätten till barnbidrag etc ska vara förbehållet den som är svensk medborgare. Och hon poängterade också att det måste bli svårare att få medborgarskap!
Vi ser framväxten av en politik som inte enbart kan kallas kritisk mot den tidigare invandringspolitiken. Den politik som Malmer-Stenergard förfäktar är inte bara invandringsfientlig utan just invandrarfientlig. Och därmed kvalificerar den sej som de facto rasistisk. Speciellt som hon är noga med att påpeka att hon är positiv till arbetskraftsinvandring bara den består av högutbildade. Det är fattigare utomeuropeiska invandrare som är måltavla för hennes främlingsfientliga politik.
Inför frågan om inte en sådan här politik gör att invandrare ser sej som utpekade och nedvärderade kommer den vanliga harangen om att “den som sköter sej och bidrar till samhället” inte ska känna så. Jag undrar om jag inte tycker att dessa fraser är ännu värre än Stenergards öppna attacker på invandrare. Hon etablerar först ett synsätt som innebär att invandrare inte bidrar och har för generösa förmåner för att sedan med talet om “de skötsamma” skapa bilden av “det finns undantag”.
Och ännu värre blir det när hon börjar pladdra om att “barn och vuxna behöver krav och förväntningar”. Invandrarna blir i Stenergards värld infantila och i behov av uppfostran i form av krav. Krav från duktiga, förståndiga och ansvarsfulla svenskar måste man tolka det som. Det är vidrigt.
Det är en oförskämdhet utan like mot dom som får ta smällarna i det allt hårdare klass-samhället med massarbetslöshet som bitit sej fast. Det är också ett sätt att mörka att den stora majoriteten av de utomeuropeiska invandrarna trots allt lyckats få ett arbete och utan dem skulle landet helt enkelt inte fungera.
Hennes prat om “dom som sköter sej” påminner om situationen som uppstår när någon i kaffepausen på jobbet häver ut sej en invandrarfientlig harang och sen kommer på att Ali också sitter vid bordet. “Jag menar inte dej, du är ju schysst” brukar frasen för att rädda situationen bli. Just så funkar frasen “dom som sköter sej och lever lagligt” när politiker tar till den. Dom vill gardera sej mot att bli avslöjade som rasister. Men för Stenergard och Tidölagspartierna är det för sent. Dom har redan dunkat fast bilden av de utomeuropeiska invandrarna som utnyttjare av kravlösheten som enligt Tidölaget rått, och som en börda för Sverige. Dom har verkligen gjort allt för att pränta in den bilden hos allmänheten. När de därför sedan kommer med “Dom som sköter sej” så uppfattas det helt följaktligen som att dom pratar om just undantag. Undantag som får en paternalistisk klapp på huvudet, en klapp som inte ändrar huvudbudskapet. Man äcklas!
I intervjun uttalade Malmer-Stenergard en positiv syn på att införa ökade möjligheter för polisen att utan konkreta misstankar om något brott genomföra kontroller av invandrares identitet. Alltså kontroller med det uttalade syftet att hitta människor utan uppehållstillstånd. Övervakning på etniska grunder alltså.
Programmet 30 minuter avslutades med att intervjuaren Anders Holmberg konfronterade Stenergard med den kritik som tidigare centerledaren Annie Lööf uttalat mot Tidölaget just när det gäller migrationspolitiken. Lööf säger att hon träffat många invandrare som menar att Tidölagets politik lett till att dom känner stor oro och mött mycket mera rasism på arbetsplatser, i skolor, i tunnelbanan etc. Lööf frågar sej om vi vill att våra barn ska växa upp i ett sådant samhälle.
Här kunde inte Malmer-Stenergard hålla fast vid den kyliga attityd som hon visat upp tidigare under intervjun. Hon anklagade Lööf för att vara ansvarig för den enligt henne felaktiga politik som ställt till med så mycket och som nu måste bort.
Undertecknad är inte någon fan av Annie Lööf. Hennes nyliberala politik när det gäller privatskolor och hyressättning med mera talar för sej själv. Men när det gäller invandringspolitiken och invandrares villkor har hon inte till skillnad från Malmer-Stenergargs moderater kapitulerat för SD:s hets.
Stenergards aggressivitet mot Lööf speglar nog hur central den invandrarfientliga politiken är för Tidölagets partier.
Peter Widén
