I dagarna utkom Håkan Blomqvists bok Socialism på jiddisch – judiska Arbeter Bund i Sverige, resultatet av flera års arkivstudier, samtal och intervjuer, främst på det judiska forskningsinstitutet YIVO (Yidisher Visnshaftlekher Institut) i New York.
I Eskilstuna och Torshälla samlades efter krigsslutet många socialistiska judiska aktivister som överlevt förintelsen. De flesta hade efter några år flyttat vidare, främst till New York, där de fortsatte att verka för de socialistiska idéerna och arbetarklassens organisering.
Utdrag ur Håkan Blomqvists bok
Socialism på jiddisch – judiska Arbeter Bund i Sverige:
“BUND ÄR MITT ENDA HOPP”
I New York nåddes Jewish Labor Committee, JLC, av en strid ström av försök till kontakt och förhoppningar om hjälp från bundister i polska och tyska läger på väg att evakueras, många av dem till Sverige. Listor över kamrater på väg, telegram med ankomsttider och platser sändes till Paul Olberg liksom pengar för att sörja för den första tiden, både vad gällde förnödenheter och boenden. Även bundister som anlänt till Sverige utan hjälp av JLC skrev till New York från flyktingförläggningar och sanatorier i hopp om att återfå kontakt med kamrater i det nya okända landet. Breven vittnade om katastrofen bakom dem, om övergivenhet, förtvivlan men också om hopp, att någon skulle höra deras nödrop, att världen skulle lyssna.
“Kära, kära kamrater, när jag skriver dessa ord är jag förblindad av tårar”, inleds ett brev från en kvinna någonstans i Sverige våren 1946.
“Jag har förlorat allt, jag är övergiven i världen, jag är ensam i Sverige, dubbelt ensam utan familj eller vänner.”
Hon vädjar om hjälp att finna resterna av sin släkt någonstans i världen, i Amerika eller i hennes hemstad Starachowice i Polen, men avslutar:
“Kära kamrater, jag kan inte nu berätta om mina upplevelser. Jag hade ett barn i Polen, hon hade katolska papper så hon överlevde kriget, tack vare våra vänner som räddade henne. När kriget var över begav hon sig från Warszawa till Starachowice, där polska huliganer mördade henne.”
En annan kvinna skriver flera brev från Norrköping hösten och vintern 1945-46.
“Kära Bundkamrater, jag skriver till er och kan knappast tro att jag är en av de tusentals som överlevt. Mina tårar trillar, mina händer darrar.”
Hon var tjugofyra år, från Lodz och alla hennes släktingar hade varit bundister.
“Min far var en känd bundist som saknade en fot han fått bortskjuten före kriget.”
Själv hade hon examinerats från Medemskolan och varit aktiv i ungdomsorganisationen Tsukunft. När kriget bröt ut stannade hon och de flesta Tsukunftkamraterna, kvar i gettot.
“Ni kan inte föreställa er hur det var, men även i de värsta stunderna hjälpte vi varandra.”
Ändå dog “tusentals av våra kamrater av svält och tuberkulos.”
Trots det, fortsatte hon, höll de sina möten på nätterna och många blev skjutna. Efter fem år i gettot transporterades de till Auschwitz, strax innan ryssarna anlände. Med Svenska Röda Korset hade hon vid krigsslutet förts till Sverige.
“Nu är jag alldeles ensam i ett nytt land, jag har inga vänner och känner ingen.”
Hennes fars bäste vän hade en gång berättat att i USA hade de många vänner som var villiga att hjälpa.
“Därför ber jag er i min ensamhet, ni är mitt enda hopp,” och undertecknade “Er ensamma kamrat från Lodz.”
En månad senare är hon lycklig över att i Sverige ha återfunnit sin syster, Malke, som förlorat ett finger i en maskin i Berlin. Systern hade tidigare varit intagen på Medemsanatoriet i Warszawa. Nu berättade brevskrivaren om livet i gettot, om deportationer och om svälten.
“För bara lite vatten och soppa gav vi bort vår styrka.”
Hon hade arbetat i olika fabriker och slutligen på ett sjukhus. En morgon 1943 när hon nyss kommit till arbetet utbröt larm på gatan. Hela sjukhuset hade omringats av nazistsoldater, en fruktansvärd panik utbröt, patienter sprang åt alla håll, de sjukaste bad. På avdelningen för nyförlösta kvinnor vädjade en mor med en tredagars baby:
“Snälla syster, jag är stark, jag kan följa med er, jag vill till min make.”
De hade tillsammans sprungit över gården och via köket till en källare där modern och barnet lämnades. Själv sprang hon tillbaka men mötte en gastkramande syn. De tyska soldaterna kastade ut kvinnor och bebisar genom fönstren på andra våningen, blodet rann över gatstenarna.
“Jag glömmer aldrig skriken.”
Själv överlevde hon ännu ett år i gettot fram till den sista deportationen i augusti 1944 då hon och hennes familj ”tvingades ge oss till mördarna.” I slutna järnvägsvagnar transporterades de till Auschwitz, en av hennes kusiner reste tillsammans med sin åttaåriga dotter som tröstade modern:
“Se på mig mamma, jag är stor nu och stark, vi kommer inte att skiljas åt.”
Men moderns vädjanden vid ankomsten var förgäves: ”Vid selektionen såg inte den tyske officeren hur stor hennes dotter var.” Även hon själv separerades från sin syster och sin mor och far. Hon skickades till en ammunitionsfabrik i Berlin där hon tvångsarbetade fram till krigsslutet.
“Vi bombades varje dag.”
Med Svenska Röda Korset fördes hon till Sverige, ”tack vara det kan jag bli människa igen.” Men vad hade hon för framtid?
“Jag saknar vårt parti, jag saknar våra kamrater, jag saknar vår jiddischlitteratur och vårt språk.”
Hon ville på nytt bli aktiv i partiet, men det var omöjligt i Sverige.
“Mitt enda hopp som håller mig vid liv är att jag har hängivna vänner i er”, skrev hon till kamraterna i New York med Bundhälsning och förhoppning att de kunde hjälpa henne att finna överlevande släktingar.
Socialism på jiddisch – judiska Arbeter Bund i Sverige
av Håkan Blomqvist
Carlssons Förlag 2020
