Målarnas fackförbund tog igår ut 390 medlemmar i strejk. och förbundet har varslat om att ta ut ytterligare 488 medlemmar från och med 24 maj. En av arbetsplatserna som berörs Rosenbad.
Samtidigt har Seko, Service och kommunikationsfacket, varslat om strejk inom spårtrafikområdet. Stegvis kan 1200 medlemmar tas ut i strejk. Första steget tas på måndag 15 maj. Om ingen uppgörelse kommer till stånd följer steg 2 den 19 maj och steg tre 22 maj.
För Målarnas del handlar ett viktigt krav om försvaret av lärlingssystemet.
Vad gäller Sekos krav är det centrala att få ett slut på sena schemaändringar och att medlemmarna får tid till återhämtning.
Målarnas och Seko:s stridsåtgärder kommer i kölvattnet på att man från ledningarnas sida nyligen – vad gäller löneutvecklingen – accepterat det så kallade “märket”, denna gång innebärande en ökning på 7,5 procent över två år. Att detta innebär en säker och rejäl reallönesänkning har naturligtvis fackförbundens medlemmar insett.
Nu har två förbundsledningar valt att, i ett läge då kollektivavtalet inte är påskrivet och fredsplikten inte gäller, ta strid i frågor som ligger utanför lönedelen, men som ligger inom ramen för det som regleras i de centrala kollektivavtalen.
Att de två förbundsledningarna nu valt att ta strid kan naturligtvis ha att göra med att man inför medlemmarna vill visa att man trots de reallönesänkningar man just accepterat ändå inte lägger sig platt.
Den vilda välorganiserade strejken som pendeltågens lokförare just genomfört kan också haft betydelse. Med säkerhet gäller detta för Seko-ledningen. Vilket är uppmuntrande.
Men Seko-ledningens balansgång har nu även tagit sig ett nedslående uttryck: man vägrat ge de strejkande pendeltågsförarna juridisk assistans i arbetsdomstolen. Vilket är sorgligt, om än inte helt oväntat.
Det positiva att ta fasta på är att insikten om att vilda strejker är en framgångsväg kan sprida sig, och därmed både trycka tillbaka arroganta företagsledningar och ruska om sömniga fackförbundsledningar.
