Andi Olluri: Västerländskt “stöd” till Ukraina? Århundradets propagandakupp

Enligt en i stort sett hundraprocentig västerländsk media- och opinionsstämma skickar väst vapen till, “stödjer”, Ukraina för att försvara landet, utifrån vårt engagemang för internationell lag, suveränitet och nationernas integritet. Den enda kritiken som förekommer i media mot denna statens dogm är att västerländska ledare inte uppfyller sina propagandamål tillräckligt väl.

Således kan vi nästan dagligen, tvärsöver det politiska medielandskapet, läsa att “ukrainska styrkor” omedelbart bör skickas “mer ammunition, främst artillerigranater. Nu”. “Ansvariga chefer i väst borde ställas till svars för varje ammunitionsförråd som är mer än kvartsfullt i januari. Samtidigt bör ansvariga politiska och militära chefer i väst komplettera med dubbelt så mycket ammunition inför framtiden” (SvD:s Nils Bildt).^[1]

På motsvarande vis kan vi i Foreign Affairs, världens ledande diplomatiska tidskrift, läsa att det finns “intellektuella tillkortakommanden som infekterar många västerländska institutitoner”, nämligen att de behöver “bättre använda sina fysiska och intellektuella resurser för att stödja Ukraina nu, under kommande vinter, och åren framöver” med “militär materiel”.^[2]

I korthet: “Kriget kan pågå länge”, och “vapenförråden måste fyllas på rejält från utökad produktion”, då “Ukraina är en europeisk frontstat” (DN); diplomati anstår aldrig, eftersom det hade stridit mot våra demokratiska passioner. Så här ser i stort sett all “debatt” ut. I den förekommer livlig diskussion, nämligen taktisk diskussion där statens grundantaganden aldrig ifrågasätts, vilket är precis vad vi hade förväntat oss.^[3] “Ukraina och väst bör inte vika en tum” (DN), och landet måste få “vårt stöd militärt och finansiellt … Dessutom är det valet det enda moraliskt försvarsbara” (Torbjörn Becker, chef för Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan i Stockholm).^[4] Visst, “Ryssland är mycket större än Ukraina och har potential att mobilisera fler soldater, Fabrikerna står intakta … Det är sant” (DN). Men efter att ha erkänt att Ukrainas fortsatta krigande därmed är pur självskadan, kräver tidningen att Väst skickar “omedelbart mer vapen, tränar fler soldater … inte bara nästa månad utan varje månad under överskådlig tid”. Innebörden är att ukrainarna må dö förgäves, för våra staters geostrategiska skull. Vi vänder oss till detta nedan.^[5]

Ifall pressen och intelligentian tillsammans skall uppfylla sin gemensamma roll som statens lydiga språkrör, gör de så bäst genom att livligt diskutera statens olika handlingsalternativ, väl inom statens uppsatta ideologiska grundantaganden. Ifall staten inte utför sin egen utsatta uppgift av att utföra sitt proxykrig tillräckligt effektivt, uppstår “kritik” i Fri press, som jag indikerade ovan, och har dokumenterat i omfattande detalj annanstans. Detta är vad som kallas “allmän debatt” i en kultur som vår.^[6]

Det finns ett nästan barnsligt enkelt test man kan genomföra för att undersöka om dessa västerländska motiveringar till “stöd” till Ukraina kan tas på allvar, eller är förevändningar för att maskera andra bakomliggande motiv. Nämligen, hur svarar Väst i övriga samtida fall i vilket länder blir angripna. Vi bör fråga, till exempel, ifall Väst skickar vapen värda hundratals miljarder till Jemen just nu, som sedan 2015 angripits och ockuperats av en koalition som dödat minst en halv miljon jemeniter i ett krig av öppen och ohöljd aggression. Eller Palestina, som ockuperats i över ett halvsekel och just nu utstår flera militära angrepp och ohejdad illegal ockupation av Israel. Svaret på denna fråga är att Väst antingen är, eller helhjärtat stödjer med bokstavligen hundratals miljarder dollar i form av vapen, angriparen, samtidigt som de orerar om “territoriell integritet” och “suveränitet” när de beväpnar sin proxystyrka i Öst.

Den triviala och självklara slutsatsen vi drar av allt detta är att precis 100% av all retorik om varför Väst beväpnar Ukraina, som upprepas dagligen av varenda västerländsk politiker och tidning, är komplett förljugenhet, pur propaganda, med precis lika mycket trovärdighet och integritet som om ifall Moskva och Minsk idag skulle beväpna Houthi i Jemen för att kriga mot Väst, och hävda att man skickar dessa vapen av principiellt försvar för alla nationers “territoriella integritet” och “autonomi” medan man attackerar Ukraina.

Till min kännedom förblir denna observation – hur uppenbar den än må vara – outtalad i all agendasättande opinion, vilket avslöjar en framgångsfull propagandakupp av svindlande proportioner.

Vad en rationell person därmed gör är att undersöka vad de alternativa orsakerna är till att Väst skickar enorma mängder vapen till sin “murbräcka”, som västerländska utrikespolitiska planerare beskriver Ukraina i intern dokumentation. Tur för oss, behöver vi inte spekulera, eftersom ledande västerländska politiker och militära ledare tillstår orsakerna ständigt, trots att dessa har noll inverkan på den Fria pressens järnsfasta passion, bestående av att som en laserstråle blint fokusera på de offentliga propagandaparoller politiker deklarerar.

Redan i våren 2022 beskrev försvarsminister Lloyd Austin att officiell amerikansk politik i Ukraina består av att via sin proxy få “Ryssland försvagat”. Det är en logisk följd i enlighet med amerikanska dokument (det semi-statliga RAND Corp) några år innan kriget, som föreslog att man kunde “Överutvidga och få Ryssland ur balans” genom “Att förse Ukraina med dödlig krigsmateriel” som “kan utnyttja Rysslands största externa svaghet”.^[7]

Vad västerländsk politik består av beskrevs rätt väl, och ärligt, av Hal Brands – en av de främsta amerikanska utrikespolitiska analytikern. Nämligen, att genomföra “ett ‘proxykrig’ i vilket världens mäktigaste allians, NATO, använder Ukraina som murbräcka mot den ryska staten”, “en proxy som är villig att döda och dö – och sedan översvämma dem med vapen och pengar och underrättelser nödvändiga för att leverera förödande slag mot en sårbar rival. Och det är precis vad Washington och dess allierade gör mot Ryssland idag”, som han triumferar i extas. “Ryssland är målet för det mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia”, fortsätter Brands, “Och ju mindre” västerländska politiker och journalister erkänner “det, desto bättre”. Här befinner sig västerländsk Fri press och statspropaganda på samma våglängd.^[8]

Vi får ytterligare en inblick i “det mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia” i en studieserie publicerad av det ledande geostrategiska institutet Center for European Policy Analysis. “Det kostar USA småsummor (peanuts) att besegra Ryssland” via sin “murbräcka”. “I kalla, geopolitiska termer erbjuder detta krig en fantastisk möjlighet för USA att nöta ned och försvaga Rysslands försvarsförmåga, utan att använda sina trupper och utan risk mot sina liv”. Det får ukrainska mekaniker, bönder, fasadmålare, tonårspojkar och lidande änkor stå för. Vi har därmed “en absolut fantastisk investering” att göra med – “en två- till trefaldig återbäring”. “Förmodligen är återbäringen mycket högre än så”, i synnerhet angående “fördelarna för den amerikanska försvarssektorn” och “alternativa energikällor”. Särskilt “USA:s naturgas visar sig vara en uppenbar vinnare”, medan andra kalkyler gäller för de olyckliga nog att befolka vår “murbräcka”. Därför måste politiker understryka att “‘Förhandlingar’ är opiumet” som under inga omständigheter bör nämnas. Alla hinder för Västs “fantastiska möjlighet” att “nöta ned” fienden är “hemska och farliga”, en “skandalös mix av arrogans girighet och naivitet”. Detta publicerades utan reaktioner, uppenbarligen under omständigheten att intellektuella betraktar dessa tankegångar som OK, till och med korrekta.^[9]

Kort sagt: “För mindre än 2% av vårt lands militära budget har vi möjliggjort för Ukraina att bryta ned Rysslands militära styrka till hälften … Alltihopa utan att en enda amerikanska kvinna eller man skadats eller mist livet”, som den Demokratiske senatorn Richard Blumenthal uttryckte det. Därför är proxykriget “enligt mig den bästa investeringen vi någonsin gjort i militären”; “Vi förlorar inga liv i Ukraina”, men det gör vår marionett Ukraina som vi så innerligen bryr oss om, och därmed “krymper samt förintas den ryska militären för en väldigt liten summa pengar … ett försvagat Ryssland är bra sak”, för att citera den Republikanska senatorn Mitt Romney.^[10]

Ur västerländsk politik i Ukraina, som går ut på att genomföra ett “hänsynslöst” proxykrig för att “försvaga Ryssland” – omformulerad som vårt “stöd” till landet – följer självklara konsekvenser ipso facto, men läsaren bör inte förvänta sig att någon talgdank går upp för de inom västerländska tidningar, vilket ännu en gång är en makalös prestation för vad statlig propaganda kan åstadkomma med en mobiliserad Fri press.

Det är naturligt att endast 4% av västerländskt “stöd” till Ukraina är humanitärt, som Washington Post rapporterade. Resten består av de vapen som behövs för att “försvaga” Fienden via vår “murbräcka”, och investeringsgarantier till västerländska företag, som privatiserar Ukraina och som gjort det sedan USA:s kupp i landet, 2014.^[11]

Vi må därför triumfera att, som Republikanernas ledare i Senaten uttryckte det, “Det mesta av pengarna vi spenderar på Ukraina spenderas faktiskt i USA, på produktion av vapen, fler moderna vapen”. Liknande sentiment går att hitta i Sverige, där statens hejarklack, som kräver fler vapen och jets till vår “murbräcka”, beskriver framtida leveranser av JAS Gripen som ett utmärkt “skyltfönster för Saab” inför internationella investerare och köpare.^[12]

Vad vi naturligt nog hade förväntat oss av denna politik är att Väst vid varje steg kommer förhindra att kriget avslutas när det annars hade kunnat, att varken Ukraina eller Ryssland besegras, eller att Ukraina får det NATO-medlemskap man säger sig strida för deras suveräna rätt att erhålla. Annars hade vårt mål – att “försvaga Ryssland” utan att själva stå för kostnaden, att inte prematurt avsluta det “mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia” – inte uppnåtts. Låt oss ta en titt på dokumentationen.

Om Ukraina slåss för sin rätt till självständighet och rätt att gå med i vilken allians den önskar, borde Väst åtminstone kunna förse dem med så lite som en preliminär färdplan för NATO-medlemskap, men detta vägrar vi (såsom vid NATO-mötena i Madrid och Vilnius).

Orsaken är mycket enkel. Om det disponibla Ukraina skall kunna utföra sin uppgift som kanonmat vi kan använda utan att vi själva tar skada när vi “försvagar” Ryssland, skulle Ukrainas medlemskap i NATO vara fullständigt ologiskt och självmotsägande, då vi åtminstone de jure hade behövt blanda oss in på slagfältet, och västerländsk policy skulle därmed varit misslyckad. Därför kan vi använda ett framtida NATO-medlemskap endast som “lockbete”. Även detta förstås mycket väl av västerländska planerare, militära institutioner och regenter. Således förklarade den amerikanska Armén, i en studie från 27 juli 2023, att “Västs kontinuerliga frakt av avancerade och mäktiga vapensystem” till Ukraina “träder på en fin tråd – man försöker öka Ukrainas kapacitet och dödlighet medan man undviker … oproduktiv eskalering” från ryssarna. Med andra ord försöker vi maximera “dödligheten”, både för ukrainarna och ryssarna, medan vi uppnår våra strategiska mål utan att behöva utgjuta vårt blod, eftersom det annars hade varit “oproduktivt”. Det är endast produktivt om vår “murbräcka” gör smutsjobbet åt oss.^[13]

“För USA och dess NATO-allierade, har dessa 18 månader av krig varit en strategisk framgång, till en liten kostnad (frånsett för ukrainarna)”, för att citera den ledande västerländska liberala kommentatorn och Harvardgurun, David Ignatius vid Washington Post. Kommentaren är talande, och illustrerar tydligt med sina parenteser hur västerländskt konsensus värderar välståndet för vår kära “murbräcka”.^[14]

Vårt sabotage av diplomati under och före kriget, inklusive genom att aktivt ingripa i Ukrainas interna affärer när de förhandlat med Ryssland, är lika gammalt som konsekvent, och erkänns numera öppet, om än få bryr sig om det. Således intervjuade New York Times, i juli 2023, flera högt uppsatta ämbetsmän från Bidenadministrationen och EU, vilka tillstod att vårt “engagemang” för Ukraina är utformat specifikt för att “göra det svårare att inleda ett seriöst vapenstillestånd eller fredsförhandlingar”, och att “utfästelser om Ukrainas framtida medlemskap i NATO, efter att kriget är över, skapar ett starkt incitament för Moskva att hålla tag i all möjligt ukrainskt territorium de kan och hålla konflikten vid liv”. Kommentarerna om NATO-medlemskap tydliggör att skurkarna i Washington och Bryssel vet precis vad de håller på med, och erkänner därmed vad som i den verkliga världen är en drivande faktor bakom Rysslands kriminella invasion och dess orsak – något som förutspåtts och erkänts i ledande västerländska diplomatiska kretsar sedan årtionden tillbaka, vilket dokumenterats till en ovanligt omfattande grad.^[15]

Den bästa utsikten till en fredlig resolution, erkänd av både Ukrainas, Rysslands och USA:s högsta skikt som de mest “seriösa förhandlingarna” för att avsluta kriget, skedde i de rysk-ukrainska förhandlingarna i mars-april 2022. Den Fria världens ledare kom lyckligtvis till Ukrainas undsättning då också, och Storbritanniens ledare Boris Johnson “anlände” därför i Kiev “nästan utan någon förvarning” medan förhandlingarna pågick i Turkiet, eftersom utsikten av fred hotade. Hans budskap var enkelt, med tanke på att man vill se “Ryssland försvagat”, och “krävde stopp för förhandlingar med Ryssland”, som ukrainska tidningar då rapporterade. Detta bekräftades månader senare av amerikanska topp-diplomatiska källor (Foreign Affairs), som återgav flera uttalanden från amerikanska statliga ämbetsmän. “Enligt flera högt uppsatta amerikanska ämbetsmän vi talade med, verkade ryska och ukrainska förhandlare ha preliminärt nått grunderna för en förhandlad provisorisk lösning”. Nämligen, att Ryssland drar tillbaka sina trupper från Ukraina till gränserna pre-februari 2022. I gengäld skulle Ukraina “lova att inte söka NATO-medlemskap, och istället erhålla säkerhetsgarantier från flera länder”. För att garantera god effekt, utövade det amerikanska utrikesdepartementet militärfinansiella påtryckningar mot turkarna i ett försök “att sabba rysk-turkiska relationer medan Ankara utgör en väsentlig roll i ukrainska fredsförhandlingar”. Detta bekräftades senare av turkiska och israeliska statliga källor. Så har det sett ut sedan dess, till västerländska intellektuellas öronbedövande applåder.^[16]

Utöver det har flera ytterligare propositioner förts fram av globala Syd sedan dess, allesammans avfärdade i Väst med helvetisk ilska. Allmän kännedom om dessa bland svenskar är jämförbar med vad som hände på baksidan av Jupiter igår kväll. Media följer därmed spelreglerna.

Västerländska planerare var minst lika konsekventa med att i ilande takt avfärda diplomati strax innan kriget också. Därför möttes en rysk diplomatisk nedrustningsproposition i sommaren 2020 – framtagen till följd av otaliga NATO-krigsövningar intill den ryska gränsen med flera kärnvapenövningar och attackformationer, uttalanden om att Ukraina skulle få NATO-medlemskap – med “en stenvägg” av NATO, som AP rapporterade.^[17]

Den 17:e december 2021 presenterade Ryssland två dokument som skulle stå till grund för en diplomatisk resolution mellan Väst och Ryssland, “vägledda av principerna i Förenta Nationernas stadga … otillåtligheten av hot eller användningen av våld som är oförenligt med syftena och principerna i Förenta Nationernas stadga … FN:s säkerhetsråds roll av att bära det primära ansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet … behovet av enade [västerländska och ryska] ansträngningar för att effektivt svara på moderna säkerhetsutmaningar och hot … strävan att förbättra relationer och fördjupa den ömsesidiga förståelsen … att förhindra farlig militär aktivitet och därför minska risken för incidenter”. De presenterades i ljuset av västerländska utfästelser om att Ukraina skulle få tillgång till kärnvapen, hundratals NATO-övningar tillsammans med Ukraina intill Rysslands gräns i 2021 (även avsiktligen innanför gränserna, såsom vid Op. Sea Breeze) – ämnen media fann otillräckligt intressanta för att rapportera.

I en uppvisning av lydnad bortom som gick bortom normen, inleddes en ännu pågående medianeuros av total falsifikation av dokumentens innehåll där allt går an; påhitt, omskrivningar, fabriceringar. Innehållet av dokumenten förblir än idag, till min kännedom, orapporterade i all agendasättande press, som ständigt vältrar sig över propositionernas återgång till “Peter den Stores tid”, “Stalins buffertzoner”, “gangsterförhandlingar” och så vidare. Den Fria pressens skändlighet kunde inte bli mer dramatisk.^[18]

I korthet har vi två hypoteser om vad som ligger bakom västerländsk beväpning av Ukraina: å ena sidan offentlig statlig propaganda, som säger att vi beväpnar vår “murbräcka” på grund av vår innerliga tro på nationernas suveränitet och internationell lag, å andra sidan intern dokumentation och det historiska arkivet som visar att dessa förevändningar är vulgär propaganda, blott förevändningar för att genomföra “det mest hänsynslöst effektiva proxykriget i modern historia” där ukrainska liv och deras lidande är underordnat våra geostrategiska mål. En av dessa har meriterna av att verifieras med massiva mängder dokumentation och i praktiken, och att alla förutsägbara följder infriats, och erkännas öppet. Men den lider också av nackdelen att inte stämma överens med statliga propaganda, och kan därför aldrig uttryckas, kanske ens tänkas inom Fri press.

Det tål att återigen understrykas, att man i västerländska planeringskretsar vet att kriget inte kan avslutas med ukrainsk seger, och därför måste fortsätta i ett blodigt utnötningskrig. Detta är naturligt, med tanke på vilka de operativa drivkrafterna bakom västerländsk politik är: att maximera och förlänga den tid i vilket man kan få “Ryssland försvagat” genom en underordnad “murbräcka” som gör smutsjobbet åt en.

Återigen kan vi hålla oss till okontroversiella västerländska källor för att sammanfatta läget. Det sammanfattades bäst av USA:s ÖB Mark Milley redan i november 2022, då han påpekade att “sannolikheten av en ukrainsk militär seger i vilket man driver ut ryssarna ur hela Ukraina”, inklusive Krim, “är inte stor”, varför vi bör “Ta tillfället i akt när det finns ett tillfälle att förhandla fram fred”.^[19] Utsikterna för att avsluta kriget genom ett ryskt nederlag i 2023 beskrevs av Pentagons interna “topphemliga” bedömningar, läckta i april, vilka noterade att en ukrainsk motoffensiv skulle medföra endast “blygsamma erövringar av territorium”, liksom “ständiga brister” i manskap och materiel. Det sistnämnda var det ämne som intresserade media, förstås, som bittert beklagade politikernas brist på ökade vapenförsändelser, inget annat. CIA:s egna dokument “indikerade att Ukraina helt enkelt saknar förmågan att tvinga bort ryska trupper från var dessa är djupt befästa”.^[20] Orsaken till västerländska militärers bleka hemliga bedömningar över Ukrainas förmåga att ta tillbaka mark, och i processen gör vad vi vill de ska göra i egenskap av vår “murbräcka”, var bland annat att “ryska militära styrkor försvagats något under kriget, men inte desto mindre är de större idag än de var sedan kriget inleddes”, och det “ryska Flygvapnet har tagit väldigt få förluster”, som Christopher Cavoli, chef för den amerikanska Arméns Europaavdelning vittnade inför Kongressen. Samtidigt förbereder sig Pentagon och CIA för vad de i sina planeringsdokument kallar “en frusen konflikt” som “kan vara i flera år, kanske till och med decennier” – en strålande möjlighet att få “Ryssland försvagat”.^[21]

Strax efter att ÖB Mark Milley i mitten av juni 2023 påpekade att “Det är en väldigt blodig fight, och kommer kräva ansenliga mängder tid och kostnader”,^[22] och efter att chefen för USA:s samlade underrättelsemyndigheter (DIA) John Kirchhofer varnade att “Inga av” Västs sofistikerade vapensystem “är sannolika att vara den lösning Ukraina letar efter för att kunna bryta igenom” den ryska ockupationen^[23] – efter alla dessa erkännanden, fortsätter media dagligen och unisont kräva fler vapenleveranser, ingen diplomati. Staten kan alltid a priori lita på internaliserad lydnad hos de utbildade kretsarna.

En sann mediafreak som dagligen läser svensk press från pärm till pärm kan då och då belönas med dessa sorters erkännanden bland propagandabruset – nästan alltid längst bak i tidningen, i slutet av långa krönikor, tryggt undanskymda från gemene man som skummar rubrikerna.^[24]

Vi sammanfattar alltså att västerländskt “stöd” till Ukraina, och mediadiskussionen om detta, är blott en tunn fasad för att dölja andra cyniska motiv. Propagandasystemet må mycket väl dölja sitt ansvar idag, men historiens dom kommer inte vara skonsam mot de som passivt eller aktivt deltagit – och den domen är förresten redan inne för de som väljer att inte titta bort.

1. SvD, Nils Bildt, 31 aug. 2023.
2. Foreign Affairs, Mick Ryan, 30 aug. 2023.
3. DN, Peter Wolodarski, 26 feb. 2023; 20 mar. 2022.
4. DN, Arvid Åhlund, 29 maj 2022; DN, Torbjörn Becker, 4 okt. 2022.
5. DN, Ledarredaktionen, 26 jun. 2023.
6. För omfattande dokumentation kring alla ämnen i denna text, se min Bortom Ukraina (2023) och kommande Organ för Självdisciplin.
7. CNN, 26 apr. 2022; RAND Corporation, James Dobbins et al., “Overextending and Unbalancing Russia: Assessing the Impact of Cost-Imposing Options”, 2019. För ytterligare diskussion, se Bortom Ukraina, kap. 1, fotnot 64.
8. Bloomberg, Hal Brands, 10 maj 2022.
9. Center for European Policy Analysis, Timothy Ash; Patrick Turner; Edward Lucas, 18 nov.; 7; 11 dec. 2022, respektive.
10. Antiwar, Dave DeCamp, 20 aug. 2023.
11. WP, Ruby Mellen & Artur Galocha, 4 aug. 2023.
12. CNN, Kevin Liptak & Lauren Fox, 10 aug. 2023; SvD, Therese Hultin, 26 aug. 2023.
13. The U.S. Army War College Quarterly Parameters, Eric Hartunian, “US Army War College Russia-Ukraine war study project”, vol. 53:3, s. 31-34.
14. WP, David Ignatius, 18 jul. 2023.
15. NYT, David Sanger, 13 jul. 2023.
16. Reuters, 6 maj 2022; Ukrainska Pravda, Iryna Balachuk & Roman Romaniuk, 5 maj 2022; Foreign Affairs, Fiona Hill & Angela Stent, sept./okt. 2022; Antiwar, Dave DeCamp, 31 aug. 2022. För ytterligare diskussion, se People’s Dispatch, Abdul Rahman, 9 maj 2022; Antiwar, Kyle Anzalone & Will Porter, 20 mar. 2022.
    Som en intressant liten fotnot, betrakta Boris Johnsons långa krönika i Daily Mail månader senare (24 jan. 2023). I den grubblade han över upphöjda värden medan han finansierade israelerna och saudierna i sina brott. Efter att ha vingklippt ukrainsk suveränitet och saboterat deras framgångsfulla diplomati med Ryssland, ställde han frågan: “Vilka möjliga orsaker kan finnas för att skjuta upp” vapenleveranser till Ukraina och därmed få stopp på kriget? “Varför ger vi inte ukrainare all den stöd de nu behöver, nu när de behöver det?” Det chockerande är inte att han hade mage att ställa frågan efter att ha försatt dem i en situation “där de behöver” kriga till följd av saboterad diplomati å våra vägnar, utan snarare att denna kommentar av Johnson inte väckte allmän hån och avsky bland intellektuella.
    Turkiets (som var värd för förhandlingarna) utrikesminister Mevlut Cavusoglu förklarade 20:e april 2022: “Efter förhandlingarna i Istanbul trodde vi inte kriget skulle pågå så pass länge”, men han hade fel. “Det finns de länder som vill att detta krig skall fortsätta … det finns medlemsstater inom NATO som vill att kriget fortsätter, som låter kriget fortsätta medan Ryssland försvagas. De bryr sig inte särskilt mycket om situationen i Ukraina”. Det logiska och förnuftiga i detta kan återigen inte överdrivas, med tanke på Västs mål att se “Ryssland försvagat” – och ukrainare dödade i onödan medan vi “försvarar” dem, kan man tillägga. Se Hürriyet, 21 apr. 2022.
    Det mer eller mindre upprepades av Naftali Bennett, då Israels premiärminister. Han deklarerade att tidigare fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland innebar “en god möjlighet till fred”, ifall Väst “inte hade hindrat den … [vilket] var koordinerat mellan Storbritannien, Frankrike och USA”. Proletären, Marcus Jönsson, nr. 8, 2023, s. 14. Bennett refererade till förhandlingarna strax innan kriget, men Västs modus operandi förändrades knappast en månad senare.
17. Responsible Statecraft, Ted Galen Carpenter, 14 dec. 2020.
18. Se Bortom Ukraina, kap. 1, “I enlighet med planerna”; för upptakten till Putins invasion och de verkliga skälen till de invaderade Ukraina – ständiga militära NATO-provokationer, Ukrainas utfästelser om att man skulle skaffa kärnvapen och gå med i NATO, se Journal of Military and Strategic Studies, Geoffrey Roberts, “‘Now or never’: The immediate origins of Putin’s preventative war on Ukraine”, vol. 22:2, 2022. Diskussion om denna och andra studier förekommer i Organ för Självdisciplin. Roberts, ledande brittisk mainstream-historiker över rysk politisk historia, skrev den främsta studien än så länge, som går igenom massiva mängder tillgängliga dokument och uttalanden från den ryska ledningen innan kriget. Den visar tvivelsutan att de ledande orsakerna till varför man invaderade Ukraina var NATO:s beväpning av landet med högprecisionsmissiler, NATO:s militära infrastruktur i landet, Majdanregimens krig mot Donbas som dödade nästan 15 000 ukrainare, framtida beväpning av Ukraina med kärnvapen. Detta upprepades ständigt, flera år innan februari 2022, fram till dagen kriget bröt ut, om än en västerländsk läsare inte skulle ha den blekaste aningen om det.
    Till ingens förvåning har all denna tillgängliga dokumentation antingen censurerats, eller förvrängts i Sverige och Väst, i en propagandasuccé som hade fått Stalin att rodna.
    Roberts sammanfattar: “Putins långsiktiga bakgrund till den rysk-ukrainska krisen var förgrunden medan han planerade att likvidera vad han betraktade som ett dödligt hot som bestod av NATO-understödda nationalister i Ukraina som skulle ta tillbaka det förlorade Krim och Donbas … Förmodligen var det nukleära hotet det som till sist fick Putin att starta krig”. Jag kan endast uppmana läsaren att läsa studien i sin helhet – vars resultat inte stämmer överens med statens linje, och förblir därför okänd bland lärda i Väst.
19. U.S. Department of Defence, 16 nov. 2022. Intressant nog rapporterade CNN att Milleys omdömen “är inte allmänt vedertagen inom [Biden]administrationen. En ämbetsman förklarade att utrikesdepartementet befinner sig på den motsatta polen från Milley. Den dynamiken har lett till en unik situation i vilket militära chefer förespråkar diplomati mer nitiskt än vad amerikanska diplomater gör”. CNN, Kyle Atwood & Oren Liebermann, 16 nov. 2022. Enigheten bland USA:s kår av överbefälhavare är intressant. Tidigare ÖB Michael Mullen förklarade på liknande vis att Väst “måste göra allt vi kan för att försöka lösa” kriget “vid förhandlingsbordet”. Antiwar, Medea Benjamin & Nicholas Davis, 4 jan. 2023.
    18:e augusti, 2023, däremot, rapporterade Politico (Alexander Ward et al.) att amerikanska ämbetsmän på efterhand tillstod att Milley “hade en poäng” när han föreslog diplomati, och att Bidenadministrationen “kan ha missat ett tillfälle att inleda tidigare förhandlingar”. Dessa uttalanden, än så länge (21 augusti) förblir orapporterade i svensk mainstreampress, till min kännedom, vilket innebär att svenska tidningar effektivt uppfyller sina institutionella roller.
20. WP, Alex Horton et al., 10 apr. 2023; Politico, Jonathan Lemire & Alexander Ward, 24 apr. 2023.
21. CNN, Bradley Britzky, 27 apr. 2023; Politico, Nahal Toosi, 18 maj 2023. Toosi noterade att “fler amerikanska myndigheter och Vita Huset … planerar för den ökade sannolikheten att Ryssland-Ukraina-kriget förvandlas till en frusen konflikt”, eftersom “det må vara det mest realistiska långvariga utfallet, med tanke på att varken Kiev eller Moskva är benägna att erkänna förlust”. Det är en stapelvara inom finstilt propaganda; givetvis vill inget land erkänna förlust, men de hade gärna gått med på en ömsesidig resolution, givet att motparten går med på detsamma, vilket sker i nästan varje krig. Det var precis fallet i våren 2022, innan västerländska påtryckningar hindrade deras “partner”, varpå den välkända och avsedda följden tillträdde. Men detta finns med i varken Toosis, eller andras, reportage, i enlighet med de propagandaprinciper jag nämnt, som måste antas i debatt om Ukrainakriget.
    Samtidigt som Pentagon och CIA:s dokument släpptes, noterade USA:s rapportskribenter från vapenindustrin (Center for Strategic and International Studies, finansierad av vapentillverkare, NATO och Gulfstaterna): “Även i den vildaste succén i Ukrainas [sommar]offensiv kommer vi fortfarande se krigföring pågå nästa år”. De visste, och var därför nöjda, till skillnad från ukrainare som slaktas i sprängda lerdiken. Cf Libertarian Institute, Kyle anzalone, 7 jun. 2023. Samma slutsatser drog Mästarna i London. Asia Times, David Goldman, 10 jun. 2023:
    Amerikanska och europeiska militära observatörer i Ukraina har beskrivit Ukrainas Armés försök [i juni 2023] … som “ett självmordsförsök” vilket bryter mot militärtaktikens grundliga lagar … [Soldaterna] “tränades av britterna och nu leker de Light Brigade”, sade en officer, som refererade till katastrofen i 1854 vid Slaget vid Balaklava då felaktiga order skickade det brittiska kavalleriet rakt in i massiv kanoneld … “Några ukrainare lyckades genomföra en Guderian”.
    Återigen är varken vi eller dem oförmögna att dra de självklara slutsatserna om en resolution, eftersom det mäktiga propagandasystemet saknar gränser och heterogenitet, förmodligen världen över.
22. U.S: Department of Defence, Lloyd Austin & Mark Milley, 15 jun. 2023.
23. Bloomberg, 13 jun. 2023.
24. Se fotnot 6, samt exempelvis DN, Ilmari Käihkö & Jan Honig, 24 aug. 2023.