Kriget i Ukraina var nog något Putin hade hoppats på skulle gå snabbt, men de flesta bedömare menar att det kommer att vara länge. Putin är säkert medveten om att ryska krigshetsare har lidit nederlag förr, Bresjnevs invasion av Afghanistan varade flera år och när ryska armén drog sig tillbaka, hade hela Östeuropas arbetarklass sett att den ryska björnen inte var ostoppbar och uppror skedde bakom hela järnridån, från de modiga varvsarbetarna i Polen, som grundade fackföreningen Solidaritet, till östtyskar som rev muren och balter som krävde frihet.
De mer hårdföra stalinisterna gjorde ett kuppförsök mot Gorbatjov som ett sista försök att rädda den byråkratiskt kollektivistiska diktaturen, men när ryska arbetare strömmade ut på gatorna, var det uppenbart att stalinisternas försök mer var ett sista ryck innan döden. Sen har vi förstås ryska revolutionen, som började när ryska soldater under första världskriget fick nog av att döda och dödas för en självhärskande tsar, som förde svältpolitik och förtryck i hemlandet.
Så Putin är säker mer rädd än han visar upp, därav alla förföljelser mot oliktänkande och hbtqia+-personer, som en syndabock. Putin sitter lika löst i Moskva, som tsaren eller Gorbatjov gjorde.
Men vad skulle Putins fall innebära för oss, arbetare i Västeuropa? När den stalinistiska världen föll, lyckades västerländska borgare att utmåla vad som var förtryck och utsugning som en sann socialism och var således eniga i det med de ryska byråkraterna. Problemet för väst nu är att Putin finansierar hela extremhögern, lutar sig mot oligarker, förföljer minoriteter och genomdriver en manschauvinistisk, homofobisk politik. Faktum är att när Nationell Samling i Frankrike, det parti som förr leddes av Jean-Marie LePen, gick till val förra året, så hade de först tryckt upp pamfletter där de hyllade Putin och ville genomföra hans politik i Frankrike. De fick snabbt kassera de pamfletterna efter invasionen av Ukraina.
Det kommer alltså bli svårt för den västerländska borgarklassen och dess tallriksslickare att utmåla Putins eventuella fall som något annat än ett nederlag för kapitalismen.
Därför snackas väldigt lite om klassinnehållet i Putins regim i västerländsk media. Man spekulerar i Putins hälsa och man går till överdrifter i att försöka framställa kriget som en galen mans verk, som ett undantag och inte ett typexempel på de krig som imperialismen alltid för mot mindre länder, för att erövra deras marknader och exportera sitt eget kapital.
Det skulle vara intressant att jämföra kriget i Ukraina med USA:s krig mot Vietnam. Vietnamkriget varade i trettio år, från det att den franska imperialismen, efter andra världskrigets slut, bestämde sig för att till varje pris behålla sina besittningar i Indokina, till dess att USA-imperialismen jagades ut. Kriget medföljde stort lidande, men de första tjugo åren, förde det en anonym tillvaro i folks medvetande.
Vi får hoppas att kriget i Ukraina varar en kortare tid och att Moskva-imperialismen rullas tillbaka, men det finns stora chanser att historien upprepar sig. I början var fredsarbetet i Sverige mest inriktat på fred i Vietnam och man motsatte sig kriget på moraliska grunder i stället för att ha en politisk analys. När de förena FNL-grupperna växte fram, chockade de de andra solidaritetsrörelserna, genom att inte kräva fred i Vietnam, utan seger åt Vietnams folk och USA-imperialismens nederlag.
När det var uppenbart, genom teve-sändningar, att USA inte tänkte lyssna på moralisterna och ta sitt ansvar som västerländsk demokrati att snällt sluta napalmbomba oskyldiga barn, svepte FNL-grupperna undan moralisterna och i dess kölvatten följde ett uppsving för den yttersta vänstern, i det att de kunde peka på imperialismen och kapitalismen som bakomliggande faktorer för USA:s invasion, samma kapitalism och imperialism som lever och frodas i Sverige och seger åt Vietnam blev ett stridsrop för seger över kapitalismen, även i Sverige.
Än så länge, har moralisterna övertaget i Sverige, men försök har gjorts på vissa håll att föra klassmedvetande in i solidaritetsarbetet. Bland annat har SAC-syndikalisterna samlat in pengar till de ukrainska arbetare som vi har många av i Sverige och inte sällan är lågavlönade och dåligt organiserade.
Man brukar säga att en av faktorerna bakom engagemanget för Vietnam var att det var det första teve-sända kriget där en imperialistisk stormakt deltog. Media var väldigt försiktiga med att visa vad som hände i Irak och Afghanistan, men här är det västs imperialistiska rival, Ryssland, som för kriget och man visar gärna upp grymheter. Lägg sen till att det här är det första kriget med en imperialistmakt bakom, som förs i en era av social media. Det är lätt att sprida information och med den, analyser och uppmaningar till handling.
Vad revolutionära socialister bör göra, är att peka på klassinnehållet i Rysslands orättfärdiga aggression mot ett litet land. Vad vi också bör göra, är att sammanlänka solidaritetsarbetet med kampen som börjat föras i Västeuropa, där arbetarklassen flyttar fram sina positioner, som i strejkrörelsen i Storbritannien, protesterna i Frankrike, men även häri Sverige, där vi kan hoppas och kämpa för att en rörelse växer fram som kan driva tillbaka Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons offensiv mot allt vad arbetarrörelsen byggt upp under snart hundra år.
Per Sune
