I fyra delar tänkte jag blicka tillbaka på 90-talets punkscen. Det här blir den sista delen och min tanke är att försöka sammanfatta årtiondet som gav oss trallpunken, den andra vågens skatepunk och alla Dis-band.
Man vurmar ju ofta för den period då man växte upp, jag ska inte säga alla, för alla ser inte tillbaka på sina ungdomsår med stor glädje, många led och hade det svårt. Men många romantiserar ändå den perioden och jag är en av dem. 90-talet var punk och Bajen för mig, ibland tyvärr sekundärt då festen kanske prioriterades lite för mycket. Jag kanske inte var så sorgfri som jag trodde nu när jag ser nyktert på det. Jag kan säga att jag vet att jag hade kul, men kanske inte alltid att jag minns att jag hade kul.
Nåväl, det hela startade i början av sommaren 1992. Ultrakåken hade brunnit ner fyra år tidigare men flera av eldsjälarna med Tompa Eken i spetsen var fortfarande aktiva med att arrangera konserter och festivaler. 1992 gick Mera Hitlåtar av stapeln i Gamla Folkets Hus i Handen. En tredagars med band som Molly, Charta 77, Los Bohemos, Dom Lyckliga Kompisarna och Hela Huset Skakar. Jag och min kompis var bara där första dagen eftersom våra familjer skulle åka till Grekland dagen därpå.
Jag tror att alla som går på sin första konsert känner en viss skräckblandad förtjusning. Vi var 13-14 år alla andra kändes mycket äldre, mycket tuffare och nästan lite läskiga. Men redan från dag ett, vilket det här var, blev vi så väl omhändertagna, dels av Juja som ju jobbade i vår skola och av Tompa Eken. Han tog sig tid att berätta för oss om de band som skulle spela den kvällen. Det är fortfarande ett av mina finaste punkminnen.
Det går ju inte att prata om 90-talet utan att nämna trallpunken, den älskade men även bespottade trallpunken som jag utan tvekan skulle säga är ett 90-talsfenomen. Den sprang ur tidigare band som Asta Kask och Strebers och runt 1993-1994 fullkomligt exploderade trallpunken. Flera av de stora banden tog sig in på topplistorna och det bildades band i landets alla hörn. Senap (Ljungby), Hans & Greta (Sala), Sofistikerat Svammel (Skellefteå), Gyllene Terror (Örebro)… listan kan göras hur lång som helst. Det syntes folk med tuppkammar och palestinasjalar överallt. Ciceronerna var så klart Mart Hällgren (Total Egon/DLK) och Per Granberg (Birdnest Records/Charta 77).
På den andra sidan, om man vill göra det så enkelt stod två fanzineredaktörer från Eskilstuna. Jallo och Jari, och utan att förmodligen mena ett skit med vad de sa fanns det de som tog deras ord som lag. För visst fanns det motsättningar mellan de mäskdrickande kängpunkarna och de mer fredliga trallpunkarna, även om det egentligen inte var så seriöst fanns det nog en del som tyckte att kängpunk var mer punk än trallpunk. Och när ordet spreds ifrån Eskilstuna att stämsång är skit var inte resten av Sverige sena att haka på.
Det är konstigt, vi råkade någon gång yttra oss negativt om Strebers och det där, och fortfarande pågår värsta hat-kampanjen mot allt med stämsång. Lika bra det i och för sig.
—Kenko från Meanwhile i Tragedi Fanzine #1 1996
Hur som helst fick även kängpunken en nytändning, den blomstrade under 80-talet med band som Mob 47, Anti Cimex och Moderat Likvidation. På 90-talet skulle dock alla band heta något med prefixet Dis efter det brittiska bandet Discharge som var ett av de första banden inom genren. I Sverige fanns bland annat Disfear, Disfornicate, Dismachine, Diskonto, Dissober och även mitt eget band Diskent. Den där Dis-boomen dog så småning om ut, men kängpunken lever kvar och Sverige är fortfarande ett av de ledande länderna inom genren.
90-talet var också det årtionde då den amerikanska hardcorepunken blev enorm även i Sverige. Skatepunken fick en andra våg där många svenska band hämtade influenser från Bad Religion, NOFX, Pennywise och Lag Wagon. I landets högstadie- och gymnasieskolor skedde en modeförändring och de olika streetwearbutiken G-Spot fick rejält med nya kunder. Bland de som anammade skatemodet var det dock kanske bara ett fåtal som faktiskt åkte skateboard.
Det bildades kanske inte riktigt lika många band i den här genren som i trallpunken och kängpunken men de som fanns var riktigt bra och många är aktiva än i dag som till exempel Millencolin, No Fun At All, Venerea och Satanic Surfers. Vi ska inte heller glömma bort Adhesive, Passage 4 och Randy. De svenska skatepunkbanden kunde absolut mäta sig med de amerikanska.
Överlag har jag en känsla av att punken blev mer politisk under 90-talet, eller i alla fall mer medveten. Visst hade det demonstrerats mot rasism, apartheid och militarism tidigare men i och med att Straight Edge-hardcorevågen kom, med band som Final Exit, Refused och Abhinanda blev även djurrätt och veganism viktigt. Utöver EG-motståndet fanns det även motstånd mot företag som McDonalds och Coca Cola, ja egentligen mot hela storfinansen. Att punken blev så politisk sticker uppenbarligen i ögonen bland vissa som var med i den tidiga punken och har den mossiga åsikten av att punken dog när Sid Vicious dog.
I Stockholm splittrades Kulturföreningen Ultra i slutet av 80-talet där Martin Ahlsén fortsatte att köra spelningar på Hunddagiset under ungefär fem år i det lilla huset på Getporsvägen. För banden på 90-talet var det ett lika viktigt ställe som Ultra var på 80-talet. På Hunddagiset kunde band som Plus Moms, Fata Morgana, Simon & The Problem Childs, Kravallsubban Lever och givetvis De Lyckliga Kompisarna spela.
Affischer från Hunddagiset/Ruggultra i Handen.
Den andra delen blev Kulturföreningen Mera Hitlåtar, de arrangerade spelningar på olika ställen i Handen så som redan nämnda Gamla Folkets Hus, Gula Villan och till och med vid Handens pendeltågsstation. Men det var festivalen nere vid Rudan som blev det stora flaggskeppet. Mera Hitlåtar arrangerades mellan 1994 till 2000 och lockade till sig band som Dia Psalma, Broder Daniel, Weeping Willows, Breach och The Hellacopters för att bara nämna några.
Kafe 44 som ligger i Kapsylens lokaler på Södermalm i Stockholm är helt klart ett av landets viktigaste scener, inte bara för punken utanför för alla genrer. Här har det alltså ordnats spelningar i över 30 år och det mesta finns nog dokumenterat både på kassett och på papper. Det måste vara tusentals band som spelat där. Tompa Eken som även var drivande i Mera Hitlåtar bokade band till Scen 44 ända fram till han gick i pension 2018.
Det gjordes många legendariska konserter på Kafe 44 som det pratas om än idag och en del band fick helt enkelt göra två spelningar samma kväll för att det var så mycket folk som ville in. Här har Thåström spelat, här har Stefan Sundström spelat och här har Asta Kask spelat, men kanske ännu viktigare är alla de mindre band som fått chansen att spela live genom 44:ans öppna scen. Här under kan man se när Radioaktiva Räker spelade där 1993, dock med bristfällig videokvalitet.
Ja jag nämnde tidigare den mossiga åsikten om att vissa tycker att punken dog för längesen. Det där återkommer gång på gång i diskussioner i olika punkgrupper på Facebook och även den ständiga frågan vad som är punk eller inte punk. Eller vilken punk som är mest punk. Ganska tröttsamt när folk som inte varit på en spelning de senaste 30 åren kommer med dessa åsikter. För punken lever och frodas, visst är medelåldern oroväckande hög men det släpps fantastiskt mycket bra punk.
Nu har jag snackat lite generellt om punken på 90-talet. Det går givetvis att grotta ner sig ännu mer och dissekera varje händelse och framför allt även se mer bortom Stockholm. Men hur upplevde andra punken på 90-talet?
Martin Johansson (GP Sås Fanzine)
Det är stor skillnad på hur jag upplevde den då och hur jag upplever den nu i efterhand. Då var det ju bara ett enda stort kreativt upprors-rus. Spela i band, skriva låtar, göra fanzine, ge ut kassetter, gå på konserter, driva distro, festa tillsammans och ha olika utbyte med en massa likasinnade och så vidare. Nästan exakt samma saker jag gör i dag inser jag nu. Men då var punk verkligen hela mitt liv, precis varje andetag kretsade runt det. Nu är det bara vartannat. Så här i efterhand kan jag se lite annorlunda på det. Att på scenerna (och på skiva) var det extremt mansdominerat på ett väldigt tråkigt sätt. Att det gjorts mycket bättre och mer intressant svensk punk i nutid. Att scenen var uppdelad i olika ganska fientliga läger med kängpunkare och trallpunkare och sXe-rörelsen osv.
Hur som, jag är ingen nostalgiker. Det är alltid bäst just nu. Eller i morgon. Men en sak kan jag sakna från 90-talet som jag hade velat ta med till dagens punkscen. Och det är den fantastiska floran av pappersfanzines som fanns då. Jag förstår att informationsfunktionen har spelat ut sin roll för länge sen men en kan använda ett pappersfanzine till så mycket annat än just det. Punkare som skriver om punk. Ett forum för idéer och tankar och verklig personlighet. Och att kunna berätta historier. Det saknar jag. Men annars är det mesta bättre nu.
Putte Björk (Klägg, Simon & The Problemchilds)
Vi startade Simon & the problem childs 1987, de flesta tidiga punkbanden hade lagt av eller bytt stil. Vi kom alla från gamla punkband och valde att spela det enda vi kunde, och ville, punk. När vi gled in i nittiotalet hade punken för länge sedan slutat vara hipp vilket var en bra självsanering, kvar blev de band som tagit genren till sitt hjärta. Det mest utmärkande med nittiotalet var att utbudet av spelställen i Stockholm med förorter hade minskat drastiskt. Ville man spela i Stockholm nu fick man söka sig till pubar som erbjöd livescener och redan då hade man lyckats ta bort möjligheten att se banden för alla kids som inte fyllt 18. Ute i landet fanns det fortfarande kvar eldsjälar som anordnade konserter där gaget uppgick till bensinpengar.
Punken var tillbaka vid sina undergroundrötter minus spellokaler. I mitten av nittiotalet började det dock röra på sig igen, nya band bildades och plötsligt skulle punken definieras i fack, det var skatepunk, surfpunk, trallpunk, kängpunk och fan och hans moster. Vi fattade ingenting. Punk som punk eller? De nya punkbanden sjöng om sin uppväxt i sin förort och blåste skjortan av oss gamla uvar. Precis som det ska vara, det gamla måste ge vika för det nya. Nittiotalet erbjöd nya möjligheter att nå ut med sin punk digitalt över nätet, något som inte gick förr, men punk ska upplevas live där publik kan interagera med bandet. Där varje spelning ger nya kids blodad tand att starta egna band.
Rille Bengtsson (Trall-Metall Fanzine, Gaycastle Fanzine med mera)
90-talet och punken var decenniet och musikstilen som formade mig, såväl musikaliskt (trallpunk) som personligt/politiskt (DIY). Scenen blomstrade. Det var arrade spelningar, uppkopierade pappersfanzines och upptryckta comptapes. Brevbeställningar med limmade frittar utanpå kuvertet och en 20-kronorssedel och två olimmade frimärken inuti kuvertet. Alla band i varenda liten by från Haparanda till Smygehuk repade järnet i nån kommunägd lokal och släppte fysiska utgåvor som man ofta var tvungen att köpa på chans – ohört. Livet är oftast jävligt bra även idag, men på 90-talet var det ännu bättre.
De tre tidigare delarna i den här artikelserien hittar ni här
Del 1: Gorilla Killarna
Del 2: Samlingskassetter
Del 3: Internet
Tack till Magnus Rudolph, Veronica Sjöquist och Passage 4 för fotobidrag.
För att avsluta den här serien på bästa modernaste sätt kommer här en spellista som är relevant till de fyra delarna. Tyvärr finns inte alla nämnda band och artister på Spotify.
