Kjell Östberg, historiker vid Södertörns Högskola, är kritisk mot serien om svensk historia som nyligen visats på SVT.
Recensionen har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Jag har haft lite svårt att ta mej igenom TV-serien om svensk historia. En fyndig kollega gav en ledtråd till varför när han spetsigt skrev: “Tänk att så mycket av Sveriges historia utspelade sig på Skansen”. Men avsnittet om 1800-talet och det demokratiska genombrottet har jag sett. Det väckte lite kluvna känslor, för att uttrycka det milt.
Vi har just firat hundraårsminnet av den allmänna rösträttens genomförande. Det resulterade i en omfattande forskning som förändrade den dittills dominerande bilden – att rösträtten framför allt var en gåva av välvilliga politiker som Hjalmar Branting och den liberale statsministern Nils Edén. Istället har betydelsen av de folkliga rörelsernas mobilisering lyfts fram och den revolutionära situation som periodvis rådde under åren 1917 – 18.
Jodå, en del av detta finns med i programmet, men tyngdpunkten är en annan.
Visst nämns arbetarrörelsens framväxt, men programmet uppehåller sig nästan uteslutande vid August Palms färgrika agitationsresor. Vad som hände sen – som arbetarnas mäktiga organisationsbygge, kamp mot strejkbryteri eller politiska och ekonomiska storstrejker – hoppar man över.
Och nykterhetsrörelsen, den största av folkrörelserna och den kanske viktigaste demokratiskolan, nämns bara kort i en bisats.
I själva verket får den kvinnorörelsen som leddes av ett mindre skikt överklasskvinnor lika mycket utrymme i programmet som arbetarrörelsen. Den kvinnliga rösträttsrörelsen, LKPR, framställs som att den skulle representera alla kvinnor, trots att ledningen låg fast i liberala kvinnors händer och att föreningen när den bildades medvetet ställde sig bakom ett program som innebar att de allra flesta arbetarkvinnor även i fortsättningen skulle utestängas från rätten att rösta.
Visst kan vi beundra det arbete de kvinnliga rösträttsföreningarna utför, och vi bör inte ställa oss fientliga till dem, slog Kata Dalström fast, men något samarbete med dem är nog inte möjligt. Överklassens damer hyser en känsla av förakt för arbetarkvinnor. (Det är så svårt att tala till obildade kvinnor, skrev en av LKPR:s ledande företrädare och beklagade sig över fattiglukten i Folkets hus.)
Kata själv får däremot inget utrymme i programmet, och inte heller alla de murarsmäckor och kvinnliga bryggeriarbetare som kämpade för de arbetande kvinnorna.
Samma styvfaderliga behandling får kvinnorna när vi närmar oss slutfasen i rösträttsstriden. Kvinnors kamp för att föda sina familjer “urartar” får vi veta, när de försöker lägga beslag på potatis som en handlare i Stockholm gömmer under disken för att sälja till svartabörspriser.
Att det var kvinnorna som gick i spetsen och spelade den avgörande rollen för utvecklingen av den svenska potatisrevolutionen över hela landet får vi inte veta. Eller att det som nedlåtande kallas urartning i själva verket var ett av många uttryck för de mest omfattande klasstrider Sverige har sett.
När programmet sedan ska skildra beslutet om rösträtt hösten 1918 faller man tillbaka till den gamla personcentrerade historieskrivning. De folkliga protesterna oroar kungen och han är rädd för att råka illa ut, får vi veta. Branting och liberalen Edén tågar upp på slottet för att få kungen att förstå att han måste acceptera rösträtten. Och kungen faller till föga och bidrar till att övertyga högern om att ge upp sitt motstånd.
Att tillskriva den övertygade antidemokraten Gustav V en del av äran för rösträttsreformen är lika befängt som Moderaternas försök för några år sedan att lyfta fram den ledande rösträttsmotståndaren Arvid Lindman. Ja, också liberalen Nils Edén motsatte sig i det längsta att ge de mest ekonomiskt utsatta full rösträtt.
Nej, rösträtten vanns av den svenska arbetarrörelsen med de ryska och tyska revolutionerna mullrande i bakgrunden. Och det var arbetarkvinnorna som gav startsignalen – i Sverige likaväl som i Ryssland.
