Vad handlar Ukrainakriget om? Ja, delvis är det en konflikt om utländskt inflytande över Ukraina – som eftersträvas av såväl väst (USA-NATO-EU) som öst (Ryssland). Ryssland med orättfärdigt krig och omoralisk ockupation.
Ukrainakriget handlar även om territorium. Vinner Ryssland kriget via en kompromissfred så förlorar Ukraina säkerligen halvön Krim i Svarta havet samt de två “folkrepublikerna” i Donbas i sydöstra Ukraina (vilket i viss mån kan förstås – då befolkningarna där i stort sett är ryssvänliga).
Ukraina förlorar även utrikespolitisk självständighet. Landet får inte gå med i NATO och EU, utan tvingas bli neutralt. Det är en inskränkning i Ukrainas nationalstatliga frihet.
Det handlar också om demokrati. Ukraina är med vissa förgångna och nuvarande brister en demokrati. Ryssland är med vissa undantag en diktatur. Skulle Ryssland vinna kriget fullt ut blir troligen även Ukraina en diktatur. Ukrainas folk skulle då förlora sin demokrati – sin folkmakt.
Men det är värre än så, vilket är huvudkonflikten och grundbulten i konflikten och kriget i Ukraina. Det handlar om Ukrainas existens.
Vinner Ryssland en totalseger i kriget så upphör landet Ukraina att finnas till. Likaså upphör det ukrainska folket att existera.
Enligt Ryssland är själva språket, kulturen, folket landet Ukraina nazism – hur idiotiskt det än låter så menar Putin det. Enligt honom är ukrainarna egentligen ryssar, men splittrade från sitt sanna ryska moderland av kommunisterna och västvärlden. Så då ska ukrainarna åter “förryskas”, och bli en del av Ryssland och det ryska folket.
Här står en ukrainsk folklig sanning (det ukrainska folket finns) mot en storrysk putinistisk lögn (det ukrainska folket är en del av det ryska folket). Ett ryssockuperat Ukraina skulle förlora sitt nationella självbestämmande – sin rätt att som eget folk styra sig självt.
Men är då Ukraina en nation och ett folk? Jag är fil mag i internationella relationer specialiserad på etnicitet och nationalism, så jag vet att det finns ett överflöd av tankar om nationalism och om vad som är en nation. Men i stort kan man urskilja två breda grunduppfattningar:
- Nationer är organiska helheter, kollektiva personligheter, en slags storfamilj, ett släktskap från eviga tider, en historisk, kulturell, språklig och territoriell enhet. Detta är mer högerlutande nationalism, men även “vanligt folk” tänker inte sällan oreflekterat så.
Nationen bara finns där, baserad på objektiva kriterier av likhet i språk, religion, kultur, historia etcetera. Så ser Putins Ryssland på saken: Ukraina (och Belarus/Vitryssland) är integrerade delar av Storryssland på grund av likheter i (ortodox) religion, (slaviskt) språk och (storrysk) historia. Oavsett vad de själva tycker.
Den här halvan av nationalism-ideologin brukar kallas tysk, östlig, etnisk, kulturell, språklig, romantisk, organisk, religiös, identitär, auktoritär, integral. ultranationalistisk, pannationalistisk, vit och svart nationalistisk (jag kan ha missat någon ingrediens). Den är mer konservativ, känslomässig, ibland rasistisk och aggressiv (fascism, ”blod och jord”). - Nationer är “påhittade”, socialt konstruerade, tillfälliga enheter, “föreställda gemenskaper”, psykologiska föreställningar, historiskt uppkomna, skapade, vetenskapligt möjliga att logiskt “dekonstruera” (”avslöja”).
Denna halva av nationalism-spektrumet kallas fransk(revolutionär), statlig, politisk, upplysningsinspirerad, västlig, civil, medborgerlig, liberal, territoriell nationalism.
Den är mer rationell, vänsterlutande och har lättare att integrera invandrare (Varning – min egen vänsterlutning kan ha påverkat texten…). Den ser nationen som ett uttryck för subjektiv vilja och politiska beslut.
Ovanstående är en schematisk uppdelning. I själva verket är alla nationalismer olika slags blandningar av de fransk-politiska och de tysk-romantiska formerna av ideologiskt nationsbygge. Båda står för nationell solidaritetsgemenskap.
De betonar olika ingredienser som viktiga för nationskänslan (vi-känslan).
Själv skulle jag vilja kalla det svenska folkhemmet för en slags outtalad nationalism med inslag från såväl den konservativa som den liberala planhalvan i nationalismen (fast lite mer lutande åt socialistisk vänsternationalism).
Båda sidor i nationalismdebatten är också i stort överens om att det finns nationer och folk, att nationalstaten är en bra idé, och att alla folk har rätt till nationellt självbestämmande. Vidare hör man i den franska nationalismen till den “jord” (stat) man fötts på, i den tyska hör man till det ”blod” (folk) man föds bland.
Och hur kan då detta tankeschema användas för att förstå kriget i Ukraina? Har Putin och många ryssar rätt i sin pan-nationalism, eller rättare sagt sin tanke att det objektivt sett bara finns en storrysk nation (som felaktigt uppsplittrats i tre delar: Ryssland, Ukraina och Belarus/Vitryssland)?
Eller har Ukrainas judiskättade president Zelenskyj rätt i att det ukrainska folket finns, och att den ukrainska nationen finns som en egen fristående nation. Vilket de säger sig ha bevisat i omröstning om självständighet, i fria val efter det, och i sitt bestämda motstånd mot den ryska invasionen. De känner sig subjektivt som ukrainare.
Här vill jag i diskussionen lägga till demokrati som hittills bara fungerat i nationalstater. Samt de mänskliga fri- och rättigheterna. Människors rätt att besluta över sig själva. Som att fritt besluta om man vill tillhöra en nation.
Då faller argumentet om objektiva nationskriterier. Människor ska självklart subjektivt och viljemässigt bestämma själva om sin nation. Så allt stöd till Ukrainas nationella försvarskamp. Slava Ukraina!
Hans Norebrink, fil mag i internationella relationer. Tre universitets-uppsatser om etnicitet och nationalism. Särkurs om nationalism. Tre år volontär i “indiannationalistiska” bondefacket CSUTCB i Bolivia.
Hans Norebrink, Prinsgatan 4 B, 413 05 Göteborg, 0723-080860
500124-7518. hans.norebrink@gmail.com
