Denna debattartikel har också varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
* Riksdagen godkände DCA-avtalet med USA
* Endast V och Mp vände sig mot
* Men vart tog V:s antiimperialism vägen?
Ja, som väntat godkände riksdagen 18 juni DCA-avtalet. Som bekant ger denna överenskommelse USA fritt tillträde till 17 svenska militära anläggningar över hela landet, i realiteten en form av permanenta baser, där USA ska kunna placera militär personal och lagra utrustning helt efter eget tycke – utan någon som helst svensk insyn.
Avtalet kom dock knappast som någon blixt från klar himmel utan redan det samarbetsavtal som länderna undertecknade 2016 sträcker sig mycket långt. Allra tydligast blir det med formuleringar om att Sverige och USA ska intensifiera sina gemensamma militära övningar, för att länderna i högre grad ska kunna agera tillsammans i internationella operationer – utifrån militärt språkbruk talas det om att Sverige och USA:s styrkor ska sträva efter ett ökat mått av interoperabilitet. Med dessa två avtal sammantaget tonar nu Sverige alltmer fram som USA:s militära marionett.
Endast Vänsterpartiet och Miljöpartiet (dock först i elfte timmen) vände sig mot DCA-avtalet. Man försökte få till stånd en vilandeförklaring, att beslut om själva avtalet skulle skjutas upp ett år för att möjliggöra en mer genomlysande offentlig debatt. Det hade blivit verklighet om en sjättedel av riksdagens ledamöter – 59 stycken – tryckt på den gröna knappen. V och Mp har dock endast tillsammans 42 ledamöter och ingen ledamot i övrigt fronderade mot rådande partilinje så försöket gick i stöpet. Regeringens ambition än nu att avtalet redan under innevarande år ska implementeras.
Det var först en kort tid före riksdagsomröstningen som Mp deklarerade att man faktiskt skulle rösta mot avtalet. Amanda Lind, det nya språkröret, underströk dock att ”det är ett nödvändigt avtal”, men Mp ville trots allt ha någon form av garantier mot kärnvapen på svensk mark. Partiets opposition är inte mycket att orda över.
Skarp kritik måste också trots allt riktas mot V:s hantering av frågan, Det är flera medlemmar som varit aktiva i kampanjen – med Svenska Freds som den främsta anstiftaren – för en folkomröstning om DCA-avtalet. V som parti tillförde dock nästan ingenting till opinionsbildningen mot denna ödesmättade kantring av svensk säkerhetspolitik. Partiledningen prioriterade fullständigt ner kampen mot avtalet.
Visst vände sig V mot avtalet redan när texten offentliggjordes i december förra året. Men den utrikespolitiska talespersonen, Håkan Svenneling, deklarerade att partiet ”inte var principiellt mot avtalet”. Däremot kritiserade man delar av innehållet: att ingen passus om kärnvapenförbud på svensk mark fanns med, att amerikansk personal skulle åtnjuta åtalsimmunitet, och att ett allt för vidlyftigt antal militära anläggningar ställdes till USA:s förfogande. Senare har det inte heller kommit några kompletterande signaler från V.
Vi tar oss för pannan. Partiet säger sig således inte vara principiellt mot den uppenbara avvikelsen från den tidigare svenska alliansfriheten när utländsk trupp nu ges rätt till militära baser på svensk mark. Än mer förvånande blir det utifrån att det handlar om USA, vår tids globala militära hegemon som enligt SIPRI 2023 stod för 37,1 procent av världens rustningskostnader med runt 800 militära baser i över 100 länder.
Det är knappast heller någon nyhet att USA i modern tid är det land som överlägset mest frekvent invaderat andra länder och brutit mot allt vad folkrätt heter.
Vi frågar oss vart den för ett socialistiskt parti som Vänsterpartiet självklara antiimperialismen tagit vägen? Är det endast i förhållande till Ryssland som den fortfarande äger giltighet?
Rent säkerhetspolitiskt förvärras dessutom Sveriges läge markant genom medlemskapet i Nato och avtalen med USA, genom att vi i betydligt högre grad riskerar att dras in i rådande stormaktskonflikter än vad som var fallet under den tidigare alliansfrihetens tid.
