Såväl Ryssland som Kina har bytt system från “statssocialism” till “statskapitalism”. De är båda på väg mot totalitär fascistisk imperialism. I den processen skrivs historien om från konflikter till en enhetlig socialt konstruerad (“påhittad”) nationell “klasslös” berättelse.
Reaktionär elitnationalism används då för att dölja folk- och klasskampen. “Socialismen” (falsk som den var) blir ett nationellt hyllande av Stalin och Mao som stora nationella ledare som gjorde fosterlandet starkare. Det ytliga socialistiska språkbruket i Kina är ett blindtarms-arv man tvingats ha kvar för den historiska kontinuitetens skull.
Som ett hån mot det formellt socialistiska förflutna har bondemajoriteten, arbetar-klassen och minoriteter i Ryssland (Sovjet) och Kina inga verkliga nationella, demokratiska och fackliga rättigheter. Inte den folkrätt till verkligt nationellt självbestämmande som äkta socialism står för.
Se de kulturella folkmorden i Tibet, Inre Mongoliet och Sinkiang, där hankinesiskt förtryck eftersträvar en “storkinesisk” homogenisering av imperiet Kina (bland annat genom inflyttning av hankineser för att göra minoritetsfolken till minoriteter även i deras egna “hemländer” (formellt autonoma regioner).
Imperiet slår tillbaka
Se också förstås den pågående “storryska” homogeniseringen av Ukraina via krig, ockupation, terrorism, och “förryskning” – som man kallar “avnazifiering”. Ett öppet försök till kulturellt folkmord i Ukraina. En del av det närmast rasistiska tsarist-stalinist-putinistiska återbygget av det “heliga” (stor)ryska imperiet.
Allt stöd därför till Ukraina på dess egna villkor – inklusive vapenstöd – för dess rätt till nationell existens. Det är självklart en del av vårt solidariska stöd från vänster. Men vi måste också föra en ideologisk motkampanj för att bekräfta Ukrainas mänskliga rätt och frihet till nationellt självbestämmande.
Detta är nödvändigt på grund av all förvirring och okunnighet om vad Ukraina-kriget i grunden handlar om. Inte minst bland udda dogmatiska delar av vänstern (om man nu kan kalla dem så). Därför denna långa men viktiga text.
Dels gäller det att bemöta Putins propaganda i syfte att vilseleda det ryska folket om Ukrainakriget – i den mån det går. Dels gäller det att bekämpa de högerextremas (och den udda knäppskalle-vänsterns) stöd för Rysslands aggressiva, grymma, extrema, plundrande, kriminella, och illegala högernationalistiska imperialism – och dess förtryck av små nationer.
Imperialism är per definition anti-nationell gentemot de folk och nationer den förtrycker. Värst och global är utan tvekan den västerländska kapitalistiska imperialismen i kolonial eller nykolonial form. Men det är inget skäl till att tona ner den ryska imperialismens brott mot nationen Ukraina. En rysk nationell imperialism som förnekar andra nationers rätt till egen folkfrihet och folkmakt (demokrati).
Eftersom mycket i den ryska propagandan för inrikes och utrikes bruk handlar om nationalism, så är det mitt syfte med denna extensiva (tyvärr långa) text att avslöja den falska reaktionära användningen av begreppet nationalism av Putin och hans gamla KGB-gäng.
Avslöja KGB-gänget
Fakta är då (som i många nationalismer) oväsentligt i nationalisternas egna ögon. Nationens historia ska istället visa på nationens och folkets storartade förflutna, som grund till nutidens framgångar, och framtidens löften om välfärd, makt och global ära. Som rysk revansch över det fientliga liberala Västerlandet.
Därför organiseras då, nu och sen i en löpande helgjuten historieberättelse där (klass- och makt-) motsättningar stuvas undan till förmån för ett narrativ där allt som skett har bidragit till landets utveckling: tsarvälde/kejsardöme, ortodox kristendom/ konfucianism, stalinism/maoism, Putin/Xi. En stark individuell ledare över det kollektiva folket.
Då begravs även klasstänkande, och sanningen att det bakom den förment klassöverskridande högernationalismen även finns en rik politisk-ekonomisk elit som roffar åt sig. Det handlar om ett kleptokratiskt, cyniskt, lögnaktigt, omoraliskt system (värst kanske i Ryssland). Samtidigt med en slags förvriden patriotism.
Ukrainakriget delar upp världen i en liberal politiskt demokratisk del, och en auktoritär odemokratisk del, vilket bromsar globaliseringen. Det socialistiska arvet av nationellt självbestämmande inom respektive imperium avvecklas, fast det var mest retorik (alltså i Sovjet/Ryssland och Kina).
Kina och Ryssland tvångsassimilerar istället och på olika sätt, minoriteter för att ersätta dem med “majoritär” “stor-ryskhet” och “han-kinesiskhet” . Vilket började redan under Stalin och Mao. Alla skulle outtalat bli sovjetmedborgare respektive kinamedborgare, baserat på majoritetsfolket.
Kulturellt folkmord
Kulturellt folkmord är idag politiken såväl i det islamofobiska lägersystemets Sinkiang, som i det antivästliga Ukrainakrigets förnekelse av att det ens existerar en separat ukrainsk nation. Ukrainarna är “egentligen ryssar”, menar Putin, även om inte ukrainarna själva inser det…
Detta påminner om den japanska fascistiska imperialismen före och under andra världskriget, med dess ökända grymheter. Ett specialfall var ockupationen av Korea 1910-1945, med syftet att “japanisera” befolkningen. Ett fruktansvärt existentiellt våld mot människors självvalda etno-nationella folk-kollektiva identitet, anser jag.
Jämför med Rysslands liknande planer på att “russifiera” Belarus/Vitryssland och Ukraina. I det vitryska fallet har man kommit långt i att förryska Belarus trots långvarig folklig kamp mot diktaturen, och mot att uppgå i Ryssland. I Ukraina kämpar man med vapen i hand mot att utplånas som ett eget separat folk.
Det som Putin kallar “avnazifiering” (och menar “återrussifiering”) är i själva verket en “avukrainisering”. En kränkning av ukrainsk folkmakt i form av demokrati och nationellt självbestämmande. Ukraina för alltså samtidigt en dubbel kamp för demokratisk och nationell frihet.
En tredjedel av ukrainarna talar ryska. Av dem identifierar sig en del som etniska ryssar, andra som rysktalande eller dubbelspråkiga ukrainare. De rysktalande utanför Ryssland (i det gamla ryska imperiet) försöker Putin använda som trojanska hästar för att få inflytande i de gamla sovjet-delrepublikerna.
Men i motsats till den information som den ryske presidenten fick från FSB (forna KGB), så hälsades inte de ryska invasions-soldaterna som befriare ens bland de rysktalande i östra Ukraina (fast en viss kritik fanns mot begränsning av ryskan i Ukraina). En del ryss-ukrainare började till och med att tala ukrainska som en slags nationalistisk motståndsgärning (samma i Belarus).
Ukrainsktalande och rysktalande
Helt konfliktfritt var det dock inte mellan ukrainsktalande och rysktalande. Det låg bakom att Krim i söder och Donbas i sydost kom under storrysk kontroll. Men i resten av landet har de två språkgrupperna gemensamt axlat försvaret av den gemensamma ukrainska nationen.
Den viktiga enigheten, samt ukrainsk demokratisk nationalism, tillsammans med solidariskt stöd utifrån, inklusive med vapen, gjorde det möjligt att upp tills nu framgångsrikt föra den rättfärdiga försvars- och befrielsekampen mot det stora ryska aggressiva grannlandet.
Putin, och den statliga klasseliten i Moskva, lägger skulden för det storryska imperiets upplösning på kommunisterna (främst Lenin, men även Stalin), som upprättade nationella delrepubliker i Sovjetunionen. Och på det liberala Västerlandet, som nu försöker fjärma de fria ex-sovjetiska delrepublikerna från Ryssland och dess nygamla imperieplaner.
Det är en västlig inblandning som nu försenar Ukrainas “befrielse” och återgång till den historiska storryss-slavisk-ortodoxa familj och nation landet för alltid ingår i, enligt Putins tänkande. Där får inte Ukraina existera.
“Kiev är Rysslands moder”
Nedan är bakgrunden till, och argumenten för, Ukrainas rätt att existera som en nation med statligt oberoende, om det ukrainska folket så önskar i fria demokratiska val i landet. Vilka redan har genomförts ett antal gånger – med deltagande av proryska och små högerextrema partier. Ukraina röstade då på Ukraina.
Många olika folk passerade igenom det som skulle bli östslaviska ortodox-kristna Ryssland-Ukraina-Vitryssland. Viktigt var Kievriket (som Putin kallar Rysslands moder), styrt av svear/ruser från Roslagen (därav troligen namnet Ryssland). Från 1600-talet försköts det östslaviska områdets centra till ryska Moskva.
Ukrainsk “folknationalism” uppkom på 1800-talet, men Ukraina förblev en del av Ryssland (och delvis av närliggande stater). Efter ryska revolutionen uppkom självständighetssträvanden i Ukraina, och ett inbördeskrig som inordnade Ukraina som delrepublik i Sovjetunionen. Senare följde svältår.
Stalintidens terrorstat bestraffade då det ukrainska folkets nationella strävanden (kallat “borgerlig nationalism”) genom att inte bekämpa svälten, och miljoner dog. Det kallas i Ukraina folkmord, benämnt Holodomor.
Stalins ukrainska folkmord Holodomor
Det ledde i sin tur till att en del ukrainare samarbetade med det nazityska imperiet under andra världskriget. Därav Putins påstående att nazister ännu styr dagens fria Ukraina (självständigt först efter Sovjets sönderfall 1991).
Detta trots att en jude med över 73 procents stöd i fria val 2019 är landets president (och hans opponent i valet var halvjude). Sedan finns än i dag viss apart högerextremism Ukraina, som i alla länder i dagens Europa (se le Pen som blev tvåa i franska valet).
Inte minst finns nazistiska, fascistiska, rasistiska, och högerextrema grupperingar i Ryssland självt (lite uppmärksammat i Sverige, konstigt nog). Och en del ryska högerextremister deltar i kriget mot Ukraina.
Men ryssarna – som ser sig som försvarare mot, och besegrare av, den tyska nazismens hot mot hela världen under andra världskriget – indoktrineras nu i de statsstyrda storryska medierna att se angreppskriget mot Ukraina som en slags “avnazifiering”. Fast Putin själv inspireras av avskyvärd rysk fascism???
Det är konspirations-tänkande trumpistisk “alternativ verklighet” om något. En “parallell värld”. Ett absurt blånekande av att det ens pågår ett krig i Ukraina! Problemet är istället västs påstådda inblandning i Ukraina.
“Den speciella operationen” (läs kriget) är därför ett försvar mot västs, USAs, NATOs och EUs, smygande ekonomisk-politisk-militära “invasion” av Ukraina och Östeuropa. Bland annat genom provästliga liberala så kallade “färgrevolutioner” i det forna tsarist-sovjetiska (kolonial)imperiet. Detta är delvis sant, väst har “krupit närmare Rysslands hjärta”, vilket Putin i åratal tagit upp med väst.
Vilket dels hotar Rysslands självdeklarerade (illegala och omoraliska) “rätt” att som stormakt ha pro-ryska buffertstater kring sina gränser. Dels ses som ett hot mot de ryska minoriteterna och det ryska språket i de forna sovjetrepublikerna. Och vidare ses som en attack mot den stora Putinplanen – att återupprätta tsar-sovjet-imperiet minus kommunismen (det senare systemet “var en katastrof” enligt den nye tsaren Vladimir Putin).
“Avnazifiering” trots judisk president?
Ukraina är den viktigaste forna sovjetrepubliken, och därmed den viktigaste byggstenen i de nygamla ryska imperieplanerna. Därför är de härskande i Moskva beredda att till och med genom krig tvinga in Ukraina och dess motvilliga folk i det tänkta nya eurasiatiska ryssimperiet. Som Kreml på sikt vill ska ingå i en vidare euroasiatisk region: “Från Lissabon till Vladivostok”.
Allt detta trots att ukrainarna i fria val den 1 december 1991 med över 90 procent bekräftade landets självständighet. Enda motståndet var delar av de ryskspråkiga i öster. Som i de två senare “folkrepublikerna” i Donbas, och på Krim – en halvö som Sovjet-Ryssland skänkte till ukrainska sovjetrepubliken 1954 (trots motstånd från ryssar på Krim).
Även Belarus/Vitryssland kom under tsarväldet – i slutet av 1700-talet – och hundra år senare uppkom den vitryska nationalismen. 1991 blev landet självständigt. Nu är det en hårdför diktatur under Putin-lakejen Lukasjenko. I både Vitryssland och Ukraina har ryskans gamla dominans (i städerna) delvis brutits, och nationalspråken ukrainska och vitryska/belarusiska stärkts.
Två nationalistiska krafter står mot varandra bland de tre (öst)slaviska folken, mer västlig separatistisk nationell demokrati, (Ukraina och Belarus) kontra Putins övernationella ideal: (tvångs)enande panslavistiska tendenser med mer anti-västliga, illiberala, auktoritära, traditionella, ortodoxa imperievärderingar (Ryssland och delvis Serbien).
Vad utgör en nation?
Vad är då nation och nationalism? Det är en kärnfråga i sammanhanget. Främst en (1) politisk rörelse bortom höger-vänsterklyftan (den kan vara båda). Grundtanken är att varje folk har rätt till en egen nation. Dessa nationer kan i sin tur vara progressivt fredliga eller reaktionärt aggressiva gentemot varandra.
Evolutionärt och (2) biologiskt är nationalismen som företeelse uppenbart grundat i människans medfödda, kollektiva, sociala, natur och vi-känsla – vår drift att leva gemensamt i samhällen. Vilka partipolitiskt kan ha vilken ideologisk färg som helst.
Men eftersom nationalismen (nationen, samhälls-byggandet) har sin yttersta grund i den mänskliga naturen kan den vara svår att utrota om en så vill – däremot kan den styras i såväl bra som dåliga riktningar. Det visar historien på gott och ont.
Vidare är nationalismen en (3) kulturell rörelse som av gemensamma politiska och kulturella likheter skapar eller “bygger” nationer som moderna (“påhittade”) sociala konstruktioner – så kallade “föreställda gemenskaper”. Detta av etniska och nationella grupper av människor som upplever likhet, vi-känsla, samhörighet och delad identitet.
Nationen, kan bygga på gemenskap i territorium, stat, historia, kultur, språk, traditioner, geografi, miljö, religion, politik etcetera. Rörelsen/ideologin är en blandning av olika stora inslag av fransk politisk revolution och tysk etnisk kulturalism, och den kan vara auktoritär eller demokratisk.
Men det finns inga givna objektiva kriterier som automatiskt “skapar” en nation.
I Tyskland är språket viktigt, men inte i Schweiz med sina fyra språk. Där är istället bergen och den starka bondefriheten delar av det nationella medvetandet. Och så vidare.
Nationen skapas alltså av olika objektiva kriterier (se ovan). Så här: Av utvalda objektiva kriterier skapas aktivt eller uppstår subjektivt en känsla av gemenskap genom tiden. Eller som den franske 1800-tals-filosofen Ernest Renan skrev: “En nation är en daglig folkomröstning”.
Nationen och nationalismen bygger alltså i sin yttersta grund på biologisk socialitet – det är människans natur att samarbeta kollektivt i samhällen där vi delar en gemensam likhet, identitet och vi-känsla. Men hur denna samhörighet utformas rent konkret är en fråga om kultur, vilken varierar mellan folken, inom folken, och över tiden. Nationen “väljer” vad som blir sammanförande delar i nationsbygget.
I det moderna storskaliga samhället med dess nationalspråk och förbättrade kommunikationer kan således människan symboliskt skapa stora anonyma vi-samhällen – nationer. De bygger också (liksom det lokala jägarsamlar-samhället) på likhetskänslor – men vad som ingår i dessa vi-känslor varierar stort.
Nationen är således byggd på godtyckliga val av likhetskriterier. Det finns alltså inte (repeterar jag) ett antal objektiva kriterier som tillsammans skapar en nation (som bland annat Stalin trodde och tillämpade i det mångnationella Sovjetunionen).
I Spanien är religionen enande, men inte i Tyskland där halva landet är katolskt, halva protestantiskt. I Sverige är språket viktigt, men inte i Belgien, där landet svagt hålls ihop av monarkin och huvudstaden Bryssel, men delas av flamländsk och vallonsk etnicitet. Etcetera.
Nationen är subjektiv, inte objektiv
Nationerna är följaktligen främst subjektiva viljeenheter, och vad deras känslor av vi-gemenskap vilar på kan inte förklaras med objektiva fakta. Ta fallet Skandinavien med dess tre likartade länder – de hade kunnat bli en samlad nation om historiska tillfälligheter och våra subjektiva nationalkänslor så hade velat. Men vi blev istället tre nordiska vänskapliga nationer med mycket gemensamt (som en övernationell nordisk identitet ovanför de starkare nationella känslorna).
På liknande sätt hade objektiva kriterier som delad historia, geografi, kultur, religion, och närbesläktade språk kunnat skapa en östslavisk storrysk nation av Ryssland, Vitryssland/Belarus och Ukraina. Men så blev det inte. Ukraina känner sig subjektivt som en nation – och då är det en nation med rätt till nationellt självbestämmande och demokrati!
Putin har därför fel när han ovanifrån panslavistiskt, östslaviskt, ortodoxt och storryskt proklamerar Ryssland, Ukraina och Vitryssland som en enda storrysk nation. Folken i Ukraina och Belarus har via självständighetsval och senare i vanliga politiska val markerat att man känslomässigt känner sig som separata nationer.
Och om majoriteten i ett område känner sig som en nation – så ÄR de en nation! Än mer om de, som i fallet Ukraina, bevisat sin starka nationskänsla genom ett heroiskt, demokratiskt, frihetligt, progressivt nationalistiskt motståndskrig mot den anakronistiska, råbarkade, storryska, och nygamla ryssimperialismen.
Så herr president Starke Man Putin, Massan i Ukraina har sitt eget demokratiska nationalprojekt och säger nej till ditt storryska diktaturprojekt. Frågan är hur länge Massan/Folket i Ryssland, och den elitära ryska oligarki-stat-borgarklassen kommer att stödja dig och ditt misslyckade kostsamma Ukrainakrig…
“Folkmakt”: majoritetsval och fri nation
Nationellt självbestämmande är nära kopplat till politisk demokrati (folkmakt). Folkets rätt att styra sig självt i form av majoritetsval, och som folklig-nationell rätt att styra sig självt i sitt eget land. Båda dessa demokratiska principer kränks i Putins angreppskrig mot Ukraina – nationellt självbestämmande och demokrati.
Man kan jämföra med den sydslaviska panslavismen, som ledde till att de sydslaviska folken efter första världskriget slogs samman till Jugoslavien (Sydslavien). Det visade sig även där att folken ville bli separat självständiga. Trots Serbiens motstånd, där Slobodan med sin storserbiska nationalism fick en liknande roll som Putin i sina storryska drömmar idag.
Snarare är Putins drömmar mardrömmar. Putin argumenterar att man räddar (i varje fall ryskspråkiga) Ukraina från folkmord, samtidigt som han själv planerar ett slags ideologiskt-politiskt folkmord i Ukraina.
I Dagens Nyheter den 7 april skriver Margit Richert om den ryska statens inhemska propagandamaskin RIA Novosti. Specifikt om en ledare den 4 april av publicisten Timofej Sergejtsev betitlad “Det bör Ryssland göra med Ukraina”.
Där fanns en 25-års-plan för Ukrainas definitiva “avnazifiering”. Han argumenterar att själva statsbildningen Ukraina med ukrainskt språk och kultur utgör nazism som måste förintas.!!! Även de som motsätter sig den ryska avnazifieringen (av-nationaliseringen) är per definition nazister som måste likvideras. Eller “omskolas, sättas i arbetsläger och införlivas i den stora ryssheten”, berättar Margit Richert.
Antisemitisk ultrapatriotisk imperialistisk fascist
Putins lakej Medvedev och andra har tagit upp denna politiska tråd. Än värre är att Putin med gillande citerar den ryske politikern och religiösa filosofen Ivan Iljin’s (nationalistisk antikommunistisk emigrant från Sovjetunionen, död 1954).
Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur, skriver i DN den 5 april om den nya vurmen för honom i Putins Ryssland med titeln “Putins ledstjärna en ultrapatriotisk fascist”.
Ivan Iljins stoft har återförts till Ryssland och högtidligen hyllats och återbegravts i fosterjorden. Hans böcker har åter publicerats i 40 band, och bland annat skickats till landets guvernörer. Putin citerar honom i sina anföranden – exempelvis i valet till nationen i december, där han aktualiserade Iljans specifikt ryska “fördjupade frihetsbegrepp”.
För Ryssland förordade denne storryske superchauvinist en strängt auktoritär samhällsstruktur; med urgammal, konservativ, moralisk, ortodox-religiös, nationell, familje- och trosgemenskap. Med den förvirrade Massan ledd av Führern Ledaren, som tuktar och styr massan, och “talar ur det heliga djupet av folksjälen…och berör de ädlaste strängarna i dess hjärta…han väcker och leder”.
Ivan Iljin gratulerade Hitler till maktövertagandet(!), och hyllade såväl Mussolini som Franco. Han till och med arbetade på Goebbels nazistiska propaganda-ministerium, och lyfte fram det anti-judiska tsar-falsariet “Sion Vises Protokoll” som bevis för att judarna vill ta makten över hela världen.“Sovjetmaterialismen var en infernalisk judisk sammansvärjning mot Den Ryske Anden”, skrev denna extrema ultrahöger-nationalist-imperialist.
“Ryssland ska leda och rädda världen”
Istället var det det heliga Ryssland, det återupprättade ryska imperiet, och den andliga ortodoxa kyrkan, med sina “heliga källor och höga moral” som skulle rädda världen. För “Europa är försumpat: bara Ryssland kan bringa vår civilisation upprättelse” via en ny europeisk ordning. Och en strikt “samhällshierarki”.
Magnus Ljunggren avslutar den häpnadsväckande och skrämmande skildringen av Putins idol Ivan Iljin med dennes åsikt om Ukraina: “dess nationalisters krav på självständighet med alla medel måste bekämpas eftersom sådana perversiteter hotar att göra Ryssland sinnessjukt”.
I DN den 24 april kallar Björn Wiman det Putinstyrda Ryssland (stödd av majoriteten ryssar) för “en fanatisk terrorsekt” med “ett heligt uppdrag” vars “förbannelser över väst är blodisande”. Putins världsordning ser i Ryssland “ett slags andligt bålverk mot liberalism, demokrati och annat elände från den dekadenta västvärlden”.
Man kan med Ukrainakriget som bakgrund bara ta dessa politiska stollerier på fullaste allvar, menar jag. Med en sådan partiideolog som inspiratör för Putin och hans nya stats-privata överklass finns inget utrymme för kompromisser i kriget. Ukraina ska utplånas, dess folk förryskas, imperiet återuppbyggas.
Förutom Putins parti “Enade Ryssland” finns i det ryska parlamentet ett antal partier med liknande ideologi: social-national-konservatism, etatism-nationalism, högerpopulism, euroasianism. Dessa idéer är uppenbarligen starka i dagens Ryssland, tyvärr. Även ryssar som vet vad som händer i Ukraina kan stödja kriget och tro på Putins krigiska “nationalism” som en försvarskamp.
På de kombinerade militaristiska imperie-nostalgiska vänster-höger-ytterkanterna i rysk politik finns även något så totalt vansinnigt som “nationalbolsjeviker” ???, som kombinerar stalinism med fascism (deras flagga är nazismens, med hakkorset i mitten utbytt mot en svart hammare och skära. Man tar sig för pannan…
Nu är politiska fantasier om rysk imperialism en sak, att ha den ekonomiska och militära styrkan att genomdriva dem en annan. Ukrainas överraskande starka motstånd, västs stora stöd till Ukraina, elitens möjliga statskupp mot Putin, ett plötsligt folkligt missnöje med kriget – det är andra möjliga delar i framtiden. Liksom om Ryssland kan få med Kina, Indien och andra potentiella stormakter i skapandet av en ny anti-västlig auktoritär andlig världsordning (jämför med islamismen…).
Materiell bas och ideologisk överbyggnad
Hela denna putinska ideologiska överbyggnad kan förstås ses som ett förvirrat försvar av den korrupta, oligarkiska materiella basen av den nya rika maktelit som med hjälp av Putins nyfrälsta ex-KGB-are fraktar miljoner pengar stulna av folket till olika varma skatteparadis.
Eller så tror de också på den nygamla ryska imperialismen, som en på sikt växande stormakt som ryskt kultur-imperialistiskt (“russifierande”) ska ockupera andra nationer och göra dem till nya delar av det egna riket. Eller till beroende lydländer och buffertstater, som “av-militariseras”.
Precis som Japan och Tyskland var ras-imperialistiska och kuvade andra nationer, som en del av bygget av en ras-internationalistisk värld. Och USA är ekonomiskt imperialistiskt och dominerar andra länder i (det vacklande) bygget av en nyliberal global kapitalistisk värld via ekonomisk internationalism. Imperialism är alltså en fiende till den nationella tanken.
Ryssland är underlägset idag, men det var också nazismen en gång, Vad händer om Trump, Le Pen och olika högerpopulistiska partier vinner i framtida val. Det skulle innebära att fascismen kommer att växa farligt inom demokratierna. En process som pågått sedan millennieskiftet, enligt demokrati-övervakande institutionen “Freedom House”.
Hotet mot demokratin i världen
Deras undersökningar visar på nästan ett kvartssekel av tillbakagång för demokratin i världen. Historikern Peter Englund sammanfattar det mycket oroande läget i DN 27 februari:
“På 90-talet levde uppåt 30 procent av jordens invånare i länder som höll på att demokratiseras, nu är den siffran runt 4 procent. Idag lever blott 14 procent av världens befolkning i demokratier, 68 procent i olika typer av autokratier eller diktaturer”.
Vad händer om Ryssland får fortsatt “gränslös vänskap” med stormakten Kina – som snart går om USA som världens största ekonomi, och kanske kommer att dominera 2000-talet som USA dominerade 1900-talet (och Storbritannien 1800-talet).
Kan Ukraina erövras, och sedan Georgien, Moldavien etcetera? Georgien och Tjetjenien har Putin redan krigat mot – liksom för den blodiga diktaturen i Syrien.
Om vi höjer blicken ser jag ett växande stormakts-imperialistiskt hot mot små nationer som Ukraina. Ryssland föreslår Kina och Indien en ny multipolär värld där västlig dominans skulle ersättas av ett antal stormakter omgivna av någon slags lydstater.
Kina skulle dominera Östasien mer än idag, Indien dominera Sydasien, Ryssland återuppbygga det gamla tsar-sovjetiska imperiet. I de samarbetande BRICS-länderna ingår även Brasilien och Sydafrika. Tillsammans utgör de “fem av världens största och mest växande statsekonomier” (skrivet före Ukrainakriget). Alla med stormakts-ambitioner i någon form.
Ska de dominera var sin region av underordnade nationer? Med Kina som top dog, som investerar och genomför storskaliga infrastrukturprojekt i hela Syd-världen.
Inte minst “Den Nya Sidenvägen” som förenar Kina, Centralasien, Ryssland och Europa. Där och på andra ställen i världen ingår gigantiska världshistoriska, “världskarte-ändrande” infrastruktursystem “ett nätverk av kommunikationer: vägar, järnvägar, flygplatser, hamnar, dammar, elförsörjning med mera som byggs med främst kinesiska pengar” (Forskning & Framsteg 2020).
En vändpunkt i tiden
Många menar att vi från Ukrainakriget 2022 befinner oss vid en liknande vändpunkt som 1945 och 1989. Då är Ukrainakriget kanske bara början på något nytt och farligt. En auktoritär östlig värld ledd av Kina efterträder en västlig värld ledd av USA. Stormakter tar kontroll över små länder. Imperier ersätter nationer…?
Den närmaste framtiden blir oroväckande farlig med den sega pandemin, Ukraina-kriget, högerpopulismen i Trumps USA och i Le Pens, Ungerns, Polens, Sverige-demokraternas och andra högerextrema rörelsers Europa, växande flyktingvågor, främlingsfientlighet, klimatkatastrofer, svårigheten att bromsa koldioxiden på 1,5-2 procent.
I efterhand kanske vi kommer att se Ukrainakriget som början på en ny farlig epok i människohistorien. Desto viktigare att värna om nationellt självbestämmande och demokrati som bäst gynnas i nationalstatens form.
Nationen som social institution främjar och underlättar folkmakten. Socialismen tänks vanligen byggas på nationell nivå. Nationalstaten är en realistisk politisk-demokratisk nivå – även om internationalism är det bästa idealet. Annars hade inte nationen varit det dominerande sociala systemet i världen, som jag ser det.
Och nu står Ukraina i frontlinjen för kampen för alla folks rätt till nationell frihet! Deras kamp är vår!
Så leve nationell frihet för Ukraina! Leve den väpnade försvarskampen i Ukraina! Stöd Ukrainas folk på dess egna villkor! Som de goda ukrainska nationalisterna säger “Ära åt Ukraina”! Slava Ukraina!
Hans Norebrink, rödgrön vänstersocialist, blågul vänsternationalist. Vårdarbetare 30 år, journalist, fil mag i internationella relationer (IR) specialiserad på (nation)alism. Volontär 3 år hos Bolivias “indianer”. Volontär i Sverige, Marocko, Israel, El Salvador, Nicaragua.
# Se Den föreställda gemenskapen av Benedict Anderson, och “Vad är nationalism? av Öyvind Österud.
# Vladimir Putins förlegade objektiva syn på nationalism sammanfaller med Josef Stalins. I sin bok “Marxismen och den nationella frågan” argumenterar den senare för att en nation endast finns om den har alla följande kännetecken: delat språk, territorium, ekonomi, mentalitet, kultur och historia. Då är flertalet stater inga nationer (men Ukraina är det).
# Vladimir Lenin skriver i “Om nationernas självbestämmanderätt” om “alla nationers rätt till en egen nationell stat”…ty endast på denna väg värnar vi demokratins intressen… Vidare att: “det politiska självbestämmandet inte kan betyda någonting annat än rätt… att bilda en självständig nationalstat.”
Denna åsikt ligger till grund för Putins anklagelse att kommunisterna splittrade det ryska imperiet genom upprättandet av nationella delrepubliker i Sovjetunionen. Lenin låg också bakom Finlands frigörelse från Sovjet 1918. Lenin såg vidare de svenska arbetarnas solidariska stöd till Norges nationella frihet 1905 som ett eftersträvansvärt exempel på proletär fred mellan nationers arbetarklasser.
# I korthet: Nationer är subjektiva skapelser, inte objektiva fakta. Men i nations-bygget väljs subjektivt vissa objektiva kriterier ut som grund för den nationella likhets-skapande identiteten. Nationalism är en politisk ideologi som menar att alla folk har rätt till en egen nation, om de så vill.
Många åsikter finns om nation(alism), jag har bara efter bästa förmåga försökt ge en samlad bild. I min världsbild är dock nationer inte eviga, utan på olika sätt skapade av människor – socialt konstruerade enligt den franska nationsmodellen.
Men då väl nationen är på plats finns den i vårt sinne. Då kan den svårligen utrotas, utan måste hanteras i progressiv, inkluderande, integrerande, antirasistisk och fredlig riktning. Arbetarrörelsen & Socialismens politik i sammanhanget är att främja nationellt självbestämmande. Så vänstern måste självklart fördöma Ryssland och stödja Ukraina på alla sätt. Till exempel genom denna text.
OBSERVERA att de flesta av de sociala och nationella befrielserörelserna traditionellt var vänster-nationalistiska. De kombinerade nationalism med socialism. De var anti-imperialister som genomförde sociala reformer (som jordreformer) på vägen mot socialism. Som FNL i Vietnam etcetera.I grunden var de också internationalister, men rent praktiskt måste kampen föras nationellt. Där som här.
