Tapani Suominen har den 20.4 svarat på min förra insändare i HBL. (Sverige och Finland på väg att bli krigets förlorare?).
Jag vill därför göra några klarlägganden.
Mycket i samhället är nog inte som det kan verka på ytan.
Att USA under det förra kalla kriget hade ett betydande inflytande i Sverige är väl belagt, även om många tycks omedvetna om hur omfattande detta påverkansarbete var. Det gällde att “vinna hjärtan och hjärnor” hos befolkningen, enligt en dokumentär från Sveriges Radio.
Journalisten och författaren Cecilia Steen-Johnsson skrev 1992:
Inom NATO funderar man över vilka nyrekryteringar som kan bli nödvändiga för framtiden, vilka journalister som kan anslutas, vilka framtidens inflytelserika industriledare kan bli. Talangjakten pågår i det fördolda, man kan inte förlora greppet om Sverige när användbara personer pensioneras eller avlider. En inre organisation av pålitliga svenskar, som i ett krisläge kan agera på ett för västalliansen önskvärt sätt, måste hela tiden förnyas. Detta är en med demokratin oförenlig verksamhet.
Att detta inflytande skulle ha ökat på senare tid är sannolikt (inte minst nu när de svenska socialdemokraternas “säkerhetspolitiska dialog” av allt fler beskrivs som en skenprocess).
Att Finland skulle vara helt oberört av något liknande är naivt att tro.
Själv har jag speciellt på senare år haft mycket att göra med Norge. Jag menar att vi bör mer uppmärksamma de varnande rösterna från Norge, ett land som antagligen i ännu högre grad är en vasallstat. Sedan jag skrev om det i min första bok har framkommit att i Norge förekommer uppfattningen att amerikansk militär närvaro påminner om ockupation. Till och med delar av norska försvaret uppges i NRK ha uttryckt oro över utvecklingen, som styrs utifrån.
Angående Sveriges och Finlands samarbete med nazisterna under andra världskriget, så har jag hört bortförklaringar förr, men jag vill invända mot mycket av dem. Nazistsympatier fanns definitivt hos flera ledande personer i Sverige, speciellt innan kriget och då det i början av kriget gick bra för Tyskland, vilket naturligtvis kan ha påverkat landets handlingar.
Att Finland skulle ha varit helt oberört av sådant stämmer inte med det jag hört från några äldre personer som var med då det hände i Finland och från historiker utanför Finland.
Planerna på ett Storfinland och samarbetet med nazisterna blev ju en katastrof som kunde ha lett till att Finland förlorade sin nationella existens.
Finlands historia under 40-talet visar att utländsk militär, som ett år kan förefalla som ett kraftfullt skydd, bara något år senare kan visa sig innebära något mycket värre.
Det vore dumt att nu göra om liknande misstag.
Sven Ruin,
Köping
Några relaterade länkar:
- Sven Ruin: Sverige och Finland på väg att bli krigets förlorare? – eFOLKET, 24 apr 2022.
- Kritik mot S-samtalen om Nato: “Skenprocess” – SVT Nyheter, 4 maj 2022.
- Frå NATO-forsvar til norsk-amerikanske bombekrigar – Sunnmørsposten, 4 maj 2022.
- Utfordrer vårt forhold til Russland – nrk.no, 28 dec 2020.
- Lapplandskriget och den brända jorden – svenska.yle.fi, 25 mar 2015.
